Roker Park

Försenad

2009-01-23T07:56:00.003+01:00

Förra fredagen var jag i vår huvudstad å jobbets vägnar. När jag bokade tågbiljetterna hade jag fasligt sjå med att bestämma vilket tåg jag skulle ta hem. Funderade om jag skulle ta ett senare tåg för att kunna flanera på Stockholms gator en stund i ensamhet. Eftersom vädret i januari sällan inbjuder till mållöst flanerande och eftersom mitt shoppingberoende så gott som helt försvunnit beslutade jag mig till sist för att ta första bästa tåg hem till Dalarna. Det är ju skönt att vara hemma i tid, speciellt en fredag. Så 15:44 avgick tåget mot Borlänge med mig i en av vagnarna. Framför oss låg en resa som beräknades pågå i ca. 2.5 timmar.

Det gjorde den inte.

Efter bara fem minuters åktid, vi var i Solna, stannade tåget. Lokföraren meddelade att det var stopp på grund av en olycka och han visste inte hur länge vi skulle bli stående. Jaha, det var den tidiga hemkomsten det, tänkte jag men brydde mig inte så mycket mer i det. Det här var ju något jag inte kunde påverka så jag beslutade mig för att inte hetsa upp mig. Tyvärr gjorde inte alla passagerare det samma. När vi stått stilla en timme ökade irritationen bland resenärerna. Man svor över SJ och beklagade sig över att man så ofta drabbades av tågförseningar. En kvinna var speciellt upprörd över tanken på att hon skulle missa kvällens middag med några bekanta. En annan dam beklagade sig över att hon inte skulle hinna med sitt anslutningståg till en annan ort varför hennes make "tvingades" avstå fredagsvinet för att åka och hämta henne i Borlänge.

Gnällspikar!

Anledningen till att vi blev försenade var att en människa, trött på livet, hoppat framför ett tåg i Rotebro.

Klartext

2009-01-21T22:37:00.002+01:00

Vardagar klockan 18:00 sänder Sveriges Radio programmet Klartext, nyheter förklarade på ett enkelt sätt. Förklarade så att alla kan förstå, ung som gammal. Dagens program handlade bland annat om företaget Ericsson som planerar att göra sig av med personal samtidigt som företaget går med vinst. Jag spände öronen, eller hur man nu gör när man lyssnar extra noga. Det här ville jag få förklarat på ett enkelt sätt så att även jag kunde förstå.

Det är inte få människor som blir av med sin anställning enligt Ericssons planer, 5 000 riskerar att bli av med sina jobb. Vinsten Ericsson gjorde blev 6.5 miljarder före skatt. Det låter i mina öron som en oerhört stor summa pengar och jag får inte det här att gå ihop. Något förklarande ligger det i den lågkonjunktur, varför slutar det ordet på "tur", som vi just nu upplever. Jag sätter mig in i de anställdas situation, de som ligger bakom företagets höga vinst. För hög är den, högre än någon vågat räkna med. De anställda har jobbat hårt för att företaget ska bli framgångsrikt och tacken för det är att 5 000 får lämna sina jobb.

- Tack för ert hårda arbete, men nu när vi tjänat så här mycket pengar behöver vi inte er längre.

... och Börsen, detta otyg som djävulen själv ligger bakom, tog naturligtvis glädjeskutt och aktien steg med ca. 11 %.

Som ni märker misslyckades Klartext med att förklara denna händelse så att även jag kunde förstå. Nej, usch, jag blir bara förbannad när jag tänker på eländet. Det är bäst jag slutar innan jag skriver något jag får ångra.

Comprender

2009-01-19T21:47:00.007+01:00

Vi var nätt och jämt 18 år fyllda när jag och Håkan reste till Kanarieöarna för att sola, bada och ha kul. Som två nyutsläppta hästar på grönbete försåg vi oss av det digra nöjesutbudet på den spanska ön bland mängder av turister. Så värst mycket sol blev det aldrig eftersom vi oftast sov långt in på eftermiddagarna, trötta av alla nattliga upptåg och dränkta sorger.

... och Gud må förlåta mig somliga synder.

Vi hade träffat en Stockholmare som utforskade nöjesutbudet på egen hand. Vi hängde på honom i tron om att han visste vart man skulle gå och vad man skulle göra. Som Stockholmare plägar var det mest snack och han hade inte heller en susning om var de bästa krogarna eller diskoteken låg. Vi irrade omkring natt efter natt och otaliga var de inkastare som lyckades lura i oss att på just det här diskoteket var det världens hålligång. Vi blev lika lurade varje gång men under tiden hade vi faktiskt ganska kul.

Ett ställe beskrevs som "Topless bar" och dit blev vi inkastade en kväll. Förmodligen var det inte så svårt att kasta in oss med detta löfte om kvinnlig f'ägring. I mörkret en trappa ned betalade vi dyrt för våra drinkar som blev fler och fler, men några "tuttar" såg vi inte till. När så en medelålders kvinna, förmodligen runt 25 år men medelålders i våra ögon, klev upp på scenen och började sjunga tröttnade er bloggare. Med glaset höjt, stärkt av de dyra dropparna, förkunnade jag högt och tydligt två av de få ord jag kunde på spanska.

- No comprender*!

Den skönsjungande kvinnan gav mig en blick som säkert dödat både tjurar och matadorer men fortsatte lugnt sin aria.

Två skålar senare, hon sjöng på samma spanska melodi, började hon sakta och stillsamt dra i axelbanden på sin klänning. Stimmet runt vårt bord la sig i takt med att hennes klänning fortsatte nedåt. Hon gungade förföriskt på höfterna samtidigt som hennes röst nu viskade fram tonerna av den spanska balladen. När hennes ena bröst blottades satt det tre ynglingar från Sverige vid ett bord knäpptysta och stirrade med ögon stora som tefat. Ingen av oss vågade blinka. Efter en kort stund närmade sig sångerskan, som nu var oerhört vacker, vårt bord. Hon stirrade mig djupt i ögonen, böjde sig fram och höll förföriskt om sitt ena blottade bröst och ställde frågan:

- Comprender?

Jag var torr i munnen, bortgjord som en tolvåring och jag kunde inte annat än nicka ivrigt och viskande svara:

- Si, si... comprender.

* comprender - förstå

Fjärrkontroll

2009-01-15T20:51:00.002+01:00

Anton, åtta år, har aldrig varit speciellt förtjust i idrott. Han tycker mycket bättre om att se på tv eller spela dataspel. Den unge pojken finner det meningslöst att trötta ut sig på en regnig fotbollsplan och jaga en boll eller att sjasa runt ett skidspår i vinterkylan. Anton är gärna ute med kompisar men någon idrott blir det sällan tal om.

Man kanske kan säga att Anton har lite otur i livet. Han har nämligen en storasyster som sysselsätter sig med fotboll på sin fritid. Med otur menar jag att det inte alltid är lätt att finna barnvakt till Anton när det är matchdags så han får vackert följa med till, enligt honom, gudsförgätna platser där det inte finns något att göra medan syrran kickar boll. Hans far är en god far och inser att den stackars pojken lider varje gång han tvingas med på bortamatcherna. Av den anledningen köpte den snälle pappan en bärbar dvd-spelare till sin son. Plötsligt var det inte så jobbigt att följa med på matcherna.

Jag minns inte vad det var för film Anton laddat med vid en bortamatch på Klosterliden i Långshyttan men det har mindre betydelse. Solen sken då cineasten satte sig bekvämt tillrätta i skuggan i den medtagna fällstolen och startade dvd-spelaren i knät. Han suckade njutningsfullt när filmen startade. Pappa log lite snett mot mig och såg ganska nöjd ut när vi vände oss om för att beskåda våra båda döttrars kamp på fotbollsplanen.

Det tog inte mer än fem minuter innan Anton började ropa på sin far.

- Pappa, var är fjärrkontrollen?
- Eh... den blev nog kvar hemma är jag rädd.
- Neeej!
- Men du kan väl se filmen utan fjärrkontroll, alla knapparna finns väl på dvd-spelaren?

- Näe pappa, det känns inte riktigt att se på film utan att hålla i fjärrkontrollen.

Lisa

2009-01-15T20:27:00.003+01:00

Det finns gott om trevliga och intressanta bloggar därute i nätvärlden. Jag tycker det är kul att detta sätt att uttrycka sig finns och tänker därmed inte göra några inlägg i debatten om bloggarnas rätt till existens.

Några bloggar finner jag speciellt intressanta. Det kan vara för att jag är bekant/släkt med bloggaren i fråga men även för att jag någon gång ramlat över en blogg med texter som dels är välskrivna men också har ett budskap. Bloggarna får inte vara för ambitiösa för att de ska falla i smaken, jag ska kunna känna mig välkommen. Det är heller inte viktigt, som den uppmärksamme läsaren säkert noterat, att skriva blogginlägg varje dag. Hellre få bra inlägg än många tramsiga är mitt bloggmotto.

Eftersom jag är förtjust i litteratur och gärna läser en eller annan bok har jag besökt ett antal bokbloggar. En av de bästa, som jag gång på gång återkommer till, är Bokbloggen - En boknörds bekännelser bloggad av Lisa Jannerling. Hon skriver läsvärt om sin värld bland böcker och författare. En länk till hennes blogg kan man finna i min blogglista här uppe till vänster.

Jag kanske far med smicker, men det är väl inte så konstigt. Hon har ju smickrat mig genom att publicera ett inlägg på sin blogg och dessutom länkat till mig. Klubben för inbördes beundran kanske...

Trådlös

2009-01-13T07:41:00.002+01:00

Nej, jag går inte omkring naken här hemma. Oftast inte. Vi har installerat trådlöst nätverk i hemmet. Efter en månad utan sladdar kan jag konstatera att det fungerar hyfsat, men helt nöjd är jag ändå inte.

Den stationära datorn tappar ibland kontakten med det trådlösa nätverket och man tvingas till åtgärder för att hitta tillbaks till den stora cyberrymden där ute. Det krävs inte något omfattande arbete för detta, men det är ett irritationsmoment som vi gärna skulle slippa. Vid installationen var leverantören Bredbandsbolaget mycket hjälpsamma med support, hjälp som vi säger i Sverige, och de förtjänar beröm för detta. Vad de dock inte kunde hjälpa mig med försökte de ändå ta betalt för...

Samtidigt som det trådlösa nätverket installerades i vårt hus införskaffade jag en extern hårddisk på 1 Tb. Tanken var att denna låda skulle kopplas till modemet för det trådlösa nätverket för enkel åtkomst från valfri dator i nätverket. Det är möjligt att göra så, det sa de på supporten (hjälpen) men efter ett 13 minuter långt telefonsamtal som kostade 19 kronor/minut var problemet fortfarande inte löst. I går fick jag en faktura från supporten (hjälpen) på 247 kronor.

Jag uppbringade upprört fram min allra auktoritäraste röst och lyckades få Bredbandsbolaget att stryka summan från fakturan. Hade de kunnat lösa mitt problem hade det varit värt beloppet, men det känns meningslöst att betala för hjälp (support) som inte löst mitt problem.

Cubus

2009-01-09T09:54:00.003+01:00

Strax före jul... njae, i november var det faktiskt, köpte jag en svart rock hos Cubus i Kupolen, Borlänge. Priset var strax under ett fyrsiffrigt belopp. Något sved det lite i plånboken, men jag tyckte rocken var fin och beslutade mig för att slå till. Det var trots allt ganska längesedan jag köpte något fint till mig själv. Hemma fick jag agera mannekäng inför några kvinnor som var på besök enär min hustru just den kvällen arrangerat ett "Ljusparty".

Trots kvinnornas blickar och lågmälda kommentarer behöll jag rocken. Jag var helt enkelt mycket nöjd med mitt inköp. Lika nöjd var jag inte dagen efter...

Dagen efter, och här handlar det inte om alkoholintag, kom Birgitta hem från Kupolen och frågade lite försynt vad jag betalat för rocken.

- Vad då, tyckte du det var dyrt?
- Nejdå, men idag har de rea, 30% på allt i butiken.
Blandad ilska och besvikelse. Det kändes så typiskt, när jag väl shoppar runt så gör jag det på fel dag.

Bitter och snål sände jag ett mail till Cubus huvudkontor där jag förklarade hur besviken jag var över det just beskrivna shoppandet. Det tog inte lång tid innan jag fick till svar att man förstod mig och som kompensation fick jag gå till butiken i Kupolen och välja en skjorta gratis.

Förra veckan upptäckte jag att min fina rock spruckit i fodret. Nämen va f... Jag gick omedelbart till butiken och frågade om de hade någon skräddare. Agerade missnöjd kund men försökte göra det med ett leende. Kvinnorna, eller ja... flickorna i butiken beklagade att rocken gått sönder efter så kort tids användning och erbjöd mig 50% återköp som kompensation.

Det spruckna fodret går att laga utan större mankemang så 50% tycker jag är god kompensation. Jag tycker att Cubus agerat på ett trevligt och kundvänligt sätt i mitt fall och förtjänar en gnutta beröm.

Tre rum

2009-01-07T21:54:00.003+01:00

För att Anna skulle kunna komma till sitt rum var hon tvungen att gå genom Emmys. Det var inte alltid så populärt, men vi visste inte hur vi skulle lösa detta problem. Jag tror dock det var Emmy själv som kom smygande med en möjlig lösning.

Hon skulle ta över sina föräldrars trevliga sovrum, de skulle i sin tur flytta en trappa ner och det rum vi kallar biblioteket skulle placeras i Emmys rum. Vi vände och vred på lösningen några dagar innan vi kom fram till att det kanske inte var en så dum idé. Varför det nu skulle vara en dum idé begriper jag inte riktigt. Det sattes dock krav på att hela projektet skulle vara färdigt innan jul. Allteftersom tiden gick och julen närmade sig försökte jag smita genom att påpeka att ingen sagt något om vilket år den jul som avsågs skulle infalla. Det hjälpte naturligtvis föga.

Vi började med att tömma biblioteket från böcker, bokhyllor, skrivbord och dator. Allt detta bars en våning upp för att "magasineras" tills projektet närmade sig slutet. När rummet väl var tomt upptäckte vi två fläckar på väggarna, något som vi genast uppfattade som vattenskada och vi såg både pengar och tid flyga iväg i en hiskelig fart. Efter att ha konsulterat tillgänglig expertis kunde vi dock andas ut, det rörde sig om ofarliga fettfläckar efter de förra ägarnas hundar. Vårt sovrum ligger således numera på nedervåningen, vilket känns ovant och jag har mer än en gång varit halvvägs upp för trapporna i bara mässingen innan jag insett att mina underkläder inte finns där uppe utan där nere...

Vårt tidigare sovrum var grönmålat och garderobfyllt. Emmys nya rum är målat i en beige kulör som i färgaffärn' beskrevs som Cappucino samt saknar helt och hållet garderober. I gengäld målade jag och Emmy, i ett infall av målarglädje, ett konstverk på en väggdel. Ett konstverk vi är nöjda med, men gå inte för nära för då syns våra spretiga penseldrag. Bokhyllan på bilden fann vi i Falun via en annons på Blocket. Rummet är dock inte riktigt färdigt ännu, men resten får fyllas på lite då och då. Tror inte på att göra allt på en gång.

Period tre av projektet var det nya biblioteket. Jag visste någorlunda hur jag ville ha rummet, men det blev ändå inte som jag tänkt mig. Rummet är för litet, böckerna får inte plats. Om böckerna skulle få plats skulle vi tvingas ta bort något annat t.ex. kaminen, skrivbordet, nej det vill vi (jag) inte. Även detta rum får således ses som "under utveckling" men för tillfället är jag nöjd och trivs förträffligt i min nya läsfåtölj, även den inköpt via annons på Blocket. Bokhyllorna på bilden är klassiska Billy från det stora möbelvaruhuset.

För den som undrar blev det klart före jul... 2008!

Norberg

2009-01-07T12:55:00.007+01:00

Eftersom vi bytt rum och möblerat om hemma i huset har jag den senaste tiden varit något upptagen med att slipa/spackla/måla/bära och svära. Emmy fick äntligen sitt eget rum, jag och Birgitta flyttade vårt sovrum till det som tidigare var bibliotek. Nyss nämnda bibliotek har nu flyttats en våning upp och böckerna breder nu ut sig längs med väggarna i det rum Emmy hade tidigare. Hennes nya rum har målats i en kulör som kan kallas Cappucino, tänker visa bilder vid ett senare tillfälle.

Swen såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott. Och det vart afton, och det vart morgon...

Det saknades möbler i våra rum. En kvällstripp till ett stort möbelvaruhus i Valbo resulterade i bokhyllor av märket Billy. Efterforskningar på Blocket har resulterat i såväl bokhylla, taklampa som garderob. Det var den där garderoben som fick mig att börja skriva det här. Jag var nära att tappa tråden för en stund.

I Norberg finns inte bara folk som säljer garderober på Blocket. Det är en trevlig liten by tycker jag, som inte är där så ofta. Efter att gjort klart affären med garderobsförsäljaren med ett stadigt handslag tog jag mig tid att fika på Elsa Anderssons konditori. Nej, förresten... först promenerade jag över ån till Sundbergs Antikvariat där det doftade gammal litteratur och det knarrade hemtrevligt i golvet. Just då tyckte jag att de böcker jag fann intressanta, och det var en hel del, var något för dyra. Såhär efteråt ångrar jag dock att jag åtminstone inte köpte James Joyce Odysseus. Jag tyckte väl att jag spenderat tillräckligt med kronor på nyss nämnda garderob. Efter att jag tomhänt lämnat det mysiga lilla antikvariatet begav jag mig mot Elsa Anderssons konditori, men innan jag kom fram såg jag att det fanns en antikbod tvärs över gatan. Bland alla gamla prylar hade de en s.k. Strindbergslampa som jag trånade efter. Snåljåpen lämnade dock även denna butik tomhänt.

Elsa Anderssons konditori i Norberg måste vara en av de trevligaste platserna i landet att fika på. Så fort jag klev in genom dörren blev jag lugn. Det kändes direkt att här är det ingen idé att ha bråttom. Ska man dricka kaffe i dessa gamla lokaler ska det göras med andakt, gärna med en bra bok i sällskap (Odysseus kanske). Där inne knarrade det inte bara i golvet, det knarrade hemtrevligt i stolarna och allt möblemang var vackert nött av tiden. Det har varit konditori där sedan 1916. Själva huset har visst anor från 1700-talet.

Det var bara det jag ville berätta när jag började "pladdra" om våra rum här hemma.

Kallt

2009-01-07T09:58:00.004+01:00

Den lilla isbjörnsungen var ute och gick med sin mamma. Som alla barn var den vita nallebjörnen mycket nyfiken och ställde ideligen frågor till sin kloka mor.
- Mamma!
- Ja, min son
- Är jag en isbjörn?
- Ja, min son, du är en isbjörn

Gossen nöjer sig med svaret... en stund.
- Mamma!!
- Ja...
- ÄR jag en isbjörn?
- Ja, det är du!

Muttrande går mamma några steg före sin förvirrade son. Han försöker låta bli att fråga, men kan inte hålla sig längre.
- Mamma!!!
- Ja, vad är det nu då?
- ÄR jag verkligen en isbjörn?
- JA! Du är en isbjörn... varför tjatar du om det hela tiden?
- Jag fryser så...

Therese

2009-01-07T08:21:00.004+01:00

För 13 år sedan omkom en flicka i en bilolycka. Hon var aktiv fotbollspelare i IK Brage, som till hennes minne varje år arrangerar Therese Cup, en turnering i Futsal för flickor och damer.

I år var det dock sista året som IK Brage arrangerade cupen eftersom klubben beslutat att enbart arbeta med herrfotboll. Min förhoppning är att någon annan förening i Borlänge tar över arrangemanget. Jag vet inte hur många år jag varit med som funktionär. Ungefär som under Dalecarlia Cup sitter jag i sekretariatet och håller någorlunda ordning på resultaten. Det kändes väldigt vemodigt detta år eftersom vi visste att det var sista gången vi gjorde detta tillsammans. Men vi går vidare och hittar säkert något annat att roa oss med.

Årets turnering bjöd inte på någon större fotbollsunderhållning tyvärr. Men det är alltid kul att se fotboll och i synnerhet de yngre deltagarna bjöd på god kämpaglöd. Den stora behållningen kom från oväntat håll. Bland alla spelare, ledare och funktionärer var det en person som stack ut det där lilla extra. Sundborns GoIF spelade i klassen Flickor 15 men laget innehöll spelare som var både 13 och 12 år. Enligt lagets fantastiske ledare var det ett härligt gäng som hela tiden lärde sig fotbollens svåra konst. Kanske var det ett sådant fint gäng tack vare den duktiga ledaren som fanns med i Maserhallen. Han utstrålade lugn och harmoni och hans coachning under matcherna präglades av positiva tillrop. Det hördes aldrig något negativt från den bänken. Vi i sekretariatet blev så glada och lite rörda av hans engagemang att vi beslutade att ge honom ett specialpris efter lagets sista match.

Sundborns GoIF vann inte Therese Cup det här året, men de vann våra hjärtan.

Taxi

2008-12-09T16:18:00.002+01:00

Efter en mycket lång dag i Stockholm kändes det skönt att åter få beträda den trygga jorden i Dalarna där dalkarlar vandrat och slagits genom århundraden. Tåget var inte försenat, jag anlände till Borlänge Central klockan 22.08 helt enligt planerna. Efter en kortare taxiresa skulle jag snart vara hemma i Forssa igen.

På vändplanen utanför stationen stod det dock ingen taxi och väntade. Mycket förvånande tyckte jag. Är det någonstans i hela världen man kan hitta en droska så är det vid Borlänge Central strax efter Stockholmstågets ankomst. Men nu fanns där ingen taxi. Vi var tre personer som väntade i snön. Vi väntade, väntade och väntade. Efter en sisådär 20 minuter kom det en taxi som tog de två andra gentlemännen vidare till sin slutdestination. Chauffören beklagade, men bad mig vänta några minuter till, det var visst en taxi på väg. Tror jag det, på väg kan man ju vara från varsomhelst för jag fick vänta i 45 minuter innan det dök upp någon taxibil till mig. Butter och tvär klev jag in i nämnda fordon för vidare befordran till Forssa. Jag tror det märktes på mig att jag inte var glad för den stackars chauffören var mycket tystlåten och är det några människor som kan hålla låda så är det väl just taxichaufförer och frisörer. Han kände sig nog ganska stressad av min buttra uppsyn för i kurvan runt Folkets Park hade vi något för hög fart och det var inte många centimetrar från att vi hamnat på Peace & Love-campingen.

Taxiresan reklamerades under ett anfall av svårt missmod och avsaknad av insikt om I-landsproblem.

Filharmoni

2008-12-09T15:51:00.004+01:00

I början av december besökte jag vår kungliga huvudstad å yrkets vägnar. Det var en dagstripp så egentligen hade jag inte tid för något annat än att resa och att jobba. Det kliade dock i kulturnerven såpass att jag ägnade en stund åt det massiva kulturella utbud som ju finns i Stockholm. Säga vad man vill om den staden men det är härligt möjligt att få sig goda kulturupplevelser till livs. Möjligheterna att finna något intressant var starkt begränsade enär det sista tåget hem avgick redan klockan 19:44. Understundom får man dock uppleva något utöver det vanliga. I mitt sökande fann jag nämligen att redan klockan 18:00 skulle Kungliga Filharmonikerna ge konsert i Konserthuset. En timme skulle konserten vara. Passade ju alldeles utmärkt för en kultursvulten mas.

Nu skulle det visa sig att det inte enbart var jag som tyckte att konserten verkade intressant. Det fanns nästan inga biljetter kvar till försäljning. Några stolar med skymd sikt var det enda som stod till buds. Jag tvekade, men slog till. Hade ju aldrig varit på Konserthuset och det passade så bra så jag köpte en biljett. Några dagar senare gjorde jag något som jag tagit för vana att göra, kontrollerade om det fanns ett ledigt bättre biljettalternativ. Se, visst fanns det en plats på första raden där man kunde känna vinddraget från cellisternas vevande med stråkarna. Den andra biljetten blev jag av med vid kön till Konserthuset. Det var dock inte Björn Granath som köpte den, han var där av annan anledning, oklart vilken.

Sålunda hamnade jag i gott sällskap och bjöds vacker musik en tisdagkväll i december. Gustav Sjökvist viftade med dirigentpinnen så att orkestern började och slutade samtidigt. Skådespelaren Björn Granath reciterade och för solosång stod Hillevi Martinpelto samt Karl-Magnus Fredriksson. Dirigentens egen kammarkör bildade en vacker fond vid tillställningen. Alla dessa professionella aktörer gav musiken rättvisa. I tur och ordning framfördes Lars-Erik Larssons "En vintersaga", Gunnar de Frumeries "Mellanspel ur Singoalla" samt Lars-Erik Larssons "Förklädd Gud".

Så trots att jag mot slutet av konserten kände ett starkt behov av att lämna lokalen för att uppsöka en toalett var jag nöjd och omsvept av vackra ord och toner hela vägen hem till dalarna.

Karlstad

2008-12-09T12:55:00.002+01:00

Varje år i början av December brukar fyra gamla vänner samlas för att äta gott och umgås. Den traditionen inleddes någon gång på 80-talet och pågår fortfarande. Gruppen av vänner har haft lite olika konstellationer men fyra flickor/damer har alltid deltagit. En av dem är jag gift med och jag får således också delta vid dessa traditionsrika högtider. Värdskapet för festligheterna följer en plan så vart fjärde år står vår familj som arrangörer. Att vara värd kräver en del eftersom vad som från början var en samling för 8-10 personer har nu vuxit i takt med att vi blivit äldre och skaffat barn. I lördags var vi t.ex. 15 personer som skulle äta mat och hållas vid gott mod.

I Henstad strax väster om Karlstad bor våra vänner Monica, Jörgen och William i ett lagom stort hus. Detta hus blev dock fullt i lördags. Det var förresten inte bara huset som blev fullt. Jörgen bjöd på Whiskey vilket jag har svårt att motstå. Så tillsammans med vinet och ölen blev kvällen glad men något suddig mot slutet innan jag till slut somnade sött i en soffa som gjord för att sova i.

De här träffarna är en trevlig tradition som är viktig för oss. Ibland kan det gå ett år mellan gångerna vi träffas och hade inte jultraditionen funnits hade vi kanske tappat kontakten med våra vänner i Värmland. Jag tyckte dock synd om Anna som hade prov på måndagen och i stället för att umgås med de andra ungdomarna stängde hon in sig med läxböckerna. De engelskspråkiga läxböckerna ska påpekas.

Karl, en av gästerna, hade huvudvärk innan festen började så hans sambo hade satt en akupunkturnål i huvudet på honom. Jag vet inte om det hjälper, men jag kan konstatera att det är svårt att föra en diskussion på någorlunda nivå med någon som har en nål som pekar rakt upp från skallen.

Thailand

2008-11-28T12:10:00.002+01:00

Jag har förståelse för de demonstranter som ockuperar flygplatser i Thailand i syfte att nå uppmärksamhet i en, för dem, viktig fråga. De står dock lågt i kurs hos min kollega M just nu.

På lördag var det tänkt att hon och en vän skulle inleda en tre veckors välbehövlig semester i det soliga och turistvänliga landet i Asien. Demonstranternas framfart på flygplatser i landet gör det dock omöjligt att inleda resan eftersom flygen, naturligt nog, är inställda. Hon får säkert pengarna tillbaka eller en liknande resa någon annan gång. Men tänk att beställa en resa ett halvår, ett år i förväg och sedan gå omkring i snöslask, jobba i den grå vardagen och se fram emot resan, och så blir den inte av. Det är bara att traska vidare i den gråa och kalla vintern, jobba som vanligt 8-5, måndag till fredag och försöka se ljust på tillvaron ändå.

Jag må säga att jag lider med M och hennes reskamrat.

Bandy

2008-11-27T14:19:00.008+01:00

Begriper egentligen inte varför, men jag älskar verkligen Bandy. Det är inte riktigt logiskt med tanke på att sporten bedrivs under en tid på året då jag helst håller mig inomhus i värmen. Tar endast promenader runt älva' då och då för att röra på mig och få frisk luft. Men vintern har den egenskapen att det är kallt vilket gör att man måste ta på sig en hög med kläder när man ska ut. Somliga höjer säkert sin röst nu och påpekar att det sällan är någon större skillnad på den svenska sommaren och den dito vintern. Sådant gnäll är endast ett tecken på svår bitterhet anser jag, sommaren är skönast.

Jag kan inte påstå att jag springer på bandy så fort jag hinner. Det blir när det passar liksom, men jag både fryser och njuter så gott som varje gång. Njae, inte alla gånger faktiskt...

Annandag jul är en klassisk bandydag. Då är det för många en tradition att gå på bandy medbringande portfölj med glögg och pepparkakor. En annandag jul för några år sedan fick jag för mig att se någon annan match än det traditionella derbyt mellan Falu BS och Sandvikens AIK. Jag sonderade spelprogrammen och upptäckte att Lesjöfors IF skulle möta Slottsbrons IF på klassisk bandyis i östra värmland. "Baronerna" mot "Blåtomtarna" klingade gammalmodigt och härligt i mina öron så jag for iväg, glad i hågen, med ganska gott om tid och tur var väl det. Framme i Lesjöfors visade det sig att vädrets makter tvingat arrangörerna att flytta matchen till Filipstad. Jag finner det något obegripligt att man anlagt konstfrusen bandybana i en stad där sporten inte alls är lika stor som i Lesjöfors. Nåväl, tiden var nu knapp, skulle jag hinna till Filipstad?

Något försenad, jag lyckades inte hitta arenan på en gång, anlände jag till matchen som redan hade börjat och det stod 4-1 till Lesjöfors IF. Jag muttrade något irriterat när jag betalade in mig men köpte också en varm korv med mycket senap och så var humöret lite bättre igen.

Ett underläge med tre mål tar inget lag ikapp. Matchen var körd liksom. Men si där hade jag fel, och många med mig på läktarna. Slottsbron gick både ikapp och förbi och vann till slut den underhållande matchen.

Jag hade fått min bandyhunger mättad. Men jag skämdes lite när jag åkte hem. Hamna i Filipstad på annandag jul, 17 mil hemifrån, vad var det för mening med det? Kunde jag inte lika gärna stannat hemma... Jag beslutade mig för att inte berätta för någon utanför familjen om min resa i Baroner och Blåtomtars rike. Inte ett ljud, förrän nu.

Som Honken

2008-11-24T07:45:00.005+01:00

Ungefär där Banverket nu har sitt huvudkontor fanns det på 70-talet en grusplan som spolades om vintrarna. Det fanns ingen sarg och heller inga målburar, vi som var där använde två lastpallar som vi ställde på högkant så tjänade de som mål. Det var en härlig tid. Det kvittade när man knatade dit med skridskor på fötterna, det fanns alltid någon att spela med. Vissa dagar hade kommunens gubbar till och med skottat snön från isen, det var de bästa dagarna.

Jag var kanske 10-11 år när jag fick målvaktsutrustningen i julklapp. Stora tjocka benskydd, en klubbhandske, en plockhandske och en målvaktsklubba. Jag kan än i dag förnimma känslan och lyckan när jag packat upp julklapparna. Under hela julaftonen gick jag och klämde på grejorna, satte dem på mig, tog dem av mig, gjorde poser på mitt rum som en riktig målvakt. Tänk att jag nu hade fått målvaktsutrustning. Vilken lycka.

Tre Kronor hade på den tiden en världsmålvakt vid namn Leif Holmqvist, till vardags kallad "Honken". Han spelade i AIK och var min stora idol. Eftersom Honken sällan använde ansiktsmask när han stod i mål skulle naturligtvis inte jag heller ha det. Det var först något senare som kraven på hjälm och ansiktsmask kom. För en 12-årig grabb var det inte så lite fånigt att ta på sig en mask tillsammans med de övriga målvaktsskydden.

En vintersöndag, jag är ganska säker på att det var en söndag, hade det samlats ovanligt många ungar på isplanen bakom "Fröbergs". Jag hade blivit varm i kläderna som målvakt. Njöt kanske lite av uppmärksamheten en ensam målvakt får. Som utespelare blir man kanske bara en i mängden, ett tillstånd jag skulle övergå till att föredra senare i livet. Kanske har det samband med vad som hände den här söndagen. Det var kanske 10-15 killar som radade upp sig i en halvmåne framför målet där jag stod utlämnad och lite kaxig. Övertygad om att jag skulle mota varenda puck. Den tysta överenskommelsen var att den skytt som stod längst till höger från mig sett började skjutandet, sedan killen bredvid honom och så vidare. Vi hade hållit på ett tag och vi hade kul. Jag gjorde mig klar för en ny omgång skott, vände mig mot killen längst till höger som laddade för skott då jag plötsligt hör en kille i mitten ropa mitt namn. Dum som jag var vände jag mig mot den ropande skytten som drar på ett slagskott samtidigt som skytten längst till höger skjuter... Sedan minns jag inget mer förrän jag vaknar i en hög på isen och 10-15 oroliga killar står i en ring runt mig. Jag hade fått den högra skyttens hårda slagskott rakt på kinden och tuppat av. På vingliga ben vandrade jag hemåt, fick av mig skridskor och kläder och rasade ihop på sängen.

Jag ställde mig i mål några gånger efter den händelsen, med ansiktsmask som skydd, men det var inte lika roligt längre, inte lika tufft. Liksom Honkens karriär började gå utför när han tvingades på en ansiktsmask gick min karriär samma väg. Jag spelade några matcher i BT-serien med Lill-Haga men det blev inget mer. Jag lade till slut målvaktskarriären på hyllan och upptäckte andra intresssen.

Disträ

2008-11-23T19:28:00.002+01:00

En kvinnlig bekant var så fascinerad av sin sambos förmåga att agera utan att tänka att hon förde dagbok över alla hans tokigheter. Det hände alltid något spännande hos dem som var värt att bevara till eftervärlden, alls icke tal om några extrema handlingar utan oftast var det fråga om att han helt enkelt var fruktansvärt disträ. Sådant är tydligen ärftligt.

P-Å och hans vän B var på väg till stan en lördag förmiddag. Det är vinter och de båda vännerna huttrar i den kalla blåsten medan de promenerar gatan fram i den nyfallna snön. Plötsligt möter de P-Å:s åldrade far som stretar i vinden med två tunga matkassar i händerna. Det syns på hans anletsdrag att han är trött och vädret gör vandringen än tyngre. Han är på väg hem efter att ha klarat av matinköpen i Konsumbutiken på stan. Där de möts har han klarat av halva sträckan hem som är runt tre kilometer. När han får syn på P-Å stannar han och ställer med ett stön kassarna på trottoaren, glad över avbrottet i det tunga arbetet. Han suckar tungt och beklagar sig över det tråkiga, kalla vintervädret och hur tunga matkassarna är att bära.

- Men, säger P-Å, varför tog du inte bilen pappa?

Hans far stirrar länge på sin son, rodnar och svär nätt och jämt hörbart. Svarar sedan med rynkad panna:

- Jag gjorde ju det.

De två vännerna bär matkassarna åt den trötta och generade fadern. När de går mot stan igen, mot parkeringen där han ställt bilen så nära mataffären som möjligt, släntrar han efter. Han är generad och fullt upptagen med att hitta på någon bortförklaring till varför han glömt att han hade bilen med sig. Men han vet ju hur det var, han tog bilen just för att det var dåligt väder och långt att gå med tunga matkassar.

Ensamt

2008-11-22T23:14:00.002+01:00

Plötsligt... ingenting! Ett hus utan barn känns tomt och innehållslöst även om jag och min fru är i det. De båda jäntorna sover över på var sitt håll utan att ägna sina stackars föräldrar en tanke, hoppas jag.

Det är som när jag får några dagar för mig själv ibland. Resten av familjen har kanske åkt till stugan eller till Värmland medan jag stannat hemma för att måla hus eller jobba. Det är trevligt några timmar sedan börjar jag skruva på mig, lyssna efter ljud, kela med katten eller... se på tv! Efter ett dygn är det nästan outhärdligt att vara ensam hemma. Saknaden efter familjen nästan värker i hjärttrakten. Man får inget gjort, eller det som blir gjort blir gjort utan glädje. När nu båda barnen lämnat oss ensamma en lördagkväll och natt vet vi inte vad vi ska ta oss till och fastnar framför vår stora tv-apparat. Vi har helt enkelt glömt hur man gör något tillsammans utan barnen.

Otrött

2008-11-19T12:09:00.002+01:00

Under en lång period, flera år faktiskt, har jag gått omkring och varit trött, slut och matt om dagarna. Vid flera tillfällen har jag suttit på jobbet vid datorn och nickat till, oförmögen att hålla mig vaken. Det har varit speciellt svårt att hålla sig vaken strax efter lunch. Paltkoma så det står härliga till.

Missnöjd med den tillvaron har jag, eftersom jag inte funnit någon logisk förklaring till min trötthet, sökt hjälp från olika håll. Landstinget har varit behjälpligt i form av provtagningar av mina värden, undersökningar av olika slag och nu senast en utredning på sömnlaboratoriet i Avesta. Jag har även fått kognitiv (KBT) behandling tillsammans med akupunktur. Inget av detta har fungerat. Visserligen har den mask jag numera bär när jag sover (CPAP) fått mig att sova bättre om nätterna, jag vaknar inte så ofta och somnar om utan sover i stort sett hela natten. Den utredning som gjordes inför mitt besök hos sömnlaboratoriet var däremot väldigt nyttig enär jag upptäckte att jag ofta går och lägger mig för sent om kvällarna och att jag dricker för mycket alkohol. Det senare rör sig visserligen inte om några stora mängder, ett eller två glas vin eller öl en kväll är inte mycket, men att göra detta varje kväll är kanske inte så smart för att få en bra sömn. Allt detta sammantaget har fått mig att förändra mina vanor något. Men trött har jag lik förbannat varit på dagarna.

Tills nu...

När jag lade om kosten till LCHF (Low Carb High Fat) är tröttheten om dagarna som bortblåst. Jag är pigg och hjärnan fungerar på ett helt annat sätt än tidigare. Jag är allt för okunnig för att kunna redogöra för vad som händer i kroppen när man äter "normal" kost med kolhydrater och lite fett kontra min nya kosthållning där jag formligen vräker i mig fett men samtidigt låter kolhydraterna vara. Jag vet bara att jag mår mycket bättre sedan jag började med detta. Visst kan jag sakna potatis, ris, pasta eller bröd ibland och visst syndar jag en dag i veckan. Men då kommer ofta tröttheten direkt och lägger sig som en dimma om verkligheten. Oftast tycker jag dock att jag äter god mat och vill inte byta mot något annat.

Guy Fawkes

2008-11-18T15:51:00.003+01:00

Varje höst firar man, utan att rodna, Guy Fawkes day i Storbritannien. Eldar tänds över hela landet och man bränner dockor så det står härliga till. Ofta ingår också smällare i firandet. Har du sett filmen V for Vendetta vet du har man inbillar sig att Herr Fawkes såg ut. Huvudpersonen V bär nämligen en Guy Fawkes-mask. Hela filmen sägs förresten bygga på den historiska händelsen för drygt 400 år sedan.

Att man firar dagen kan tyckas märkligt när man studerar bakgrunden till celebrationerna. Guy Fawkes var en första klassens terrorist på 1600-talet. Den största anledningen till att man minns hans namn var Krutkonspirationen, ett försök att spränga det brittiska parlamentshuset år 1605 i avsikt att döda kungen, hans familj och den större delen av den protestantiska artistokratin. En föregångare till Usama Bin Laden kanske man kan säga.

Tänk dig då att om sisådär 400 år kommer barn och vuxna med barnasinnet kvar att fira minnet av Usama Bin Laden som något slags hjälte.

Arvid och Lydia

2008-11-17T07:49:00.004+01:00

Den Allvarsamma leken på Klarascenen i torsdags. Förvånansvärt träsmaksfram-kallande bänkar för att vara en så pass modern teater. Men vad gjorde det...

Fylld av förväntan och ett uppfriskande glas vin bänkade vi oss på tredje raden, ett munstänk från skådespelarna på scenen. Scenografin var sparsam, den ena fondväggen utgjordes av en jättespegel där ljussättarna kunde leka med belysningen på ett fängslande sätt. De andra två väggarna var helt kala förutom de skuggor som ljussättarna skapade under föreställningen. På den sparsamt utsmyckade scenen fanns en stor skulptur som förde tankarna till ett fartygsskrov utan väggar ställt på högkant med fören pekande upp mot taket/himlen. En trälår på var sida om scenens mitt innehöll rekvisita. Det var allt.

Scenen blev dock strax full trots den sparsamma inredningen. Gustav Skarsgård i rollen som Arvid fyllde både scen och salong med sin närvaro. Ömsom berättande, ömsom gestaltande den barnsligt förälskade Arvid. Eller den förälskade, till barnslighet gränsande försmådde unge man, som var stolt när han fick som han ville och truttig när det gick honom emot.

Hjalmar Söderberg beskriver i dramat ett kärleksspel som pågår över flera år. Som unga är de två förälskade och lovar varandra evig trohet. Det blir naturligtvis inget med det utan de båda "blir gifta" på varsitt håll. Hon med en äldre rik man och Arvid med en lystmäten kvinna som fångar honom utan att han förstår hur det går till. Han vantrivs i sitt äktenskap och längtar och trängtar hela tiden efter barndomens kärlek, lydia. De träffas åter, ljuv kärlek blommar upp, de får varandra, men de är båda gifta på varsitt håll. Så småningom kommer Lydia ur sitt äktenskap och lever livets glada dagar som frånskild och träffar inte bara Arvid utan även andra män. Detta får Arvid att bli sådär barnsligt truttig som en femåring som inte får godiset i affären. Han lägger sig ner på golvet och spelar försmådd. Oförstående inför det faktum att Lydia är i sin fulla rätt att göra vad hon vill, medan Arvid fortfarande är gift.

Föreställningen varar i två och en halv timme och tiden går fort. Plötsligt är den fängslande föreställningen över och besviket går vi ut från teatern. Hämtar våra kläder och beger oss ut i den svarta, dystra Stockholmsnatten. Med en känsla av obehag inför pjäsförfattarens kvinnosyn och manligt beteende, men också en sorts ljuvlig känsla av att ha fått bevittna stort skådespeleri.

Experterna

2008-10-21T21:22:00.003+02:00

Nu när säsongen är över för IK Brage kan jag lugna ner mig en smula och göra någon slags summering.

Skit!

Så, det var summeringen. Är man ett stolpskott från att åka ur division ett norra förtjänar man inte bättre betyg. Vi som sitter på läktarna vet ju hur de skulle ha gjort, vi ser hur de gör och blir mer och mer frustrerade över att de inte begriper hur de bör göra. Spela bollen, framåt, skjut... men va f*n. På Domnarvsvallens läktarsektion Norra C sitter de som vet bäst. Bättre än både spelare, tränare och alla involverade i vår kära fotbollsklubb. Experterna.

Vi jobbar på samma firma, jag och U. Han sitter lite längre söderut på läktaren än mig och får kanske en annan blick av spelet. Innan säsongen filosoferade vi över hur det skulle gå för IK Brage som nykomlingar i divisionen. Vi var nog båda ganska eniga om att en mittenplacering var att vänta och vi hade således inte några högt ställda förväntningar inför säsongen. Ett inslag i diskussionen, som varade flera månader, var vilket lag som var bäst och skulle vinna serien. Jag var själv inne på att Norrköpingslaget IF Sylvia, nyss nedflyttade från Superettan, skulle vara svårslagna. U menade att Bodens BK hade såpass många intressanta nyförvärv att de nog skulle ta hem segern. IF Sylvia och Bodens BK alltså. Nu när säsongen är över vet vi att det var Syrianska FC som vann serien och att Vasalund knep andraplatsen. Jag konstaterar rodnande att IF Sylvia slutade på nionde plats. Men jag är desto mer road av att det lag U trodde skulle vinna serien åkte ur eftersom de blev sist!

Experter var det...

Lättnad

2008-10-20T09:28:00.003+02:00

Jag har nog aldrig varit så lättad efter en förlust. IK Brage spelade i går en avgörande match, den sista för säsongen, mot Syrianska Botkyrka på Domnarvsvallen. Klarade inte Brage att vinna matchen var man tvungna att lita till att Ersboda inte heller vann sin match i Umeå. Syrianska Botkyrka, i rosa tröjor, besegrade ett nervöst och krampaktigt hemmalag med 1-2. I andra halvlek visade vi på läktaren nästan mer intresse för resultaten på resultattavlan än på matchen som pågick på gräset framför oss. Ersboda hamnade i underläge men i andra halvlek kvitterade de, samtidigt som IK Brage låg under i sin match. Det skulle visa sig att "vi" bara var ett stolpskott från att åka ur division 1 norra. I stället var det Gröndal som gjorde mål i Umeå och därmed var saken klar, vårt kära IK Brage spelar även nästa säsong i division ett. När det avgörande målet kom upp på resultattavlan välde en halv säsongs frustration och lidande fram inom mig och jag kände en lättnad som inte kan beskrivas. En tår lurade i ögonvrån, men inte kan man sitta och grina på Domnarvsvallen.

Detta var sista matchen någonsin på Domnarvsvallens gräs. Nästa år kommer det att ligga konstgräs på vallen. Något som förbättrar träningsmöjligheterna avsevärt och förmodligen är det nödvändigt att ha konstgräs 2009 för att hänga med i utvecklingen. I varje fall på våra breddgrader. Efter söndagens match grävde några av oss upp en tuva för att ha som minne. Tuvan fick en stor kruka i biblioteket hemma och ska så småningom även få någon form av minnesplakett. "PaPe" redovisade sin hållning till detta:
- Det är så barnsligt och löjligt och fånigt och.... alldeles underbart!

Olas glas

2008-10-17T12:46:00.003+02:00

Lille Ola, nio år, blev väckt av sin mamma allt för tidigt enligt honom själv. Han lyckades dock masa sig ur sängen och in i köket där hans mor, som bara ville väl, dukat fram frukosten. Två limpsmörgåsar och ett glas mjölk. Olas pappa hade redan åkt till jobbet i "värkä" så morgontidningen var ledig och vår nioåring satte sig att studera dagens lokala nyheter. Frukosten klarades kvickt av, sist några klunkar mjölk för att tömma glaset.

Ola hade upptäckt att om man pressar glaset mot munnen och sedan liksom suger inåt kan man få glaset att sitta kvar utan att man behöver hålla i det. Eftersom detta var en ny och väldigt skojig upptäckt praktiserade Ola övningen med illa dold glädje. Tiden gick och vår vän läste tidningen mycket noggrant. Fem minuter gick, tio minuter... efter en halvtimme frågade Olas snälla mamma om det inte var dags att gå till skolan. En snabb blick på klockan bekräftade mammans fråga. Jo, det var dags. Ola vek omsorgsfullt ihop den stora morgontidningen, släppte glaset från munnen och gick för att borsta tänderna.

Mamma fick brått till toaletten efter att ha hört sin sons skrik. Hon var övertygad om att Ola gjort sig riktigt illa, skurit sig på pappans vassa rakblad, kanske han blödde, kanske han behövde sjukhusvård, så hemskt var skriket. När hon fick klart för sig varför Ola skrikit så hejdlöst kunde hon inte annat än brista ut i skratt. Runt munnen, där glaset suttit för en kort stund sedan, fanns nu en illröd markering. Ett sugmärke, runt som... som toppen på ett glas. Ola tvättade och tvättade men sugmärket gick inte bort.

Det hjälpte varken med lock och pock eller hot för att få Ola att gå till skolan den dagen. Han stannade hemma i tre hela dagar, inte sjuk, sårad av sin egen fåfänga.

Läshörnan

2008-10-16T20:55:00.007+02:00

Om du kommer hem till mig och hälsar på, hjärtligt välkommen förresten, så är det inte säkert att du hittar mig på nedervåningen. Gå då en trappa upp, jag kanske har krypit ihop i min läshörna med en god bok och ett glas vin. Kommer du under den mörka årstiden är det mycket möjligt att du finner mig försjunken i både bok, fåtölj och det goda vinet.

Fåtölj och kista kommer från min farmors hem i Bomled, Vansbro. Här pratar vi inte någon modern fåtölj av typen stressless precis, men den är väl insutten och skön. Speciellt njutbar att sitta i en kall höstkväll med en pläd och ett tänt ljus. Ytterligare gemyt tillförs alltså med hjälp av ett smakrikt, mustigt rödvin. Pilsner kan vara gott ibland, beror på vad jag läser. För närvarande ligger Lasse Anrells Skaffa dig ett liv II, om Hammarby IF, på kistlocket. Då går det definitivt bra med en pilsner. Något som passar i stort sett all litteratur är ett glas av en 16 år gammal Lagavulin, whisky.

Kiruna

2008-10-15T14:20:00.002+02:00

Nu ska vi inte generalisera säger man ibland, och sedan gör man just detta.

Att idrottsmän och kvinnor fått betala sina framgångar inom idrotten med brist på bildning är en generalisering som heter duga. Jag vet att det finns idrottsmänniskor som är betydligt mer bildade än mig, men sedan finns det också sådana som Andreas.

Andreas var visserligen ganska ung på åttiotalet. Men nog var det lite "korkat" att ta med passet när laget skulle flyga till Kiruna för att spela match.

Biskopen

2008-10-15T07:51:00.003+02:00

Svenska Kyrkan i Borlänge anordnar denna vecka Kyrkveckan med temat "Se människan". Gårdagens föreläsare var Biskop Martin Lönnebo som beskrivs som en blandning av aposteln Johannes, Dalai Lama och Tomas Di Leva.

Jag kände mig ung bland de samlade åhörarna i Galaxen, Det var en hög medelålder i lokalen. Tyvärr är det väl så att mycket "kyrkligt" ratas av ungdomar i dagens samhälle. Det finns så mycket annat som lockar. Vi som var på plats fick höra en åldrad biskop berätta lugnt och stilla om sin syn på samhället och hur vi lever våra liv. Det blev lite väl mycket tal om Gud som allsmäktig och helande för min smak. Men jag ansträngde mig så gott jag kunde för att "vinkla" Martins ord så de även passade mig som ju tyvärr saknar den tro som många finner frid i.

Barnen... fick ett intryck av att biskopen läst mitt blogginlägg igår, barnen är viktigast av allt. Han pratade om att det viktigt med beröring och att "buret barn bär den vuxne". Barn som får en trygg uppväxt blir goda människor och vi föräldrar bärs fram i livet av att beröra våra barn, se dem sprida glädje, känna deras beröring. Fullt medveten om att jag är lycklig som har barn och att det finns människor som inte har möjlighet att få barn.

Relationer... vad annars kan vi leva av. Tänk efter, vilket är värst: Att du på något sätt blir av med dina prylar eller att en nära vän går bort? Vi skapar våra liv genom relationer, det är dessa som gör oss levande, inte de rätta prylarna eller moderiktiga kläder. Utan relationer är du ingen hel människa.

Nåd... lite osäker på vad kyrkan lägger i begreppet men jag väljer att göra min egen tolkning. När man funnit nåd är man nöjd med livet som det är och kan leva harmoniskt. Detta stadie är något jag själv försöker uppnå, som något slags personligt Nirvana. Varför kan vi inte leva våra liv tillfreds, eller nöjd om du vill, med det vi har. Lycka vore väl att slippa den ständiga jakten på något annat.

Prestationer... ack, hur prestationsbaserat samhället blivit. Synd. Du duger som du är!

Barnens tid

2008-10-14T09:27:00.004+02:00

Igår var det årsmöte i föräldraföreningen Medwind & Winddrill. Det är en förening vars syfte är att bistå ledare och elever i den verksamhet som rör blåsorkestern Medwind och drillgruppen Winddrill.

Jag har varit ledamot i ett år och omvaldes på årsmötet för ytterligare ett år, denna period som sekreterare. Jag finner sekreteraruppgiften som klippt och skuren för mig och jag ser faktiskt fram emot arbetet. Däremot vill jag inte vara ordförande eller kassör. En ordförande har ett övergripande ansvar och ska dessutom vara frontfigur mot omvärlden och stå i centrum gör jag inte gärna. Jag är djupt imponerad av de människor som åtar sig uppgiften att vara kassör i föreningar. De har oftast total koll på pengarna, något jag själv har problem med. Dessutom finner jag pengar tråkiga och ointressanta.

Då är det roligare med ord...

Tyvärr är det inte många föräldrar som orkar/vill/kan/vågar ställa upp på ideellt arbete i dagens samhälle. Oftast är det tiden som används som argument för att inte delta. Tiden räcker inte till, säger de, hinner inte. Det märkliga är att det finns människor som arbetar ideellt och jag förstår inte hur deras tid kan räcka mer än någon annans. Jag känner ideellt arbetande människor som arbetar skift, har flera barn och är ensamstående. Så nog finns det tid, bara vi väljer att göra de rätta prioriteringarna.

De rätta prioriteringarna är enligt mig att använda den tid vi har till förfogande åt våra barn, om vi har några. Det finns inget viktigare än barnen. Dessutom upptäcker man snart att man får otroligt mycket tillbaka om man delar barnens tid eller använder sin egen tid till sådant som gör samhället bättre för barnen. Ibland krävs det arbete med barnens aktiviteter eller skola, men oftast räcker det med att bara finnas tillgänglig. Finnas där och se vad de gör och beundras över den glädje de sprider och få dela den.

Kalla mig gärna curlingförälder, det blir jag i så fall stolt över.

Hålla nollan

2008-10-07T12:48:00.003+02:00

"Kråka" var en habil fotbollsmålvakt på åttiotalet. Han stod i mål i ett lag i mellersta dalarna som under några säsonger gjorde oväntat bra i från sig i de lägre divisionerna. Alla var förvånade. Det var kanske tack vare "Kråkas" goda målvaktsspel det gick så bra, vad vet jag.

Något som kännetecknar alla målvakter i alla sporter är att de ofta är mer eller mindre galna. Man måste kanske vara det för att ställa sig i mål och stå ivägen för motståndarnas försök att skjuta en sönder och samman. "Kråka" var inget undantag, han hade en personlighet utöver det vanliga, tyckte om att synas och höras. Råkade han släppa in ett mål så inte var det hans fel, han skällde konstant ut sina stackars försvarare, gapade och skrek.

Mot slutet av en match, de ledde med 8-0 och "Kråka" hade gapat, skrikit och levt rövare som aldrig förr, tröttnade en av hans mittbackar. När han fick bollen med några få minuter kvar att spela, vände han sig helt sonika om och drog på ett kanonskott som smet in bakom en mycket förvånad och för en gång skull tyst målvakt. När "Kråka" öppnade munnen för att börja skälla sade den nyblivne målskytten lugnt och behärskat:

- Du ska fan inte få hålla nollan!

Bollkänslor

2008-10-07T11:14:00.005+02:00

En dåres försvarstal...

Ibland möts jag av förakt inför saker jag finner anledning att engagera mig i. Inte så sällan är det människor som har andra värderingar än mina som ger uttryck för vad de anser vara slöseri med engagemang och tid.

En gång satt jag vid fikat på jobbet och diskuterade fotboll på något sätt, tro mig det finns oändligt många sätt att diskutera fotboll på. Till vår plats runt fikabordet kom en medarbetare, lyssnade en stund och deklarerade högljutt "Oj, jag fick just en ointressechock!" varpå han gav upp ett manligt garv av typen "höhö". Vår diskussion dog ut och avlöstes av andra, mer intressanta, samtalsämnen där den nyanlända människan glatt deltog.

Vid andra tillfällen kan jag uppfatta små fnysningar av förakt när jag väljer att avstå från någon aktivitet för att jag hellre ser en fotbollsmatch, på plats eller på tv.

Fotboll är således viktigt för mig.

En god vän, som hyser liknande passion över ishockey, berättade att han kände sig fysiskt illamående efter att hans kära Leksands IF förlorat en match mot lokalkonkurrenten Mora IK. Han ville spy helt enkelt. Inte förrän igår kväll, efter att IK Brage förlorat mot Falu FK, förstod jag honom. Jag vandrade hem från Domnarvsvallen med sänkt huvud och ett illamående som inte var av denna värld. Hur kunde det gå så illa...

Ett annat bevis på hur mycket fotbollen kan betyda för vissa människor är far och son Leadbitter i Sunderland. Sonen har sedan han föddes varit inbiten supporter av det lokala fotbollslaget Sunderland AFC. Mycket tack vare hans far Brian som var fanatisk supporter. I somras avled Brian och hans aska grävdes enligt önskemål i testamentet ned under gräset på Stadium of Light. Sonen Grant spelade i lördags för sitt kära Sunderland i en jämn match mot Arsenal. Han kom in som avbytare i andra halvlek och sköt en riktig "pärla" i den 87:e minuten som innebar ledning för hemmalaget. När Grant firade sitt mål sprang han bort mot en bestämd plats på arenan. Jag tyckte mig se tårar i ögonen. Han lade sig på knä i gräset och kysste marken där hans fars urna var nergrävd.

Passion och känslor mina vänner... fotboll!

15 år

2008-10-07T10:37:00.003+02:00

Dags för en återblick igen. För 15 år sedan fick Anna en lillasyster som döptes till Emmy, efter min egen snälla mormor. Det var lika roligt när Emmy kom till världen som när Anna kom. Däremot var det inte riktigt samma omtumlande upplevelse att bli tvåbarnsförälder. Det skiljer ett år och fyra månader mellan de båda syskonen. Ibland är det en fördel, medan det andra stunder kan vara ett alltför tätt mellanrum mellan dem. Men bråkar det gör väl alla syskon. Vad vet jag som är enda barnet.

Emmy är oftast glad, sjunger gärna, speciellt i duschen. Hon är viljestark, något hon har nytta av både i skolan och på fritiden. Det är ibland väldigt svårt för Emmy att bestämma sig, hon är vad man brukar säga ambivalent. Dessutom har hon en förmåga att oroa sig för något i förväg. Det kan vara oro inför kommande prov i skolan eller fodervärdslektioner där hon inte tycker att hon räcker till. Jag vet, och jag tror nog att hon också vet innerst inne, att hon klarar både skola och ridlektioner utan större problem. Men det är som om det ska oroas i förväg, det hör till liksom.

Jag brukar försöka undvika att använda ordet duktig inför mina jäntor. Har mött allt för många kvinnor som i vuxen ålder fortfarande försöker vara duktiga och därigenom håller på att gå under av krav och måsten. Just nu känner jag dock stolthet över Emmy och jag tycker faktiskt att hon är mycket duktig. Det går jättebra i skolan, hon har vänner och när hon nu testar att vara fodervärd visar hon ansvar och ödmjukhet inför uppgiften.

På sin födelsedag fick hon bland annat ett "Arn-kors" av sin syster, kläder, en plattång, presentkort på ridkläder samt ett "Guitar Hero" och hon verkade både överraskad och glad åt presenterna.

Det är så mycket jag vill ge dig min älskade dotter, så många saker du vill ha, men under resten av året får du bara det jag helst av allt vill ge dig, min tid och min kärlek.

Grattis Emmy!

LCHF

2008-10-03T13:22:00.002+02:00

LCHF står för Low Carb High Fat, eller Lite kolhydrater, mycket fett. En lära jag gått igång på den senaste tiden. Jag är nybörjare och således egentligen alldeles för okunnig i ämnet för att göra några vetenskapliga uttalanden. Det som finns att läsa på nätet finner jag dock mycket intressant och lockande.

Min grundtanke är att många av oss äter alldeles för mycket kolhydrater och sockerrik kost. Vi har dessutom fått lära oss att det inte är bra att äta fet mat, riktigt smör och dricka vanlig mjölk. Det vimlar av lättprodukter i matvarubutikerna. Dessa avarter på riktig mat tror jag är en produkt av lobbing och marknadsföring. Jag vill nästan anklaga makthavare, dietister och andra kostrådgivare att vara köpta av livsmedelsindustrin. Så långt tänker jag dock inte sträcka mig i detta amatörmässiga inlägg.

Tanken att äta fet mat och undvika kolhydrater lockar mig således. Jag tycker det är mycket godare att steka maten i olivolja eller smör än att använda flytande margarin. På knäckebrödet har jag Bregott, gärna med en fet ost som pålägg. Vanlig mjölk smakar mycket godare än mellan- och lättvarianterna. Problem uppstår dock när jag ska undvika kolhydraterna i min kost. Potatis, ris och pasta är gott och en smörgås slinker gärna ned till mellanmål. Flingor och gröt brukar vara en god frukost. I morse stekte jag dock bacon och gjorde äggröra och åt med ett leende på läpparna. Gårdagens middag blev ett recept jag hämtat från bloggen LCHF-Kost. Medan maten tillreddes frågade jäntorna ängsligt om det inte fanns några alternativ i kylskåpet eller frysen, men när de väl smakat av maten åt de upp och Anna tog en portion till.

Till sist några länkar till förespråkare av LCHF:

Dr Dahlqvists blogg
LCHF-Kost
Sten Sture Skaldeman
Kostdoktorn

Mammas flicka

2008-10-02T10:10:00.003+02:00

Ibland kan man verkligen reta upp sig på massmedia i allmänhet och Aftonbladet i synnerhet. I dagens nätupplaga hyllas mamma i en artikel som bygger på en undersökning publicerad i en brittisk tidskrift. Gott så, många mammor bör hyllas.

Men...

"Bakom varje framgångsrik kvinna står en stark mamma."

Vad är framgångsrik? Man menar i artikeln att en kvinna med jobb och partner har lyckats i livet. Den gamla vanliga visan således. Du ska ha pengar, vara snygg så att du fångar en partner och kan bilda familj för att inte räknas som misslyckad. Hur du sedan mår tillmäts inte någon betydelse i begreppet framgångsrik. I mina ögon är en framgångsrik människa en person som trivs i sitt liv, har roligt och vet hur man tar sig ur de problem som dyker upp i livet. Detta kan man naturligtvis göra även om man saknar arbete eller partner.

Anna Lindberg anses i Aftonbladets artikel vara framgångsrik kanske tack vare hennes mamma Ulrika Knape som, till min förvåning, säger "Jag förstår inte vad det är som fått henne att fortsätta efter allt hon gått igenom". Tänk om Anna Lindberg, och många andra döttrar, känner press från mamma. Det är något helt annat än att känna stöttning det.

Så till genusperspektivet...

Studien tycks visa att "söner inte är lika betjänta av mammans väna hand. En förklaring, uppger forskarna, är att mammor ofta lägger ner mer tid på sina döttrar." Märklig slutsats. Om mamma lade ned lika mycket tid på varje barn oavsett kön, skulle sönerna också bli framgångsrika då? Blir döttrarna mindre framgångsrika om sönerna får mer uppmärksamhet av mamma?

I vilket fall som helst har jag en mamma som bör hyllas. Hon uppfostrade mig så gott som ensam. Med små medel gjorde vi så gott vi kunde tillsammans. Jag känner mig framgångsrik trots att jag inte är någon kändis, jag har heller inte vunnit stora pokaler eller blivit belönad av en stor publik. Jag trivs i det liv jag lever och försöker uppfostra mina egna döttrar till att förstå att det viktigaste av allt inte är att vinna.

Stenar

2008-09-29T08:34:00.003+02:00

Har du kvar tron på tomtar och troll eller har du tillräckligt med vuxenpoäng för att avfärda dylik strunt?

Vid vår stuga i Äppelbo, långt från allfarvägar och civilisation, finns det gott om djur. Det är mest fåglar och småkryp, myror speciellt. Då och då ser vi dock spillning efter älg och i somras tog vår katt Måns några skogsmöss. I helgen var vi där och gjorde klart för vintern. Båtar och brygga lades på land och alla sommarsaker stuvades in i uthuset. Eftersom det fortfarande är ganska varmt beslutade vi att sova över en sista natt det här året. När Birgitta drog undan täcket från Emmys säng upptäckte hon något som vi sett ett flertal gånger genom åren. Ett trettiotal centimeterstora stenar uppradade i en prydlig hög precis nedanför kudden. Stenarna låg alltså under både överkast och ett tungt täcke av gammaldags typ.

Vi sover alltså på övervåningen i vårt gamla härbre och sängarna har ben av metall. Sängarna är dock placerade intill en vägg och ibland kan vi höra skogsmöss krypa omkring inne i de gamla väggarna. Jag håller det inte för otroligt att det är möss som placerat stenarna i Emmys säng. Det är ju den rimligaste förklaringen, eller hur? Tidigare år har stenarna legat i andra sängar så de återkommer inte till samma plats varje gång. Vi förstår dock inte vad stenarna ska användas till. Är det ett bygge? Symboliserar stenarna en speciell plats, ett revir? Jag kan inte minnas att min mormor eller morfar någon gång pratat om att det legat stenar i sängarna under den tid de bodde i stugan.

Är det någon som försöker säga oss något?

Het träff

2008-09-29T08:20:00.005+02:00

Man kanske inte ska klandra Niklas, vi kan se det som ungdomligt oförstånd. Han och hans flickvän var nog inte mer än 20 år när de nyförälskade lagade middag en fredagkväll. Det skulle bli tacos för det var nytt på den tiden och båda tyckte mycket om den mexikanska maträtten. Medan de hackade och stekte vänslades de som nyförälskade par plägar göra. Lite lek, kanske doppade Niklas fingret i den starka salsan och lät flickvännen slicka av fingret. Erotiskt laddad stämning med andra ord.

De åt med tända ljus och det blev mer och mer mysigt. Några öl till maten och de båda ungdomarna mådde förträffligt. Hur det än är med tacos så är det väldigt svårt att äta utan att "sulla". Man tappar grönsaker och salsan rinner ur tacoskalet så det kommer på fingrarna. Kladdig mat, men gott. De hade ingen lust att plocka undan disken efter sig, deras lust var fokuserad på något helt annat och det tog inte lång tid innan de hamnade i säng och det är nu Niklas ungdomliga oförstånd kommer in i bilden. Inte tänkte han på att tvätta händerna efter att ha spillt het salsa hela kvällen. Hans flickvän tappade snabbt lusten när umgänget gått så långt att Niklas med sina händer börjat leka med... ja, ni fattar.

Han rodnade lite när han berättade om händelsen och lite skamset konstaterade: Jävlar vad hon skrek!

Allvarsam lek

2008-09-26T15:39:00.003+02:00

Vi har gjort det till en tradition att träffas i Stockholm, äta en lätt middag och sedan besöka något kulturetablissemang. Förra hösten blev det Strindbergs "Dödsdansen" på Dramaten med Örjan Ramberg och Stina Ekblad i huvudrollerna. Mycket trevligt.

Tradition och tradition... I år blir det andra gången vi gör det. Men likväl, en tradition måste börja någon gång. Att åka bort en kväll för teater och trevligt sällskap är en förhållandevis billig form av avbrott i höstmörkret. Jag ser fram emot kvällen redan nu fast det dröjer ända till mitten av november innan det blir av.

L ville gärna se Hjalmar Söderbergs "Den allvarsamma leken" på Stockholms Stadsteater men tyvärr var samtliga föreställningar utsålda. Medan vi diskuterade alternativa pjäser fram och åter dök det dock plötsligt upp en möjlighet och vips hade vi två biljetter på rad tre till Klarascenens uppsättning av Söderbergs drama. Ibland har man tur.

Litteratur

2008-09-26T13:42:00.004+02:00

Det finns väldigt mycket tung litteratur. Somliga litteraturvetare tycks mena att ju svårare en text är att förstå, desto bättre prosa är det. Med uppenbar risk att få skäll erbjuder jag härmed en kort skildring över litteratur som bör undvikas samt texter som går att läsa om och om igen.

Om jag bortser från epitetet "kiosklitteratur", som ju för övrigt fyller en funktion av typen TV3, kommer jag först att tänka på eposet "Sagan om ringen" av JR Tolkien. Där en liten figur gör en utdragen vandring genom en fantasivärld för att kasta bort en ring. Filmerna var klart sevärda, men att läsa om promenaden var ingen höjdare. Berättelsen består av tre böcker. Jag fick mina samlade i en volym och var således oerhört tung litteratur. Faktum är att jag "slet" med boken i drygt tusen sidor men sedan gav jag upp. De sista tvåhundra sidorna såg jag på film.

Gollum var... intressant.

En lite tunnare bok är "Petter och hans fyra getter". Ganska mycket tunnare faktiskt. Då och då finner jag anledning att citera boken i olika situationer. Mitt i skogen i en sten, bodde trollet Ludenben. Ludenben var alltid arg - alltid hungrig som en varg. Att man minns sådant måste ju betyda att det är bra. Det var förresten när jag läste boken för första gången som jag uttalade mina första ord: "Månen tappa pipa". Läs själv och titta på bilderna så förstår ni vad jag menade.

Jan Guillou har ett bra skrivspråk och det tror jag är den näst viktigaste egenskapen hos en författare. Det viktigaste är förstås att författaren har något att berätta. En författare vi tyvärr inte kan få läsa något nytt av är Stieg Larsson. Milleniumtrilogin är en dröm att läsa och med dessa böcker är jag faktiskt beredd att göra undantag från min princip att aldrig läsa om en bok.

Fånig princip förresten.

Ytterligare usel litteratur ur min synvinkel är, och nu vet jag att jag kommer att få skäll av min vän litteraturvetaren, Narnia av CS Lewis. Barn kliver in i en garderob och skapar en ny värld där de sedan deltar i äventyr tillsammans med fantastiska figurer. Jag är ledsen, men högläsningen för jäntorna när de var små dog tyvärr ut. Ingen av oss var speciellt imponerade av berättelsen.

Sagan om ringen, Narnia... någon som ser ett samband? Jag kanske saknar en fantasy-gen i mitt DNA. Behöver något verkligt att förankra berättelsen i. Å andra sidan läser jag just nu "Aldrig fucka upp" av Jens Lapidus, en berättelse som handlar om brott, våld, droger och Stureplan. En värld långt från min egen, lite fantasy alltså.

Saknad

2008-09-23T13:51:00.004+02:00

Inledde min karriär, usch vilket ord, på det lilla företaget Columna AB. Då var vi ungefär 45 personer som arbetade tillsammans och hade trevligt. Nu sitter jag på det stora globala företaget med 40 000 medarbetare där jag inte duger förrän jag debiterar 100% av min arbetstid så att aktieägarnas jakt på pengar tillfredsställs någorlunda och högst tillfälligt. Sedan Columna AB blev uppköpta av WM-data, som sedermera blev Logica, har många av mina forna arbetskamrater bytt arbetsgivare. Det känns sorgset och väldigt vemodigt när en efter en försvinner från min närhet. Visst finns det trevliga människor kvar, men det har försvunnit något.

Vid nästa månadsskifte försvinner en av de personer jag haft mest att göra med i den här branschen. JB ska byta arbetsgivare och jag saknar honom redan. Han är en människa jag respekterar högt, det är alltid ett nöje att prata med honom, vi kan diskutera olika saker även om vi har delade meningar. Det är faktiskt väldigt roligt att diskutera med honom så ibland tar jag en ståndpunkt enbart för att få nöjet att käfta emot. Han är en man jag med stort nöje skulle dela ett par flaskor rött med en fredag- eller lördagkväll och bara sitta och diskutera livets svåra gåtor. Nu är det ju så att JB inte nyttjar starkt så det får vara, blir liksom inte lika kul om det bara är jag som tömmer vinglas efter vinglas.

Han har sin tro och jag saknar min. Vi försöker båda att övertyga varandra om hur det borde vara i livets hårda skola och vi vägrar envist acceptera att den andre någon gång skulle ha rätt i sitt tänkande. Diskussionerna slutar alltid med ett leende. Jag tror aldrig att jag varit sur på JB.

Det är med stort vemod jag tar farväl av dig min kollega och vän. Jag vet att du inte försvinner helt och hållet, men jag vet att det blir svårt att hålla kontakten och det kommer aldrig att bli som förr. Det är ju tänkt att jag ska ta över efter dig, dina arbetsuppgifter blir mina och jag begriper inte hur det ska gå till. Det blir ett stort tomrum efter dig här på firman, lite tomt för att din kompetens är svår att ersätta, men det största tomrummet blir när människan JB lämnar oss... och mig.

Dålig

2008-09-23T10:49:00.002+02:00

Likväl som jag gärna berättar om trevliga saker jag upplevt måste jag få skriva när det inte känns lika lätt att leva.

Kanske har jag sovit för dåligt i natt, kanske har min arbetssituation stor effekt på mitt känsloliv. Drabbas då och då av en känsla av att inte vara värd något. Dåligt självförtroende är inte sexigt, så vad gör man när förtroendet på ens egen förmåga når bottennivåer?

En ny arbetssituation är "på gång" och jag måste erkänna att jag är lite nervös inför detta. Det är klart att man ofta bävar inför nya situationer i livet. Den här gången känns det ganska mycket som att de snart kommer på mig, snart upptäcker de att jag egentligen inte kan någonting och att jag inte tillför något till firman. Rädd att kliva ut för stupet gör jag ingenting och blir därför snart knuffad.

Om jag anstränger mig i mitt tungsinne inser jag att mitt låga självförtroende härrör sig från arbetet. Hur lycklig var jag inte i söndags när jag med fotbollsskor på fötterna var ledare för Stora Tuna IK, hur glad var jag inte när jag såg Emmy testa att vara fodervärd på ridklubben i helgen. Jag gör saker som jag vet betyder något för någon, men här på jobbet...

Snälla, säg att jag sovit för dåligt i natt.

Match

2008-09-22T08:18:00.003+02:00

Jag debuterade som ledare under söndagens match mellan Stora Tuna IK och Korsnäs IF. Det var en otroligt förvirrad upplevelse, i alla fall inledningsvis.

Det började med att det bara dök upp tio flickor till match. Hans hade visst fått löfte av några spelare att de skulle komma, men se de hade annat för sig. Trist med spelare som inte bryr sig, det blir tråkigt för de ordinarie ledarna som lägger ned så otroligt mycket fritid för att tjejerna ska få spela fotboll, och så beter sig några få tjejer på det viset. De spelare som kom till match ska vi dock räkna till de som verkligen vill något, de som bjuder till lite extra. När det stod klart att vi inte hade fullt lag till matchen satte de sig att ringa runt till "gamla" spelare, tjejer som spelat i laget förr, och frågade om inte de var sugna på att spela en match eftersom vi inte hade fullt lag. Otroligt nog fick de napp från två tjejer som snabbt tog sig till Tunets IP och bytte om i en rasande fart och deltog i matchen på ett hedervärt sätt.

Annars var det en härligt förvirrad situation jag befann mig i där på Tunets IP. Jag skulle låsa upp omklädningsrummet åt bortalaget och nyckeln dit hängde i ett rum i källaren. För att komma in i källaren fick jag en nyckel av Hans som naturligtvis inte passade. Turligt nog kom domaren, tillika ordförande i Stora Tuna IK, tidigt till matchen så han kunde låsa upp. De som stod i kiosken hade inte kaffe så det räckte och hur skulle jag kunna veta att det fanns kaffe i ett förråd dit en annan nyckel gick. Var den nyckeln fanns vet jag fortfarande inte.

"Nu går vi ut på plan och har roligt", sa Hans innan matchen. Tjejerna hörsammade hans uppmaning och det såg ut som om de faktiskt hade roligt. De visade spelglädje, det hördes inget gnäll och de två ovana tjejerna gjorde mycket bra ifrån sig. Solen sken och värmde som en riktig sommardag men jag vägrade ta av mig den varma klubbjackan jag lånat till matchen. Kände mig stolt i den.

Hur det gick?

Vi vann med 4-2 såklart.

Böcker

2008-09-18T09:10:00.007+02:00

Bokhyllorna fylls ständigt på med böcker jag och min fru läst eller ämnar läsa snart. Vårt bibliotek behöver en större bokhylla. Jag ska snickra till något "när jag får tid". De senaste tillskotten till biblioteket, ja vi kallar rummet för biblioteket, är Jan Guillous "Men inte om det gäller din dotter", Jens Lapidus "Aldrig fucka upp" samt Lasse Anrells senaste bok "Skaffa dig ett liv 2".

Just nu läser jag Lapidus med intresse, men ser nyfiket fram emot att öppna Lasse Anrells bok om fotbollslaget Hammarby IF. "Bajen" var laget som spelade bra och underhållande fotboll men de vann aldrig några titlar och pokaler. Först 2001 tog de första segern i Allsvenskan och det är detta boken behandlar. Anrell menar att "det betyder otroligt mycket för ens identitet att sluta tänka på sig själv som förlorare och bli en vinnartyp"

Nu har jag inga behov av att betrakta mig som någon vinnartyp, men tankesättet kan säkert appliceras till andra miljöer och situationer. Att jag blir vad jag tänker är för mig en sanning. Vare sig jag tror att jag kommer att lyckas eller om jag kommer att misslyckas så kommer jag att få rätt. I min värld är till och med en sådan sak som fysisk kondition väldigt mycket tankens makt över kroppen. Det handlar om att låta bli att tänka på hur trött man är. Ämnet kan diskuteras i ett längre inlägg någon gång men det var egentligen inte det jag ville berätta.

När jag kom hem häromdagen låg boken i vår postlåda. Först förstod jag inte varför jag fått en bok "utan extra kostnad" men sedan mindes jag att jag faktiskt skickat in ett tävlingssvar där man kunde vinna nämnda bok. Aftonbladet lottade ut tio signerade exemplar på sin webbplats och jag skickade ett mail och motiverade varför just jag skulle vinna en bok med följande rad:

Jag vill gärna vinna en bok, mest för att jag aldrig lär få uppleva hur det känns när IK Brage vinner SM-guld.

Klart som f*n att jag vann.

Dark Knight

2008-09-18T09:10:00.002+02:00

Detta är inte en recension, det är ett rop på hjälp.

Tittade på senaste filmen om Batman häromdagen. Fick den inte ganska bra kritik i blaskorna? Eller var det Heath Ledger som fick beröm, det var ju hans sista film gubevars. Kanske har jag blivit gammal, fyllde ju år för två veckor sedan så det kanske börjar sätta sina spår. Jag kunde nämligen inte härda ut mer än en timme av filmen, sedan tröttnade jag. Tröttnat hade jag gjort tidigare, men jag ville ge filmen en chans. Hallå, värsta actionrullen ju. Gav ändå upp efter en timme, stängde av och gick till sängs med en bok i stället.

Kvällen efter, man är ju lite envis ibland, fortsatte jag titta på eländet. Efter en halvtimme sov jag sött i soffan, vaknade till då och då när de väsnades som värst, men orkade inte hålla ögonen öppna.

Skitfilm!

Men Heath Ledger var faktiskt riktigt bra som Jokern.

Osannolikt

2008-09-17T10:51:00.002+02:00

När jäntorna var små fick man inte gå på A-brunnar för då skulle något otäckt hända, oklart vad exakt, men bra var det inte. Jag lärde mig så småningom att inte sätta foten på brunn av nämnd typ. Jag lärde mig det så bra att jag fortfarande inte kan kliva på en A-brunn trots att jäntorna inte längre engagerar sig i dylik skrock.

För att roa barn har något kommit på att man kan ägna sig åt att leta registreringsskyltar på motorfordon. Man börjar med 001 och sedan ska man hitta 002, 003, 004 o.s.v. Någonstans finns det tydligen ett barn även i mig för jag har kommit till 013 nu och letar så fort jag är ute i trafiken efter 014.

Förra veckan reste jag och J till Gävle för att delta i ett möte på förmiddagen. J körde och på vägen dit lyckades jag plocka 009 strax väster om Hofors. Jag sa inget högt och tänkte inte mer på det förrän vi efter lunch var på väg hemåt igen och J berättade lite fnissigt att han också brukade ägna sig åt samma lek och att han just då letade efter... 009!

Ledare

2008-09-17T10:02:00.003+02:00

Han har liksom försökt fånga mig som när man halar in en fisk med kastspö och sakta men säkert dragit mig närmare och närmare under hela säsongen. Det har jag faktiskt inget emot så jag har inte stretat emot nämnvärt.

Det handlar om Annas fotbollslag, Stora Tuna IK. De är två ledare som gör ett jättejobb med tjejerna i laget och allt runtomkring. Ibland är de dock för få och behöver hjälp på olika sätt, bland annat med webbplatsen samt att få ut information via e-post. Så jag skriver för glatta livet och med en dåres envishet har jag Annas kamera med mig på matcherna trots att bilderna för det mesta blir usla. Att bilderna blir dåliga beror inte på kameran utan på den som håller i den.

Just nu befinner sig den ene av ledarna på Kreta och solar sig i någon sorts glans. Innan han åkte frågade han om inte jag kunde tänka mig att vara ledare medan han var borta. Alltså, jag har ju varit ledare förut, men inte för det här laget. Men jag tvekade faktiskt inte en sekund innan jag tackade ja. Jag vet att det är roligt, att det ger mig något och jag får betyda något för någon.

Igår var det träning, jag gjorde inte mycket. Lät H ta hand om träningen, jag är ju "bara" ledarassistent så jag ägnade tiden åt att ringa runt till spelare som inte var där och höra om de var redo för match dagen efter. När jag var klar med det ställde jag mig i målet och lekte målvakt, tjejerna sköt så det ven kring öronen på mig och det kändes som att jag log hela tiden. När vi åkte hem bubblade det i mig av någon sorts lustfylld känsla. Åh, vad roligt det var.

11 september

2008-09-11T13:07:00.004+02:00

Det är något speciellt med datumet 11 september. De allra flesta förknippar datumet med terrorattacken mot World Trade Center i New York 2001. Samma datum två år senare avled utrikesminister Anna Lindh av de skador hon fått när en galen man dagen innan knivskurit henne. Två mycket sorgliga händelser, samma datum. Något tidigare, 1973 genomförde Augusto Pinochet en militärkupp i Chile och avsatte den folkvalde presidenten Salvador Alende. Det sägs att kuppen stöddes av USA. Minst 3 500 människor dödades, 1 500 är fortfarande försvunna och hur många som utsattes för tortyr kan vi bara ana.

På Monzabanan i Italien kördes 1978 ett lopp i Formel 1. En av favoriterna var Ronnie Peterson i sin svarta Lotus. Något går dock ohyggligt fel i en trång passage och bilar krockar. En bil fattar eld och på tv kunde vi följa hur konkurrenten James Hunt sliter en till synes livlös Ronnie ur den brinnande bilen. Dagen efter, alltså den 11 september, nås vi av beskedet att racerföraren Ronnie Peterson avlidit under operationen efter olyckan.

Samma dag som Anna Lindh dog blev en femårig flicka i Arvika mördad av en sjuk man. Tänk dig att få ett telefonsamtal från din dotters dagisfröken:

- Du måste komma hit genast, det har hänt något förfärligt!

Det är dock inte bara otrevliga händelser som inträffat den 11 september. Min morfar Gunnar föddes detta datum 1905 och vi minns honom lite extra idag. Morfar var en stolt man som hade sina regler, men han var även tålmodig och jag minns honom som mycket snäll. Jag minns också att han drev Konsumbutiken i Rågsveden fram till 1966 då den lades ned. Det var morfar som byggde vår stuga vid Busjön i Äppelbo. Ofta när jäntorna frågar om något blir svaret: Det var så pappas morfar gjorde, eller: Pappas morfar ordnade så att vi kan vara på denna vackra plats när vi vill. Hans ande vilar över den idyllliska plats vi kallar "stugan" och vi minns honom med glädje denna dag.

Det är väl bra mycket roligare än att tänka på allt det andra tråkiga som inträffat det här datumet i historien.

SJ skäms

2008-09-08T16:01:00.004+02:00

För några veckor sedan blev jag, som jag tidigare berättat, sittande en dryg timme på tåget strax söder om Borlänge. Det var något fel på ett ställverk, jag vet fortfarande inte vad det är och jag bryr mig fortfarande inte om detta. I vilket fall som helst reklamerade jag resan till SJ och fick idag ett svar:

Vi har fått din ansökan om ersättning enligt vår restidsgaranti. Vi är ledsna för att du har råkat ut för en försening 2008-08-25 och uppskattar att du tagit dig tid att begära ersättning. Den kommer här i form av ett värdebevis som du kan använda när du köper ny biljett för att resa med SJ.

Det var trevligt tycker jag.

Lås cykeln!

2008-09-08T08:02:00.002+02:00

Kalle har väl aldrig varit någon renlevnadsmänniska precis. Snarare det motsatta. Han har alltid tyckt om att ta sig några stop öl vare sig det är vardag eller helg. För Kalle har det inte haft så stor betydelse eftersom han sällan kunnat behålla ett jobb någon längre period. Han levde på bidrag och goda vänner, ständigt skuldsatt.

Hur det gått till fick jag aldrig klart för mig, men på något sätt hade Kalle lyckats köpa sig en ny fin cykel. Han bodde en bit utanför stan' och således hade en bit att gå hem varje natt efter sina pubbesök, så cykeln satte han stort värde på. De första veckorna var vår vän mycket rädd om sin nya cykel. Han låste den noggrant och gick flera gånger ut från puben för att kontrollera att ingen stulit hans ögonsten. En kväll blev ovanligt blöt, när det gäller Kalle var det dock inte så ovanligt att den blev just detta. Puben stängde och det var dags att vingla hemåt i natten. Ut från puben tog han sig nästan på egen hand och lyckade även minnas var han ställt cykeln. Men, det var något fel på låset, det kärvade. Kalle suckade, försökte få ögonen att se åt samma håll och provade nyckeln i låset ett otal gånger. Det gick helt enkelt inte att få upp cykellåset. Långt att gå och han hade inga tankar på att lämna cykeln i stan', han visste ju av erfarenhet vilka typer det gick omkring nattetid. Eftersom han var så rädd om cykeln fann han att det enda raka var att bära hem cykeln för hand, hålla upp bakhjulet och börja gå hemåt.

Efter en dryg timme var han till slut hemma vid sin lägenhet. Svettig, trött, förbannad och inte så lite smutsig efter att ha dråsat omkull ett antal gånger och naturligtvis trasslat in sig i cykeln. Han bodde bara en halv trappa upp så han brukade ta in cykeln i lägenheten för att förhindra att den skulle bli stulen. Så också denna berusade natt. När cykeln väl var på plats i hallen orkade inte Kalle mer, han rasade i säng, trött, full och med kläderna på.

Tidigt på morgonen vaknade vår vän, omtöcknad och oerhört kissnödig. I huvudet slamrade en hel orkester, trummor, trumpeter och en bastuba i takt med hjärtslagen. När han, efter förrättat värv tumlade ut från toaletten nyktrade han omedelbart till och han förstod med ens varför han inte fått upp låset på cykeln.

Det var inte hans cykel!

Lek

2008-09-05T10:41:00.003+02:00

Vad är det som händer med lekparkerna i vårt land?

Under en promenad häromdagen stannade jag till och funderade. Det var något som inte stämde. Har det inte funnits en lekpark här? Vart har den tagit vägen? Filosoferade över det under resten av vandringen och konstaterade att någon stjäl våra barns lekparker. När jag var barn fanns det lekparker på många fler platser än det gör nu. Cyklar ibland förbi dagnyhusen där jag växte upp och blir lika sorgsen varje gång. Borta är de inhägnade sandlådorna, gungparken, klätterställningarna. De har till och med tagit bort grusplanen där vi hoppade hage. Allt detta är nu ersatt med fina jämna asfaltsgångar. Barnen syns inte till, förmodligen sitter de inne och ser på tv eller leker vid datorn, de stör i alla fall ingen med sin lek.

Vi störde... vi ungar på gården störde. Det fanns ganska gott om barn och vi var ofta ute och lekte. Vi höll till i lekparkerna, på gräsmattorna, på asfaltsgångarna och ibland smög vi in i gamla rivningskåkar bakom dagnyhusen där spännande äventyr utspelade sig. Vi rev upp sand från sandlådan som smutsade ner fönstren för de närboende och vi förde liv långt in på kvällarna. Vi spelade fotboll på gräsmattorna trots att det var förbjudet och vi retade gallfeber på vår vaktmästare som körde bort oss titt som tätt. Jag minns en gång när vi hade spelat fotboll flera timmar på gräset och jag satt och snörade upp mina adidas skruvdobb för att gå hem och äta. Vaktmästaren kom förbi högröd i ansiktet och nästan skrek åt mig: "Ni tänker väl inte spela fotboll på gräset nu?" Jag svarade lugnt att det tänkte vi inte alls det och han lämnade mig i fred den gången. Det var tur att han gick fort annars hade han säkert sett min glugg mellan tänderna när jag flinade åt honom bakom hans rygg. Vi gjorde dock aldrig något för att djävlas eller vara elaka, vi gjorde saker för att vi hade så roligt. Vi lekte helt enkelt.

Lekparkerna är alltså borta. I bästa fall har de ersatts med lekställningar som ser likadana ut var de än finns. Det är tydligen EU:s fel att våra lekparker försvunnit. Det ställs krav på hur en lekpark får se ut, det måste tydligen vara mjukt underlag om en lekställning är mer än en meter hög. Dessutom ska det var inhägnat och skyddat så till den milda grad att de som ska sköta parkerna inte har råd med det. Lekparkerna försvinner, våra barn får färre platser att leka på vilket får till följd att de antingen leker någonstans där vi vuxna inte vill att de ska leka eller också stannar barnen inomhus vid datorn.

Det är alltid vuxna som tar död på glädjen. Här får ni inte vara och sparka boll! Måste ni sjunga så högt? Du måste ha hjälm på dig när du cyklar! Smutsa inte ner dig nu! Akta dig, nej, fy, inte, låt bli... sluta....

46

2008-09-04T08:53:00.003+02:00

Jodå, jag fick allt boken jag önskade mig i födelsedagspresent. Väcktes på morgonen av fru och barn som sjöng "Ja må han leva" precis sådär lagom vackert som det blir en tidig morgon. Glad att bli uppmärksammad försökte jag gnugga sömnen ur ögonen så gott det gick. Emmy hade gjort ett fint gratulationskort bestående av bild på mig och henne och "puss och kram pappa". Annas present var en tavla hon gjort själv, fysisk alltså, med bild på en fjäril och ett bi samt texten: Fly away, bee yourself.

I köket väntade kaffe och kaka och under dagen fick jag gratulationer från vänner både här och där. Speciellt kul är det att få gratulationer från vänner man inte träffar så ofta eftersom de bor i Lindesberg eller på Lilla Essingen i Stockholm. Mest förvånad är jag över att A kom hem till mig på kvällen, tyvärr var jag inte hemma just då, med en födelsedagspresent. Förvånad men mycket glad och inte så lite förtvivlad över att jag aldrig lyckas minnas hans födelsedag. Han gjorde samma sak förra året när jag fyllde år och det var samma författare i det här paketet som det jag fick för ett år sedan. Mycket trevligt.

Det var en bra födelsedag. Jag önskar bara att jag inte varit så förkyld. Hade säkert kunnat njuta mer av maten Birgitta lagat och tårtan till kaffet på kvällen. Men, som jag tidigare påpekat, en manlig förkylning är inget att leka med.

Håll till höger

2008-09-04T08:37:00.005+02:00

I går var det 41 år sedan Sverige gick över till högertrafik. Omläggningen föregicks 1955 av en folkomröstning där 53% av landets röstberättigade deltog. Resultet blev att Svenska folket inte ville ha någon övergång till högertrafik, 83% svarade nej. Folkomröstningar är ju rådgivande och regeringen bordlade frågan för att senare genomföra beslutet att införa högertrafik i Sverige. Vi skiter väl i vad ni tycker liksom...

Den dagen, den 3 september 1967, kunde man på radion höra ett firarprogram "Det ska vi fira". Folk fick skicka in sina gratulationer som blev upplästa i radio och hade man riktig tur kunde man få en speciell låt spelad också. I varje program hade man en "barnavdelning" och just den här söndagen lekte programledaren Pekka Langer att det var barnkalas och det var barnen själva som skulle duka bordet. En knatte fick till exempel duka fram saftglasen till kalaset. Denna knatte fyllde fem år och gratulerades av mamma, mormor, morfar och Olle. Jag minns inte alls vad det spelades för musik till kalaset, men det var lite kul att bli omnämnd i radio.

Kjellsortering

2008-08-28T20:07:00.003+02:00

Jag har ju varit Postiljon, det kanske inte alla känner till. Postiljon blir man när man jobbar på Posten. Det fanns grader av Postiljon också. Man kunde vara Postiljon och gjorde skitjobbet. Förste postiljon, då gjorde man också skitjobbet fast med en titel. Överpostiljon, då hade man jobbat så länge att man slapp göra skitjobbet lika ofta. Kort sagt fanns det just bara skitjobb på Posten, vi sorterade post. Nu är jag orättvis, men det krävs inte några högskolepoäng för att vara Postiljon och lägga brev i rätt fack precis. Det kunde dock vara trevligt att arbeta där ändå. Det fanns gott om bra arbetskamrater som gjorde arbetet lättare.

En av arbetskamraterna hette Kjell och var konstant deprimerad vid arbetspassets början och salig av lycka när det var dags att gå hem.

- Kjell, varför är du så glad?
- Klockan är ju tio, det är dags att gå hem!

Kjell knaprade diverse mer eller mindre suspekta mediciner för att klara av sitt olyckliga liv. Hur det gått till vet jag inte, men han var gift och bodde en bit utanför stan' i en villa med stor trädgård. Jag hörde aldrig att han beklagade sig över gräsklippning hemma på gården. Kanske var det med den som det var med snöröjningen.

När Kjell jobbat ett av alla oändliga nattskift på postterminalen körde han bilen hem glad och lycklig över att eländet var över för den här gången. Under natten hade det kommit ett rejält lass med blötsnö. Hemma på uppfarten låg det säkert tre decimeter och väntade. Vår vän ställde dock in bilen i garaget och gick in för att lägga sig att sova. I dörren möter han då sin fru som är på väg till sitt arbete och hon är inte glad över snön som fallit. Kjell ler mot henne, kanske han ger henne en puss också, man gör ju gärna det när man är sådär gladlynt som Kjell var just då. Visslande går han in i sovrummet och börjar klä av sig. När han lagt huvudet på kudden hör han ljud utifrån och han kan inte låta bli att gå upp för att stilla sin nyfikenhet. Från fönstret på övervåningen ser han sin fru som en liten prick i snögloppet slita med den tunga blötsnön. Han ser att hon arbetar frenetiskt som om hon var arg över något.

Jag kommer aldrig att glömma hur nöjd Kjell lät när han berättade detta för oss på postterminalen.
- När jag såg frugan slita med snöskottningen gick jag och la mig och jag lovar er, jag somnade med ett leende på läpparna.

På kroken

2008-08-28T12:16:00.003+02:00

Grådarondellen onsdag eftermiddag. Rusningstid, vilket i Borlänge betyder att det är fler än sju bilar i kö. Den högra filen går till min förvåning fortare än den vänstra vilket strax får sin förklaring. Längst fram vid rondellen, jag vet att det heter cirkulationsplats, står två bilar tätt tillsammans, nästan erotiskt tätt. Bredvid bilarna står en kvinna, som uppenbarligen blivit påkörd bakifrån, och en man med något stressade ansiktsuttryck.

När jag kör förbi dem i sakta mak ser jag att mannen kört på kvinnans bil och lyckats få sin bils front att hänga fast i dragkroken på kvinnans bakparti. Hennes bils bakparti alltså... I ett desperat försök att få loss bilen böjer han sig ned och försöker lyfta av sin bil från kroken utan att lyckas. Mitt leende var nog aningen för brett då jag passerade dem, det såg jag på deras vädjande blickar. Förlåt, jag kunde inte låta bli att le, jag var så glad att det inte var jag som klantat mig den här gången.

Det finns säkert någon sensmoral i denna situation. Har en kvinna väl fått en man på kroken är det svårt att komma därifrån, kanske kan passa.

Festival Salute

2008-08-27T15:37:00.013+02:00

Den 6 september blir det Festival Salute vid Älvhagen i Borlänge. Kvällen inleds vid Gammelgården där skolorkestern Medwind konserterar klockan 19:00. En halvtimme senare marscherar de backen ned till Älvhagen där konsterten fortsätter medan Winddrill uppträder. Borlänge skolors musikkår tar sedan över och man hinner spela många mer eller mindre trevliga melodier innan det är dags för det som alla kommit för. Anledningen till att det årligen kommer 10 000 åskådare till detta skådespel är naturligtvis fyrverkeriet vid konsertens slut.

De olika orkestrarna som underhåller är duktiga och spelar bra, men de ska låta bli att spela musik som inte passar. Att som blåsorkester ta upp modern pop eller hårdrock av typen Lordis "Hard rock Halleluja" låter för det första inte bra och för det andra stämmer inte attityden i musiken med ungdomarna som spelar tvärflöjt eller klarinett. Däremot blir resultatet det omvända när orkestrarna håller sig till marschmusik eller annan musik anpassad till orkestersammansättningen.

När solen gått ned över Forssa är det så dags för Eje Berglund & co. att tända fyrverkeripjäserna. Har man inte sett detta spektakel är det verkligen på tiden att man gör det. Jag kan lova att det är en upplevelse att minnas när det bränns av fyrverkerier i takt med skolorkesterns framträdande.

Det smäller nått så in i bomben, om uttrycket tillåts.

Kattskit

2008-08-26T16:18:00.003+02:00

Vår älskade katt, Måns, ställer till problem för våra grannar. Han går in på deras gräsmatta och gör sina behov vilket naturligtvis inte är så trevligt. Lyckligtvis har inte någon av deras barn råkat trampa i den illaluktande högen. De har monterat en "grej" som ska förhindra att vår katt och andra katter i området kommer in till dem. Manicken reagerar om något rör sig framför den och 15 meter bort, då piper ett ljud som bara katter och hundar kan höra. En sådan grej täcker dock inte mycket av grannens gräsmatta så det blir svårt att hantera problemet genom att skaffa 10 sådana apparater.

Men hur gör man för att förhindra kattbajs på oönskade platser?

Grannens mor visste något medel man kunde sprida på gräsmattan som gjorde att katter inte gick dit. Detta medel säljs inte längre, i vart fall inte på Granngården. Förmodligen för starkt och miljöfarligt.

Hjälp oss, vi vet inte vad vi ska ta oss till!

Någon som har någon bra idé?

På tåget

2008-08-26T13:02:00.002+02:00

Här åker man från Stockholm till Borlänge en måndagkväll i augusti. Ser fram emot att få komma hem till familjen, ta en öl och se en fotbollsmatch på tv. När vi kommit till Romme och folk börjat ta på sig kläderna och samlat ihop sina kringspridda tidningar och väskor stannade plötsligt tåget. Rösten i högtalarna förklarade att tåget gjorde ett stopp för möte. Jag är glad att vi stannar för dylika saker, men det hände inget. Det kom inget mötande tåg.

Till slut hördes en något besvärad röst i högtalarna som bad om ursäkt men "det har blivit fel i ett ställverk så vi kommer att stå stilla en stund". Jag vet inte vad ett ställverk är och jag har inget intresse av att googla. Vi blev stående i drygt en timme innan vi till slut började rulla in mot Borlänge C. Undrar förresten vad C står för i Borlänge C... City, Central, Company?

Så nära men ändå så långt bort.

Få, färre...

2008-08-26T12:51:00.002+02:00

Började skriva ett inlägg som skulle behandla ett ord som inte finns. Men så seriös jag nu vill vara lade jag tid på att bakgrundsforska, research på engelska, för att få mer information i ämnet.

Det visade sig att jag haft fel, fast rätt ändå liksom.

För att uttrycka sig på riktig svenska trodde jag att det inte gick att använda ordet "färst", men se det gör det visst. Ja alltså... få, färre, färst. Institutet för språk och folkminnen skriver följande på sin webbplats "Språkrådet":

Färst är en gammal svensk böjningsform som det senaste seklet fallit i glömska. I stället har mer eller mindre omständliga omskrivningar kommit i bruk, som "lägst antal", "det minsta antalet" etc. Färst är både kortare, smidigare och naturligare. Använd det!

Jag hade funderat ut ett försvarstal för ordet "färst" men det behövs uppenbarligen inte.

91:an

2008-08-22T13:09:00.003+02:00

Många bloggar innehåller trevliga boktips. Jag har faktiskt hittat inspiration och goda läsupplevelser bland några av dessa bloggar. Det är trevligt när fôlk delar med sig av sina upplevelser. Så jag vill inte vara sämre och presenterar härmed dagens boktips.

91:an den inbundna årgången

Dessa böcker innehåller samtliga serietidningar av 91:an från starten 1956, en bok för varje årgång. I går fick jag årgången 1962 i min postlåda och kvällen var räddad. Att läsa dessa vackert inbundna verk är nostalgifrosseri. När jag läser kan jag få flashbacks, eller återblickar som vi säger i Sverige, från en lycklig barndom då jag gärna läste serietidningar. Lyckligtvis hade jag förstående vuxna i min omgivning som försåg mig med Kalle Anka & co, Lucky Luke, 91:an och andra serieblaskor. Lite senare i min ungdom fann jag Fantomen, Seriemagasinet och den knasigaste tidningen av alla, Svenska MAD. Jag vet att det finns människor som inte förstår tjusningen med en god serietidning. När jag idag ibland ligger på kökssoffan och läser "Pondus" eller "Uti vår hage" kan jag fnissa för mig själv medan min fru skakar på huvudet. Hon är dock klok och låter mig vara i min egen värld för en stund. Respekt!

91:an på 50- och 60-talet innehöll naturligtvis serier med Mandel Karlsson (91:an) och Fjodor Axelsson (87:an) men även Gösta Gummessons serieversion av Stig Cederholms "Åsa-Nisse", Elov Perssons "Kronblom" samt den numera alltför sällsynta "Knallhatten" av Al Capp.

Nostalgi och mycket underhållande.

Presenttips

2008-08-21T11:21:00.005+02:00

Nog är det underbart att Jan Guillou släpper sin nya bok "Men inte om det gäller din dotter" endast två veckor före min födelsedag.

Jag ska försöka hålla mig från att köpa den själv.

Grinar

2008-08-20T15:28:00.004+02:00

Underhållaren Peter Carlsson från Grycksbo menade i programmet sommar 1999 att det finns ett uppdämt behov för oss här i norden att få grina. Speciellt vi män, som har så svårt för detta, skulle må mycket bättre om vi släppte hämningarna och vågade grina ut.

En som inte kunde hejda tårarna var den fantastiskt duktiga stavhopperskan Elena Isinbaeva från Ryssland. Hon vann guld i de olympiska spelen och satte ett prydligt världsrekord. Att det var just Elena som skulle vinna guldet trodde nog de allra flesta, jag är övertygad om att Elena själv måste ha känt sig ganska trygg inför och under tävlingen. Därför var det så förvånande att se henne ta emot medaljen vid prisceremonin i Peking. Redan när hon fått medaljen om halsen brast det för henne och tårarna fortsatte att strömma ner för kinderna genom hela den vackra ryska nationalsången. Det fanns tydligen många känslor som låg på lur i den kroppen.

Det är så trist att se idrottsmän och kvinnor som inte verkar bry sig efter en seger. De har medaljen liggande i någon låda någonstans, säger de lite nonchalant. Jaha, det var inte värt mer än så. När jag då ser Elena låta alla känslor välla fram och gråter så det skvalar, då kan inte jag heller hålla mig, då grinar jag också.

Barmarksträning

2008-08-20T09:12:00.003+02:00

Några vänner och jag brukar idka friskvård en gång i veckan i form av innebandy i en idrottshall nära jobbet. Det finns säkert människor som hävdar att innebandy inte är friskvård. Sporten kan faktiskt ställa till det och leda till skador, men än så länge har ingen av oss råkat illa ut. Torsdagsmornar mellan 7:00 och 8:00 leker vi idrottsmän och svettas så det stänker.

Efter sommaruppehållet drar den nya säsongen igång på torsdag. Igår klarade jag av barmarksträningen genom att jogga fem km vid Tunets IP medan Anna tränade med sitt lag.

Efter att precis fått upp farten... ja fart och fart, jag rörde mig framåt utan att ha båda fötterna i marken, fortare går det inte. Hörde en röst och såg hastigt till vänster, inne i skogen gick en äldre dam, gumma säger vi, och höll sig i en rullator. Hon ropade och vinkade för att fånga min uppmärksamhet. Jag stannade och gick fram till gumman som med besvärat ynklig röst bad mig om hjälp.
- Jag har visst tappat bort mig lite, tror du att du kan hjälpa mig så att jag hittar hem?
Naturligtvis avbröt jag barmarksträningen för att se till att gumman kom ur skogen, till en plats där hon kände igen sig. Med en korg full med svamp och svampkniven i högsta hugg lunkade vi bort mot bandyplanen i sakta mak, pratade om allt möjligt när hon till slut upptäckte att hon visste var hon befann sig och jag kunde låta henne gå för egen hand.

Det är inte roligt att bli gammal. Hon berättade att hennes läkare rekommenderat henne att röra på sig så att hon inte blev för stillasittande, ta promenader då och då. Humöret var det dock inget fel på, hon verkade munter trots sin något skröpliga fysiska status.

På stranden

2008-08-18T14:22:00.004+02:00

Vi såg de underliga cyklarna stå uppställda vid strandparkeringen. Anna frågade nyfiket vad det var för slags cyklar och jag svarade så gott jag kunde, försökte beskriva att man liksom sitter bakåtlutad med fötterna framåt och trampar medan man styr med händerna efter sidorna. Svårt att beskriva, så vi lämnade ämnet och gick ner mot havsstranden för att leta snäckor och vackra stenar.

Solen var på väg ned i havet bakom Kullaberg och det var en skön svalka i vattnet där vi strövade fram i sakta mak. Anna satte sig en stund på stranden medan jag promenerade runt och såg på omgivningarna. Birgitta vandrade med blicken fäst vid stranden sökande efter vackra stenar och snäckor att ta hem till sina blomdekorationer. Jag noterade en familj med en stor schäfer som inte var kopplad och tänkte på min fru som inte är förtjust i lösgående hundar, speciellt inte schäfrar.

När jag promenerat runt en stund finner jag mig stå vid parkeringen igen betraktande den nedåtgående solen, min dotter fullt upptagen 20 meter bort med att bygga ett hjärta av vita stenar och min fru som nu befann sig på behörigt avstånd från hundfamiljen. Jag andas några djupa andetag och konstaterar att just nu, just här, är livet gott att leva.

I ögonvrån ser jag då att en av cyklisterna med de underliga cyklarna satt sig i rörelse och är på väg söderut via en cykelväg. Hans fru har precis satt sig på cykeln och börjat trampa för att komma i kapp honom. Det här måste Anna få se, tänker jag och ropar på henne. Min röst dränks av bruset från vågorna som rullar in mot stranden. Hon hör mig inte. Jag provar att busvissla två gånger utan resultat. Den enda som hör mina visslingar är den stora schäfern vars familj nu tagit sig till parkeringen. Hunden är fortfarande inte kopplad. I tron att jag vill leka med honom sätter han fart mot mig utan att se sig för och springer rakt in i den stackars damen som satt sig på sin konstiga cykel och vinglande försökte få upp farten. Att få en schäfer över sig är inte roligt, speciellt inte när man sitter lätt tillbakalutad på en märklig cykel. Damen far i backen med ett ljudligt brak, schäfern lyder lyckligtvis sin husse och lommar slokörat åter till sin plats och låter sig bli kopplad. Husse försöker hjälpa damen upp på cykeln igen, hon tycks ha fått några skrubbsår men verkar inte arg, mer chockad av den plötsliga attacken och den olustiga upplevelsen. Jag hör dem svagt genom vindbruset diskutera att hunden reagerat på den där mannen som visslade, och så pekar han på mig.

Vissla aldrig på flickor, inte ens din egen dotter!

Kass service

2008-08-18T08:46:00.002+02:00

Den första september stänger Svensk Kassaservice sitt kontor i Vansbro. De ska avveckla sin verksamhet i hela landet eftersom kundunderlaget minskat de senaste fem åren.

Min morbror bor i Vansbro och kommer att få problem när kassaservicen försvinner från orten. Olle är 77 år och har mycket nedsatt syn. Han har till exempel svårt att se knappsatsen på en Bankomat. I många år har han skött betalningar och uttag hos Posten och Svensk Kassaservice, men snart finns alltså inte den möjligheten längre. För övrigt kostar det 49 kronor att betala en räkning hos Svensk Kassaservice, men vad gör man när det inte finns några alternativ. Närmaste Nordeakontor finns i Dala-Järna, dit är det 15 km och han skulle behöva åka buss eller färdtjänst för att ta ut pengar i sin bank.

Många beslut som fattas i Stockholm av våra valda riksdagsmän/kvinnor är kloka och genomtänkta men ibland blir det fel när dessa människor lever i sin egen lilla skyddade värld. Att fatta beslut med utgångspunkt från storstaden kan vara riskabelt och ibland till och med få ödesdigra konsekvenser. Beslut bör fattas i närhet av människor som påverkas av dessa och inte av personer som har svårt att se omfattningen av sitt agerande i dessa frågor.

När det gäller nedläggning av Svensk Kassaservice drabbas äldre och funktionshindrade. Vargens vara eller icke vara har Stockholmsborna svårt att inse konsekvenserna av. Bensinskatten höjs utan att man beaktar behovet av transportmedel i glesbygden. I storstaden finns kollektivtrafik som alternativ och fungerar oavsett tid på dygnet. I småstaden eller glesbygden är det så gott som omöjligt att använda kollektivtrafik eftersom denna enbart är anpassad till sträckor och tider då det lönar sig att köra.

Dagens samhälle är inte anpassat för människor som faller utanför den gängse normen. Är du handikappad, pensionär, av utländsk härkomst, bor i glesbygd eller skiftarbetande krävs ett stort tålamod och starkt psyke för att få ett bra leverne.

Det värsta är nog att det inte spelar någon roll hur vi röstar, de politiska partierna är så gott som alla lika usla på att hantera hela Sverige och alla som befolkar landet.

Olle klarar sig, han har god hjälp av min mamma som hjälper honom med övergången till det nya. Han kanske byter bank till en som har kontor i Vansbro.

Övningskörning

2008-08-14T13:45:00.003+02:00

En av mina bästa egenskaper är mitt tålamod. Jag har, för det mesta, inte bråttom och det gör inget om jag får vänta någon gång. Vi behöver inte ha så bråttom hela tiden. Detta tålamod ställs snart inför det "stora" testet. Mitt tålamod ska ta examen liksom.

Anna ska börja övningsköra snart. Hon ska ta körkort är det tänkt och jag har inga som helst tvivel om att hon kommer att klara av utbildningen och påföljande prov. Hon är duktig och vill hon bara göra något så klarar hon av det. Hon gick ju ut estetprofilklassen med mycket bra betyg så det här kommer att gå bra. Det gäller bara att vi kommer igång snart, för har vi väl börjat kommer det snart att bli både roligt och lätt att lära sig köra bil.

Men det alltså här mitt tålamod kommer in i bilden. Jag ska försöka lära Anna att hålla i ratten, trampa på rätt pedal vid rätt tillfälle samtidigt som hon ser vart vi åker, var andra trafikanter är och lägga i rätt växel vid lämplig tidpunkt. Hm... det där lätt svårare än det är va?

Jag vill passa på att ge myndigheter och körskola lite bitter kritik här. För att få lära min dotter att köra bil, eller "att vara handledare" som det heter, måste jag gå en tretimmars kurs på en körskola tillsammans med henne. Denna kurs kostade 350 kronor. Jag trodde i min enfald att priset gällde för oss båda, det är säkert inte många som går kursen ensamma, men så var det inte. Körskolan ville ha 700 kronor för de tre timmarna. Efter kursen ska diverse blanketter skickas in till myndigheter och sedan.... Man måste betala en avgift innan de överhuvudtaget tar i våra inskickade papper. För att Anna skulle få sitt körtillstånd skulle 220 kronor betalas till Länsstyrelsen. Det var vi ganska snabba med, vi ville ju börja köra så fort det var möjligt. Vi väntade och väntade och väntade innan jag ringde nämnd myndighet för att fråga varför jag inte fått mitt handledarbevis.

- Har du betalat in avgiften då?

- Ja, jag har betalat 220 kronor.

- Njae, du måste betala 170 kronor för handledarbeviset också.

Personen jag talade med i telefonen kunde naturligtvis inte besvara min uppgivna fråga varför ingen berättat detta för mig tidigare. Jag kände mig så less och det där tålamodet var inte så stabilt längre. Min kritik består i att körskola och Länsstyrelse måste berätta för sådana som mig hur det hela går till i klartext så att jag verkligen förstår.

Nu är dock allt klart och vi ska bara få fart på Anna så ska vi snart sätta oss i en bil på något industriområde i Borlängetrakten.

I ekorrhjulet

2008-08-14T13:31:00.004+02:00

Det gick betydligt fortare än jag hade väntat mig. Under de fem veckor jag hade semester kände jag att det mesta var lättare, det var roligare att leva på något vis. Det är väl självklart att det är roligare att vara ledig än att sitta stilla på jobbet. Men det är inte självklart att det ska få vara så hela livet. Det tog tre dagar så var jag inne i ekorrhjulet igen. Samma trygga rutiner dag efter dag.

Nej nu dj..lar!

Det sitter i mitt huvud, jag vet. Måste börja vända negativa tankar positiva och vara lika kreativ och aktiv som jag, ibland, är när jag gör något jag tycker om. Måste ju försöka skapa mitt eget liv liksom, det kommer inte att skapa sig själv. Jag är huvudpersonen i mitt liv, även på kontoret där det är svårast att förstå att det är så.

Men hur gör man?

Återhämtning

2008-08-13T10:45:00.003+02:00

Den här semestern var välbehövlig och den blev precis så underbar som jag hoppats.

Inledningsvis spenderades en vecka på Sportfältet under Dalecarlia Cup. Inget hårt arbete, men tidiga mornar och ytterst lite tid för vila.

Men så fantastiskt roligt. Vårt hus har fått mer färg, både rött och vitt. Det lilla härbre vi har på gården är även det nymålat, rött och svart. Är det en tillfällighet att jag målat hela sommaren med samma färger som mitt älskade Sunderland?

När det var som allra soligast och varmast vilade vi ut i vår stuga i Äppelbo. De dagarna påminde om sommarloven på 70-talet, det doftade skog, vatten och lite motorbåt då och då.

En långhelg i nordvästra Skåne var målet för vår semesterresa och det blev tid för såväl fotboll som turistande. Emmys lag slogs ut i kvartsfinal av ett amerikanskt lag som var mycket duktiga och stod senare som vinnare av hela turneringen. Vi andra besökte Sofiero slottspark, Fredriksdals trädgårdar, Kullaberg, Höganäs och det blev även en tur över till Helsingör men tyvärr ingen räksmörgås på färjan.

Det har inte varit någon vilosemester i fysisk bemärkelse. Har hållit igång i lagom fart mest hela tiden. Men jag har hela tiden gjort saker jag själv valt att göra, jag har känt en vilja att måla, jobba i sekretariat och andra saker, så då har det inte varit något fysiskt arbete. Visst har jag ibland blivit svettig, men det gör ju inget när man har roligt.

Nu sitter jag på kontoret och är varken svettig eller speciellt road.

Dalecarlia Cup

2008-07-08T21:43:00.005+02:00

Riktiga karlar jagar älg. Deras deltagande i älgjakten är helig för dem. Skulle de inte få ut en semestervecka under hösten för att sammanföras i en skog och ladda bössan skulle det bli ett ramaskri utan dess like. Jag har aldrig förstått det där. När jag var ung pôjk fick jag följa med morfar på älgjakt i skogarna runt Äppelbo en höst. Jag insåg faktiskt att det var ett slags invigningsrit, jag var på väg att bli en vuxen man. Det hjälpte dock inte, jag fann tillställningen hopplöst tråkig och längtade hem. Det blev inte någon riktig man av mig trots att både morfar och pappa var ivriga älgjägare.

Fotboll däremot...

När de riktiga karlarna betraktar sin älgjaktsvecka som helig ersätter jag detta närmast religiösa tänkande med Dalecarlia Cup-veckan.

Dalecarlia Cup är en fotbollsturnering för ungdomar mellan 8 och 16 år, flickor och pojkar, som går av stapeln varje sommar på Sportfältet i Borlänge. I år har det samlats 296 lag, ca 6 000 ungdomar, för att spela fotboll en intensiv vecka i juli. Cupen arrangeras av IK Brage och jag har varit med som funktionär sedan 2001. I sekretaritatet har vi blivit ett gäng som har fantastiskt roligt tillsammans denna vecka, det är ett ständigt käftande och hackande på en nivå som är helt underbar. Vi skrattar och har kul, hjälps åt att registrera resultat, ta hand om förvirrade domare och se till att spelare, ledare och publik trivs under turneringen. Det kan vara ett fasligt sjå kan jag meddela.

Det allra roligaste med Dalecarlia Cup är ändå att få möjlighet att se så mycket ungdomsfotboll. Det dyker alltid upp lag man aldrig hört talas om som spelar fin fotboll och man får favoriter som man går och tittar på. Fotboll på stor plan är kul, men det är nästan roligare att se knattarna som håller till på sjumannaplanerna.

Att vara funktionär i sekretariatet under cupen och samtidigt ha två jäntor som spelar matcher brukar vara lite knepigt. Det är svårt att vara på två platser samtidigt ju. Men än så länge har jag kunnat se alla deras matcher. Vi brukar köra tvåskift i sekretariatet så i måndags hade jag förmiddag och i dag eftermiddag. Jag hade alltså sovmorgon, vi brukar vara på plats 7:00. Men se i morse hade Emmy match klockan 8:00 och Anna klockan 10:00 så någon sovmorgon blev det inte tal om. I morgon har jag förmiddag igen så sova får jag göra efter veckans slut.

Men man borde inte sova när det är Dalecarlia Cup!

4 juli

2008-07-04T10:28:00.002+02:00

Amerikas nationaldag. Parader, flaggviftande och fyrverkerier i varenda liten håla över hela det patriotiska USA.

Varför i all världen vet jag att det är deras nationaldag idag? Man känner ju till 6 juni och 17 maj samt en vag känsla av att Danmark firar nationaldag 5 juni. Det handlar naturligtvis om att vi blir matade med amerikansk kultur dygnet runt här i Sverige. Jag var nära att skriva amerikansk smörja, men jag tänker försöka vara lite mer ödmjuk och istället filosofera över vad vi har för glädje av det stora landet i väst.

De verkar veta hur man gör spektakel av ingenting egentligen. Det ska vara show annars duger det inte. Showandet är de ju bra på och att se ishockeyspelare åka in på isen genom en björnkäft ackompanjerade av dånande musik som de gör i Luleå kan väl vara show. Men bra vette tusan om det är. Fotboll enligt amerikanskt mönster handlar om att kasta en boll så långt det går till en medspelare som springer över en linje så får han sex poäng. Kul att se ibland, men det är ju inte som "riktig" fotboll. Amerikansk sport är inget att vifta med flaggan för.

Musik är de förvisso bra på. Här förtjänar amerikanarna ett stort tack för artister som Frank Sinatra, Count Basie, Elvis Presley, Bruce Springsteen med flera. För musiken kan jag vifta med flaggan en stund.

Hollywood kan i sina stunder vara underhållande. Kanske mer förr i tiden men det görs allt bra filmer nuförtiden också. Det är sällan en amerikansk film berör så mycket som den underhåller, men ibland kan det vara kul att bara bli underhållen en stund också. Några exempel på sköna amerikanska underhållningsfilmer är Pirates of the Caribbean, The Lake House, Titanic, King Kong. För amerikanska filmer blir det en snabb flaggvift fram och åter, inte mer.

Maten från amerika kan vara god. Popcorn är ju gott till en film eller fotbollsmatch. En rejäl stek kan också passa vid somliga tillfällen. Men hamburgare från en matkedja med en logotype lika smaklös som maten de serverar går definitivt bort för min del. Coca Cola är gott, men företaget är ett av de vidrigaste jag hört talas om. Har ni märkt hur det blir svårare och svårare att köpa läsk från någon annan firma än Coca Cola? Läste också att en by i Indien blivit utan vatten för det stora amerikanska företaget hade köpt vattnet och krävde ensamrätt eftersom det behövdes till Coca Cola-fabriken i närheten. Viftar snabbt till med flaggan för popcornen, det får räcka.

Visst har vi USA att tacka för en hel del bra saker, men det mesta är allt skräp.

Grattis ändå... typ.

2,3 milj kr/mån

2008-07-03T10:46:00.004+02:00

Läser i tidningen att ishockeyspelaren Kristian Huselius har skrivit på ett kontrakt som kommer att ge honom 114 miljoner kronor i lön under fyra år. Det innebär att han tjänar 28.5 miljoner kronor per år eller 2,3 miljoner kronor i månaden.

2 375 000 kronor/månad.

Att han kan spela ishockey, det begriper jag. Förstår också att detta gör honom till en människa många andra människor är beredda att betala pengar för att titta på. Men är det inte lite väl mycket pengar?

Har en obehaglig känsla av att jag aldrig kommer att förstå mig på marknadsekonomi och kapitalism.

Jag vet inte vad Kristian Huselius är för människa utanför rinken. Låt mig få fantisera om att han är en godhjärtad människa som skänker en betydande del av sin lön till de människor som verkligen behöver hjälp. Jag har inte med att göra vad han gör med sina pengar, men låt mig få drömma om honom som ishockeyspelaren med hjärtat på rätta stället.

På besök

2008-07-03T10:30:00.002+02:00

Igår fick vi besök av N och hans båda barn. Han hade med sig lite saker han lånat samt en flaska vin. Sådana besök gillar jag, inte bara för vinet...

Det är så skönt med besök som får ta tid, besök som inte har bråttom, besök som stannar en stund och talar om allt möjligt. Barnen E och O verkade trivas och fann snabbt en lekkamrat i Emmy som något utmattad efter sin fotbollsträning fick finna sig i att hoppa studsmatta med de båda skrattande barnen.

Vi talade om just inget särskilt jag och N. Drack lite kaffe och skvallrade om folk vi känner och hur det är på jobbet just nu. Han har ju semester så han latar sig bara nu, men det är ju det semestern är till för. För att inte tala om hur värdefull semestern är tillsammans med sina barn.

Kim Phuc

2008-07-02T14:04:00.005+02:00

Hon springer, det är varmt... för varmt. Snälla hjälp mig, någon... hjälp mig. Hon är 9 år, hennes båda bröder dog i attacken från de amerikanska soldaterna. Hela hennes by är utplånad, hon har inget kvar, inte ens kläderna på kroppen. Nu springer hon för livet... Det bränner så, snälla hjälp!

Det heter napalm, men det vet inte Kim.

Bilden ville tidningsredaktörer i USA inte publicera 1972. Anledningen var att Kim var naken!

Semesterplaner

2008-07-02T10:58:00.003+02:00

Semestern närmar sig och planer på vad man vill göra läggs på hög. Då gäller det att sätta sig ned, ta ett djupt andetag och fundera över vad som är viktigt.

Halva huset blev målat förra sommaren, så resten bör få en strykning i år. Vi avsätter en vecka för målning. Dalecarlia Cup är viktig för mig. Brukar sitta i sekretariatet som ideellt arbetande funktionär och tycker det är jättekul. Första veckan av semestern tillbringas således på Sportfältet i Borlänge bland fotbollspelande ungdomar.

De två första veckorna är alltså fullbokade, men det är först efter dessa veckor semestern börjar för då får även min fru semester. Förhoppningsvis kommer vi att tillbringa många sköna dagar vid vår stuga i Äppelbo görandes ingenting särskilt.

Första helgen i augusti åker vi på en liten semestertripp till Helsingborg. Emmy ska spela en fotbollscup tillsammans med övriga Forssa BK F93 så hela familjen åker ner för att heja och semestra. Förra året var det Anna som spelade en cup i Norrköping. Helsingborg lockar denna sommar med allsvensk fotboll, Eva Rydberg på Fredriksdalsteatern eller kanske en tur till Vallarnas Friluftsteater i Falkenberg där Dag-Otto får roa oss. Annars är det trevligt att bara gå omkring och titta.

Konfirmation

2008-06-30T10:08:00.003+02:00

I lördags konfirmerade Emmy sig i Stora Tuna kyrka. Det var en trevlig tillställning där konfirmanderna redovisade sitt arbete genom att läsa texter, spela upp scener ur bibeln samt gestalta tio guds bud i form av fotbollssituationer. Det där sista var extra intressant. "Du ska inte ha några andra gudar än mig" blev något som liknade Zlatan och "Du ska inte begå äktenskapsbrott" gestaltades genom att en konfirmand ville byta lag för hon var trött på att förlora.

Vi dukade bord för 16 personer hemma och hade inte Ellen hjälpt till med matlagning och servering vet jag inte hur vi hade klarat det. Emmy var nöjd med sina konfirmationspresenter. Hon fick ett Nintendo Wii och en studsmatta. Den sistnämnda fick hon själv leta upp med hjälp av ledtrådar. Man kan liksom inte slå in en studsmatta så vi hade lagt den i vårt härbre och dit fick hon alltså leta sig fram med hjälp av ledtrådar som Anna hittat på. Jättekul!

Någon underhållning till middagen behövdes inte för Elin fyra år och Nellie ett år och fyra månader charmade alla gästerna.

Sex Pistols

2008-06-30T09:16:00.003+02:00

Jag har sett dem!

Fick ledigt en stund eftersom det inte var någon spelning vid Himalayascenen så jag småsprang bort till Eldorado där Sex Pistols just avslutat Pretty Vacant. Gubbarna såg sega ut, sega gubbar, men det lät bra även fast jag stod säkert 100 meter från scenen. Johnny Rotten var sarkastisk och ville få energi från publiken. Jag tyckte att de som stod längre fram kämpade rätt bra med att ge energi. Det är nog lite moment 22 det där. Om inte bandet är energiskt och bjuder på sig sjävla så brukar det inte komma någon energi från publiken tillbaka. Tro mig, jag såg energi vid Himalayascenen när de tunga metalrockarna spelade.

Jag fick i alla fall min dröm uppfylld. Jag har sett Sex Pistols!

Entombed

2008-06-27T11:26:00.002+02:00

Jag var naiv nog att tro att jag var allsidig i min musiksmak. I går kväll fick min självbild en ny käftsmäll.

Under Peace & Love-festivalen här i stan jobbade jag igår som scenvakt vid en scen för Stora Tuna IK:s räkning. Det hela gick ut på att tio av oss var placerade i utrymmet mellan scenen och publikhavet. Vi stod där för att se till att publiken hade det bra, gav dem vatten och hjälpte någon över staketet som höll på att bli klämd av trycket bakifrån. En ny och spännande upplevelse för mig.

I går kväll spelade bland andra Entombed på "vår" scen och jösses vad det lät. Mitt numera korta hår flaxade som om jag satt framför en fläkt och tröjan fladdrade av ljuddraget. Det var svårt att stå stilla eftersom basdunket gjorde att man "studsade" runt centimeter för centimeter. Det var inte så mycket publik på spelningen, men de som var där rockade loss å det vildaste. I publikhavets mitt bildades en ring där folk dansade/skuttade/bråkade/slogs och de som stod längst fram headbangade så det stod härliga till. Dessa hårdrockare verkar vara ett tåligt släkte. Det vara bara en stackare som behövde hjälpas över stängslet och plåstras om då hans piercing lossnat. Jag såg honom ligga i sjukvårdstältet lite ynkligt, men jag vågade inte fråga var piercingen suttit.

Musiken?

Nä, fy...

Sitter inne

2008-06-26T13:20:00.003+02:00

Visst är det härligt nu när det är sommar och väder så att man kan vara utomhus utan att behöva ägna en kvart åt att klä på sig varma kläder.

Här på jobbet har vi några bord och stolar på en uteplats bredvid en damm med en sällan fungerande fontän. Där är det trevligt att sitta när det är fint väder. De flesta väljer att sitta där när de dricker sitt kaffe eller te, men inte jag. I varje fall inte på våren och första halvan av sommaren. Jag känner nämligen allergibesvär av gräset eller den stora björk som står vid uteplatsen. Besvären är inte livshotande på något sätt, men de är just besvär. Näsan rinner, jag nyser och det kliar i ögonen. Jag väljer oftast att sitta inomhus.

Att jag gör som jag vill inte som andra tycker att jag ska göra skapar problem för somliga. De kan inte förstå varför jag sitter inomhus när det är sådant fint väder. De tycker att jag ska ta vara på sommaren när den äntligen är här. Jag har dock inget behov av att förklara varför jag väljer att inte sitta utomhus, det ska jag inte behöva tycker jag. Idag rann det tydligen över för en arbetskamrat... "Sitter ni inne nu igen era surkartar!".

När jag inte är på jobbet tycker jag det är trevligt att vara utomhus, men då leder inte besvären till att jag fungerar sämre på mitt arbete. Jag klipper både gräs och häck hemma i trädgården och jag både nyser och blir trött i ögonen. Men det är liksom en annan sak än att sitta på jobbet med samma problem.

Surkart kan du vara själv.

*Muttrar*

Tjuven

2008-06-25T13:08:00.002+02:00

Han kom in i vårt lunchrum och bad om ett glas vatten. Mannen verkade lite förvirrad och ovårdad, störde dock inte någon så han fick sitt vatten och vi tänkte inte mer på det.

Efter lunchen hade jag ett ärende och satte mig i bilen. På väg ut från parkeringen såg jag mannen komma ut från vår entré med tydliga besvär att hålla ihop sin jacka. Jag såg att det var en bärbar dator som stack ut från jackan och adderade i min hjärna. Den där datorn har han inte köpt på vår firma, han försöker stjäla den.

Jag tvärnitade och hoppade ur bilen, började skrika och gorma åt mannen som nu satt sig på cykeln och for med fart förbi mig. Den där datorn har vi nog sett för sista gången tänkte jag, inte förväntade jag mig att min auktoritära röst skulle få honom på bättre tankar. Strax innan han försvann utom synhåll stannade han och lade ner den bärbara datorn på backen. Han satte sig på cykeln igen och försvann snabbt med orden "Förlåt, jag är bostadslös".

Nöjd

2008-06-24T10:47:00.002+02:00

Att vara nöjd är för mig ett mål. Jag vill finna ett tillstånd i livet då jag känner mig nöjd med det liv jag lever och de handlingar jag begår. Jag anser att det finns ett värde i att inte hela tiden sträva efter något annat.

En del människor menar att man hela tiden måste sträva efter något för att nå framgång och utveckling, de säger således att det finns ett värde i att sträva efter något annat än det de redan har. Att leva sitt liv så att man hela tiden har en morot, något man vill uppnå, skapar enligt dessa människor utveckling och livskvalitet.

Det viktiga i den här monologen är att betona ordet nöjd. Som i betydelsen: se värdet av det man har och uppskatta det trots små brister. Den som hela tiden vill ha något nytt, något annat, strävar naturligtvis efter samma målsättning som jag, nämligen att bli nöjd. Problemet är dock att den förstnämnde aldrig kommer att bli nöjd eftersom det hela tiden är något annat som eftersträvas.

Förväxla inte tillståndet nöjd med passivitet och inaktivitet. Att vara nöjd innebär för mig att jag tycker om det liv jag lever oavsett om det är ett liv i ständig rörelse eller om livet är mer tillbakadraget.

Det uppstår ibland missförstånd och oförståelse mellan personer med de skilda livsmålen. Jag har försökt förklara att jag är nöjd med att blogga då och då och har inga behov av att skriva fler artiklar i Aftonbladet eller andra tidningar. Likaså är jag glad åt den familj jag har och har aldrig haft några tankar på att skaffa ny fru som min kompis vd:n. Han påstod på fullaste allvar att tio år var max med en och samma kvinna. Längre tid tillsammans skapade ett statiskt förhållande, menade han. Tydligen för jobbigt att bearbeta så han fortsätter att sträva efter nya och, naturligtvis, yngre och yngre kvinnor.

Peace & Love

2008-06-23T14:24:00.003+02:00

Fick just schemat för hur vi ska jobba under Peace & Love. Det blir till att vara scenvakt torsdag mellan 20:20 och 00:30 samt fredag mellan 21:30 och 02:00. Kommer att finnas vid scenen som heter Himalaya, borta vid Frälsningsarmen. Vinka om ni ser mig!

Det ska verkligen bli spännande att jobba under Peace & Love. Har ju inte varit på festivalen tidigare så det blir en ny bekantskap. Hoppas det blir trevligt. Det dök naturligtvis upp ett problem direkt, Sex Pistols spelar medan jag står vid Frälsningsarméns scen. Det var verkligen inte bra, hade siktat in mig på att åtminstone se och höra de gamla punklegenderna under festivalen.

Jag kanske kan smita ifrån en stund, det är säkert inte någon som märker. Nää... hallå, så gör man inte, jag står plikttroget kvar vid Himalaya och lyssnar på något band jag aldrig hört talas om istället. För tänk om ingen skulle sakna mig om jag smet iväg, vad ledsamt det vore.

- Hej igen, nu är jag tillbaka.
- Vaddå, har du varit borta?

Ridå!

Förlagd

2008-06-18T15:06:00.006+02:00

Läser man Aftonbladet på nätet kan man ibland hitta guldkorn...

Aftonbladet

Lördagen

2008-06-17T11:17:00.006+02:00

Aktiviteter

2008-06-13T13:55:00.004+02:00

Planer för lördag?

Väckning 6:30.

8:15 åker jag och Emmy till stallet där hon ska delta i termins-avslutningen. Kan tyvärr inte vara med hela tiden eftersom...

8:45 ...jag och Anna åker till Tunets IP där hon har samling till match klockan 9:00. Matchen börjar 10:00 så jag kanske hinner...

9:15 ...tillbaka till stallet för att förhoppningsvis hinna se Emmy rida sitt program.

9:45 åker till Tunets IP för att följa Annas match som pågår till 11:30 ungefär.

Hoppas Emmy har fått skjuts hem från stallet, annars hämtar jag henne efter matchen.

Vila...

14:15 Emmy har samling vid Gammelgården för spelning med orkestern Medwind. Spelningen pågår mellan 14:30 och 15:00, sedan är det avslutningsmiddag på en restaurang i Forssa där vi styrelsemedlemmar förväntas deltaga. Är nog hemma igen vid 16-tiden.

Visst ja, Anna måste ju ha mat också...

17:30 Uppladdning inför Sveriges möte med Spanien i Fotbolls-EM.
17:40 Öppnar en öl.
18:00 Avspark

18:10 Zzzzzzzzz

Har prioriterat bort ett föräldramöte med Emmys fotbollslag. Men allt det andra vill jag så innerligt gärna vara med på. Ring gärna och väck mig!

Supporter

2008-06-11T10:02:00.001+02:00

Egentligen var det ett skämt från min sida, jag ville få ett slut på diskussionen om att vi skulle förlova oss så jag drog till med ”skämtet”.
- Okej, om vi åker till Sunderland och förlovar oss på Roker Park är jag med, sa jag och hoppades att hon skulle inse det tokiga i förslaget.
Döm om min förvåning när hon en dag kom hem och berättade att hon fixat semester och att det bara var för mig att boka resa, ordna boende och biljetter till en match i Sunderland.

Resan till nordöstra England var lång. Vi valde, nåja… jag valde, att ta bilen till Göteborg, färja över till Harwich, tåg till London, tågbyte för färd norrut mot Newcastle och till sist en skraltig rälsbuss de sista två milen till Sunderland. När vi kom ut från den lilla stationen kunde jag inte hålla mig, jag böjde mig på knä och kysste marken. Äntligen var jag framme på den plats jag så länge drömt om att besöka.

Året var 1987, Internet och e-post fanns inte i samma utsträckning som idag. All kommunikation gick via telefon eller oftast med hjälp av den långsamma posten. Vi fann ett Bed & Breakfast där vi blev väl mottagna. Vi fick dock ofta besvara frågan varför ett par väljer att åka så långt för att förlova sig. Min flickvän överlät förklarandet till mig som varje gång misslyckades med att få engelsmännen att förstå att jag inte bara älskade min vackra flickvän utan kände en oerhörd passion för fotbollslaget Sunderland. Jodå, de nickade och sa sig förstå, men jag såg allt hur de skakade tvivlande på huvudet när de trodde att jag inte såg. Detta var dock inget som hindrade våra nyblivna vänner att ta väl hand om oss och få oss att känna oss extra välkomna till England.

På supporterklubbens kontor fick vi smaklöst kaffe och en hel del fotbollsprat, vilket min flickvän inte var så road av. Väl på läktaren tror jag dock att även hon fångades av den härliga atmosfären på Roker Park. Sunderland spelade då i tredje divisionen efter att Lawrie MacMenemy varit manager säsongen innan och lyckats få laget så dåligt att de degraderats för första gången någonsin. Det var dock gott om publik på matchen och stämningen var hög eftersom man i matchen innan besegrat stackars Southend United med 7-0. Nu stod Grimsby Town för motståndet och det var ingen som förväntade sig något annat än en vinst. Kanske just därför tog bortalaget ledningen och i halvtid låg Sunderland under med 0-1. Vi var lite nervösa för nu var det dags. Ringar skulle sättas på fingrar. Vi frågade en man bredvid oss på läktaren om han inte kunde ta några bilder med vår kamera. Det gjorde han naturligtvis gärna och vi hörde flera personer runt omkring som sa något om att det måste vara dem det stod om i matchprogrammet. Det fanns en liten notis om ett ”tokigt” par som kom för att förlova sig på Roker Park under matchen. I andra halvlek kvitterade Gordon Armstrong och matchen slutade oavgjort. På den lokala puben efter matchen blev vi bjudna på det mesta och gratulerades från alla håll och kanter. Det var en varm känsla att sitta på en pub i Sunderland efter en match på Roker Park där vi bekräftat vår kärlek till varandra.

Idag är vi gifta, jag menar en kvinna som ställer upp på de villkoren jag satte upp kan man inte släppa. Hon inser dock att hon för alltid får dela min kärlek med ett rödvitt fotbollslag från nordöstra England.

Bollskor

2008-06-10T09:08:00.004+02:00

Så har de då till slut gett upp, mina fotbollskor jag en gång fick av Henrik Hagberg. De har spruckit i lädret trots att jag skött dem minutiöst, putsat och smörjt in. Skorna har säkert 10 år på nacken så det är kanske naturligt att de nu gett upp.

Det är ett par svarta Adidas, fotbollskor ska naturligtvis vara svarta, och de absolut skönaste par fotbollskor jag någonsin haft på fötterna. Fick dem som sagt av "Hagge" när han spelade med IK Brage i Superettan. Skorna har således upplevt en del på olika nivåer. Från en glansig tillvaro bland duktiga bollspelare i landets näst högsta serie hamnade de på den absolut lägsta nivån i den lokala korpserien. En gång stod jag inför ett svårt val. Skulle jag följa några kompisar till ett tält på sportfältet för att se popbandet Kent ge en konsert eller skulle jag spela en fotbollsmatch i den föga glamorösa korpserien. Egentligen var valet inte så svårt, har ju alltid älskat fotboll mer än musik. Vi spelade inte alls långt från sportfältet så vi kunde nästan höra musiken under matchen. Kanske var det skorna som likt Benny Guldfots gamla skor styrde mig till rätt plats under matchen. När slutsignalen gick hade jag nämligen gjort fyra mål. Det har aldrig inträffat förut och lär aldrig göra det igen.

Nu är min fotbollskarriär förmodligen över. Det är inte så att jag blivit gammal, det är alla motståndare som blivit så mycket yngre och kvickare. De rör sig snabbare nu än de gjorde när jag var i den åldern, eller är mitt perspektiv förändrat tro...

Bollskorna har ju även följt mig under min tid som ledare för Forssa BK F93/94. Den tiden är jag oerhört glad över när jag ser tillbaka. Då kände jag att jag faktiskt uträttade något viktigt, dessutom hade jag fantastiskt roligt för det mesta och jag har fått mycket tillbaka från tjejerna och deras föräldrar. Mer om detta ämne en annan gång.

Ryttare

2008-06-09T15:33:00.005+02:00

Norr Amsbergs Ridklubb anordnade i lördags en Prova-på dag där vem som helst fick sätta sig på en häst och antingen skritta eller trava runt ridbanan. Efter mycket tjat från omgivningen, ridlärare, styrelsemedlemmar och barn klev jag upp på klubbens största häst, Noppe. De hade faktiskt inte behövt tjata så mycket, jag tycker det är kul att rida och skulle gärna göra som min yngsta jänta, ta ridlektioner varje torsdag, om det inte vore så dyrt.

Under en kort period i min ungdom red jag ute i lerbäckens ridhus. Det var skolan som hade "Fritt valt arbete" där man fick välja bland annorlunda ämnen, tror det heter "Elevens val" numer. Flera av mina tjejkompisar red och jag tyckte väl att jag också kunde prova när det nu fanns en chans. Ett antal av mina pojkkompisar var inte så imponerade att jag valt något så tjejigt som ridning.

Det är ändå 30 år sedan jag red i någon allvarlig mening och det var därför lite pirrigt att sitta upp på Ardennern Noppe. Han är rätt stor. Vi började med att skritta runt ett par varv innan jag tyckte att jag ville försöka något annat och lyckades faktiskt få Noppe i trav. Hade det inte varit för att det fanns fler människor och hästar på ridbanan just då hade jag försökt sätta honom i galopp också. Förmoligen hade jag inte klarat det, men jag skulle vilja ha försökt i alla fall.

Att rida är som sagt ganska kul, men att göra hästen klar innan ridningen, borsta, rykta, kratsa och sådant verkar inte alls så kul tycker jag. Inte heller att ta bort bajset i båset efter hästkraken.

Examen

2008-06-04T14:08:00.002+02:00

En underbar dag att sluta skolan, säga ett tårfyllt farväl av klasskompisar, lärare och skola.

Solen sken i kapp med eleverna i 9E på Forssaklackskolan under dagens skolavslutning. I aulan blev det såväl "I denna ljuva sommartid" som den traditionella "Den blomstertid nu kommer".

Klassen samlades i bildsalen för att ta farväl av varandra. Klassföreståndarna berättade för elever och föräldrar hur bra klassen varit. Det kanske är sant, men säger de någonsin något annat? Bildläraren R har blivit glad av klassen och M höll med, pratade och skojade som vanligt. R hade gjort något fantastiskt inför avslutningen. Inför valet till högstadiets profilval hade alla elever som sökte till estetklassen fotograferats. Dessa bilder använde R i ett personligt "brev" till varje elev, där hon också diktat några rader om eleven. Det var mycket uppskattat när var och en fick ta emot sitt personliga brev från R och betygen från M, naturligtvis åtföljt av kramar och lycka till. Sådan herre, sådan hund, sådan lärare, sådana elever... Eleverna hade själva förberett avslutningen på ett vackert och rörande sätt. Det sista som hände var att klassföreståndarna fick var sin unik bok innehållande texter och bilder från varje elev där de skrivit tankar om hur det varit att gå i klassen och ha R och M som klassföreståndare. Då brast det för R som inte kunde hålla tårarna tillbaka längre. Vackert och sorgligt på samma gång.

För visst är det så. Samtidigt som det är skönt att grundskolan är över, att allt slit med läxor, uppgifter och prov är slut för den här gången, så kommer saknaden. Dessa elever har trots allt umgåtts med varandra mer eller mindre i tre år. Några har kommit väldigt nära varandra, medan andra retat upp sig på någon retsticka i klassen. När insikten drabbar oss förstår vi att det aldrig mer blir såhär, den här klassen finns inte längre och vi kommer att spridas över först Borlänge, sedan Dalarna, Sverige och kanske till och med världen. Men vi går vidare, börjar gymnasiet i en ny skola, nya lärare att försöka förstå, nya vänner att lägga till de gamla man vårdar. Inga vänner försvinner om vi inte tillåter det själva. Men den där nya skolan är inte aktuell förrän i augusti.

Först ska ett helt sommarlov upplevas, tas vara på och inte sovas bort eller genomlevas uppkopplad mot nätet. Ut och se, lukta, känn... andas livet den här sommaren. Nästa sommar kanske det blir sommarjobb och inte samma möjlighet att njuta. Ta vara på sommarlovet och ledigheten för det är du värd.

Fratellis

2008-06-04T14:00:00.007+02:00

Vackert väder... några kalla öl på verandan i skuggan, gott sällskap och...

The Fratellis

Tre killar från Glasgow som spelar något slags indiepop, svårt att sätta etikett på musiken. Man blir glad, inte upprörd eller ledsen, man blir bara glad av sådan musik.

Bara vara

2008-06-02T10:06:00.003+02:00

Vaknade tidigt på lördagen, gjorde frukost, kokade kaffe (ja kokade, inte bryggde) och löste melodikrysset halvliggande på kökssoffan. På verandan har jag sedan lagom utsikt över vår trädgård och lite av våra grannars trädgårdar. Solen strålade från en klarblå himmel, men jag satt i skuggan där jag trivs bäst, såvida jag inte håller på med någon syssla. Träden vajade lite slött då den lätta vinden fick tag i grenarna och gjorde dagen härligt njutbar. Vår trädgård är 1500 kvadratmeter består av gräs till stor del, en hel del rabatter, några äppelträd, vinbärsbuskar och ett litet potatisland. Efter att vi lagt ner jordvärmerör i trädgården är inte gräsmattan så fin. Den är väldigt gropig efter rörläggarens framfart och gräsmattan har inte heller fått den gödsling den borde fått. Ska försöka gödsla till hösten. Däremot har jag nyligen försökt reparera gräset med hjälp av lite matjord och gräsfrön. Jag kan inte avgöra om reparationen blev lyckad eftersom jag inte vågar gå på gräsytan ännu. Det blir inte någon golfgreen i alla fall, det är ett som är säkert.

Resten av trädgården sköter min fru om. Hon gör det med brinnande intresse och stort flit. Det är vackert med alla fina blommor och växter som pryder vår trädgård. Men hon har väldigt svårt för att rulla ihop vattenlsangen efter sig så den stör helhetsinrycket av vår trädgård där den alltid ligger utrullad på gräsmattan. Blommorna är dock vackra att se på och känna doften av. Vår veranda på baksidan och trapp på framsidan är ivrigt utsmyckade med diverse blommor som förhöjer värdet av att vara där. Jag kan tyvärr inte namnen på alla blommor. Jag är en sådan där som inte bryr mig om vad sådana saker och ting heter, jag njuter av dem ändå. Minns att Ulf Lundell en gång uttryckte förvåning över människor som inte visste vad den och den fågeln hette. Det är helt enkelt inte intressant för mig, jag kan njuta av fågeln eller blomman ändå.

Har satt potatis i härför avsett potatisland. Det ska bli spännande att se hur det går. Förra året fick vi hyfsat med potatis och det finns väl inget som går upp mot färskpotatis med en rejäl klick smör som får smälta både på potatisen och i munnen. Jodå, vi har planterat lite sallad, persilja och dill också såklart.

Visst, en trädgård måste skötas för att den ska hålla sig vacker. Men en trädgård är i huvudsak till för att vara i... att bara vara i. Titta på blommor, lyssna på fåglarna, se hur vinden leker i buskar och träd, läsa en bok på en skuggig plats under ett träd eller kanske ligga och sola när sommaren är som varmast. Vad härligt det känns att ha en trädgård att vara i, ett hus att gå in i och en familj att dela det med.

Harpo

2008-05-30T10:22:00.010+02:00

Känner mig väldigt nostalgisk just nu av någon underlig anledning. En låt fladdrade förbi på radion och jag skruvade omedelbart upp volymen. Det var min barndomsidol Harpo som sjöng den gamla hiten Moviestar och jag skrålade och sjöng för mig själv i bilen.

På sjuttiotalet fastnade jag för Harpos leende och tog honom som idol. Men jag hade faktiskt hört hans låtar innan jag såg honom och tyckte att låtarna var bra, så jag gick inte på utseendet. Redan hans första singlar blev något av hits, minns med glädje låtar som Honolulu och Sayonara. De spelades ganska ofta på diskot i Matjesgården på tidigt 70-tal och jag var där med kompisar, dansade med Kerstin, hånglade med Ingela och nobbade Marie. Inte konstigt man blir nostalgisk när man tänker på vilka minnen låtarna för med sig. Andra låtar som gick varma på den tiden var Ballroom Blitz med Sweet, Can the Can med Suzi Quatro, Dark Lady med Cher och Get down and get with it med Slade.

Såg faktiskt Harpo "live" vid flera tillfällen. Första gången var speciell. Folkets Park i Borlänge, mamma och kompisen Göran följde med, när ridån gick upp och Harpo började sjunga kände jag något i bröstet jag inte skulle känna förrän jag stegade in på Roker Park i Sunderland första gången. Efter konserten fixade mamma så att jag och Göran fick komma in bakom scenen och säga hej till idolen. Då var jag lycklig. Showen på Barnens dag i Vansbro var också lite speciell för Harpo svängde med sin käpp så vilt att han lyckades krossa en lampa så det blev glassplitter på golvet där han skuttade omkring barfota. På Orrskogens utescen i Malung något år senare var Ted Gärdestad med på turnen och jag upptäckte en ny favoritartist.

Några favoritlåtar:
- Sayonara
- Smile
- Moviestar
- Honolulu
- My Teenage Queen
- Baby Boomerang
- Teddy Love

16

2008-05-29T08:18:00.004+02:00

Den här dagen för 16 år sedan var jag en lycklig man. Märkligt vad många tillbakablickar det blir på det här stället. Vår lilla familj utökades med en medlem och tillvaron blev sig aldrig mer lik. Precis som idag var det en strålande solig dag, jag tyckte att alla log och jag kunde förstå varför.

Nu har det gått 16 år och vår lilla trollunge har vuxit och blivit en ung kvinna. Om några dagar går hon ut grundskolan med utmärkta betyg, beröm, goda vänner och framför allt ett högt socialt IQ, hennes pappa är mycket stolt över henne.

Hela familjen gratulerade vår 16-åring på morgonen med presenter, sång och kramar. När hon gnuggat sömnen ur ögonen syntes ett par lyckliga ögon. Hon är inte speciellt morgonpigg vår Anna, det fick jag erfara igår, men idag på hennes födelsedag piggnade hon snabbt till och strålade med hela kroppen. Hon har fått helt rätt presenter säger hon. En Green Day-tröja, en bok, ett kamerastativ och en biljett till festivalen Peace & Love i sommar. Till kvällen blir det mammas goda mat och pappas cheescake, en fin avslutning på en födelsedag.

Uppfylls av ett konstigt pirr, en härlig lyckokänsla, när jag tänker på henne. Skolan har gått bra... den har faktiskt gått mycket bra och snart är det sommarlov. Solen skiner från en klarblå himmel. Anna pysslar med sådant hon tycker är kul, fotografera och spela fotboll, hon har funnit sig tillrätta i sin nya klubb Stora Tuna IK. Senaste matchen gick mycket bra och laget vann med hela 6-0 mot ett lag där hon är bekant med många av spelarna. Just nu önskar jag faktiskt att jag var 16 år igen och i hennes kläder för hon ser så lycklig ut.

Muck

2008-05-28T12:36:00.002+02:00

Ännu ett jubileum att minnas. För 26 år sedan muckade jag från det militära. Jag gjorde lumpen i tio månader, fördelat på sex månader i Karlsborg och fyra månader i Skövde. Minns mestadels tråkiga saker från den tiden. Det var kallt, blött eller bara sådär urbota tråkigt så att man höll på att avlida.

Jag blev gruppchef, något jag kanske haft lite nytta av i mitt civila liv. Som ledare för unga fotbolltjejer till exempel. Låg alltså vid S2 i Karlsborg intill Vätterns västra strand. Det var väl i de trakterna Arn härjade 900 år tidigare. Jag var kryptör och således oerhört hemlig. Den mesta signaltrafiken skulle krypteras och det var helt okej att ha den uppgiften vid ett eventuellt krig. Vi var inte de som sprang i frontlinjen med bössa/mössa/mask utan vi satt oftast bekvämt i en skolsal eller på sin höjd i ett varmt tält.

Att skjuta saker har aldrig varit min tekopp. För det första är jag så förbannat darrhänt så det finns inte chans i världen att jag ska få siktet att ligga still så att jag kan klämma iväg det där skottet. En gång när vi skulle ha skjutövning sköt vi först några provskott för att kontrollera att siktet var rätt inställt på vapnet, inte knallpulverbössa, men nästan. Vi stod samlade vid våra tavlor efter att slängt iväg fem provskott och vår kapten gick runt och talade om att vi skulle skruva in siktet mera till vänster eller höja några snäpp. När han kom till min tavla tittade han på den länge, såg sedan på mig så länge att jag började känna mig obekväm. Sedan sa han uppgivet: Här är det inte vapnet det är fel på.

I Karlsborg fanns just inte mycket att roa sig med på fritiden. Förläggningen var den gamla fästningen vilket i sig var vackert. Utanför regementet fanns ett samhälle som var vana vid militärer. Vi stod inte högt i kurs hos allmänheten, speciellt som vi inte var från FJS, Fallskärmsjägarskolan. De pojkarna skojade man inte med hur som helst. Vi vanliga beväringar brukade roa oss på en pub som hette Gyllene örnen, men som vi döpte om till Rostiga gamen. Stället var varje kväll fyllt av 20-30 män som drack öl och trånade efter flickor. Inte sjutton gick flickorna dit, fattar man väl.

I Skövde var nöjesutbudet något större och flickorna tycktes ha förlikat sig med att ha tre regementen i staden. Husaren har jag för mig den populäraste puben hette, förmodligen revs den inifrån av värnpliktiga vid någon muckarfest.

"10 månader i Skövde, som ingen jävel behövde!"

26 år sedan och man minns ändå en hel del.

Sex

2008-05-27T13:42:00.002+02:00

Det blev sex i söndags kväll. Amanda var verkligen på hugget så innan hon var klar hade det blivit sex och det var verkligen skönt.

Amanda spelar i Stora Tuna IK F92, samma lag som min dotter Anna. De mötte Kvarnsvedens IK i en seriematch i söndags. Anna såg fram emot mötet eftersom hon är bekant med flera av tjejerna i motståndarlaget. Det verkade som om tunatejerna laddat bra inför matchen, de såg taggade ut och dominerade spelet under hela matchen. Alla var bra i laget, målvakt, backar, mittfältare och anfallare. Matchen slutade 6-0 till Stora Tuna IK och Amanda gjorde alla sex målen.

Mål alltså... vad trodde du?

Stress

2008-05-23T12:51:00.005+02:00

Det går lite upp och ner i min bransch. Vissa tidsperioder vill våra kunder ha mycket jobb gjort och vi har fullt sjå att hinna med allt, andra tider händer det ingenting och på jobbet blir det dött. En sådan "död" tidsperiod är vi inne i just nu och det är fruktansvärt krävande.

Inte olikt förhållandet för en arbetslös människa minskar självförtroendet för varje sysslolös dag som går. Så småningom finns det inget kvar av det som en gång var "jag kan, jag vill, jag vågar". En apatisk inställning infinner sig, jag vet inte hur jag ska kunna gå vidare. Jag får svårt att försvara min anställning och går nästan på helspänn hela tiden för snart kommer chefen in på mitt rum, sätter sig ned och börjar diskutera min uppsägning. Jag blir rädd, jag blir feg, vågar inte ta initiativ, kan inte ta mig för någonting. Det känns nästan som att befinna sig i ett sjukdomstillstånd.

Ägnar större delen åt min arbetstid åt att fundera över varför det blivit på det här sättet. Vilka egenskaper saknar jag som gör att det är så svårt att finna uppdrag åt mig. Tro mig, jag vill ha uppdrag, jag vill ha något att göra, vill visa att jag kan något, vill känna att jag utför något meningsfullt. Jag vill känna att jag betyder något, att jag har ett värde, att någon skulle sakna mig om jag en dag inte finns på plats.

Klassfest

2008-05-20T09:07:00.005+02:00

För 35 år sedan vann Sunderland FA-cupen, men vad hände för 30 år sedan?

I juni 1978 gick jag ut nian. Jag lämnade Maserskolan med tråkiga betyg för att läsa vidare vid Hagagymnasiet. Jag lämnade klasskompisar och lärare, en del har jag fortfarande viss kontakt med, men de allra flesta har jag inte träffat på 30 år.

Därför var jag ganska nyfiken på den fest som anordnades i lördags för oss avgångsklasser av årgång 1978 i Borlänges skolor. Skulle jag känna igen mina gamla klass- och skolkompisar. Skulle hon vara där, hon som gjorde att det pirrade i mig så fort jag såg henne. Eller mobbaren, det finns minst en på varje skola, skulle han vara där och skulle han vara lika djävlig mot mig som för 30 år sedan?

Vi blev fyra stycken som slöt upp från den gamla klassen 9F. Dålig uppslutning kan man lugnt säga. Vi som var där hade dock ganska kul och Calle bjöd på Lagavulin, bästa whiskyn, det ska han ha all heder av. Lena var sig lik och Thomas höll på med motorer på något sätt som jag inte riktigt fattade. Var fanns våra klasskompisar? Polisen kanske tjänstgjorde och jagade tjuven som visst varit "ren" en tid nu. Tvillingarna bor visst på samma gata, frisören var utomlands och Illa var på TV, Uppdrag granskning. Det gick rykte om att Siken inte fick gå för sin nya fru.

Festen var kul, men det blev lite rörigt på slutet, det dök upp en fotbollspelare som jag absolut inte kunde låta bli att dansa med. Sedan ville jag sova, men som tur var hann jag hem innan jag gick och lade mig. Promenaden hem i snöslasket var en av de längsta jag gjort i mitt liv.

Förkylt

2008-05-16T10:06:00.003+02:00

Det är något visst med en manlig förkylning. Jag förstår inte, kan någon förklara för mig.

Jag har varit snuvig i tre-fyra dagar nu. Det är först idag jag orkar göra något. Ingen feber, fast det vet jag inte för jag har inte tagit någon temp, utan jag har varit snörvlig, nysig och hostig och... dödssjuk! Orkar ingenting liksom.

Sedärja, något som betecknas manligt och som jag faktiskt är. När jag blir förkyld är det så synd om mig, jag klarar helt enkelt inte att uföra några sysslor när jag är förkyld. När min fru är förkyld gör hon saker ändå, fast hon säger att hon är förkyld. Det tyder på att det måste vara skillnad på en man som är förkyld och en kvinna som är det. Förkylningsbacillerna är helt enkelt kraftigare på en man än på en kvinna så de håller mannen i schack. Ofta är mannen så sjuk att han hela sjukdomstiden befinner sig i sängläge, eller i soffläge framför tv:n. Jag säger inget om vad omgivningen ska göra i det läget, men det känns väldigt skönt med en familj som enbart består av flickor/kvinnor eftersom de kan hjälpa mig under min sjukdomsperiod. Det är jobbigt att byta film i dvd:n, koka kaffe, hämta tidningen... när en man lider av en förkylning.

Var det någon som sa Ynk?

Klimatet

2008-05-09T14:04:00.003+02:00

Man gör ju vad man kan för att inte förstöra miljön för sina barn och barnbarn. Källsorterar, vanligt papper och tidningar skiljs åt, kuvert ska sorteras eftersom klistret förstör återvinningsmaskinerna. Glas har sin återvinningsplats, så även elektronik, hårdplast, mjukplast, trädgårdsavfall, kompost och metallavfall. Försöker som sagt göra så gott jag kan för att förhindra försämringen av klimatet på vårt jordklot.

På morgonen har jag sköljt ur och plattat till den tomma mjölkförpackningen för att sopsortera den bland papper. Tar sedan cykeln, ibland, i stället för bilen till jobbet och passerar då SSAB. Ser lite sorgset upp på den rökfyllda himlen ovanför det gamla jernverket och kan inte låta bli att tänka på min tomma mjölkförpackning där hemma.

Jag läste någonstans att miljöbovar får betala straffavgift för att de släpper ut miljöfarligt avfall men att en industri som SSAB har fått dispens med avgiften. De värsta miljöbovarna slipper alltså undan. Men var inte orolig, jag är inte dummare än att jag förstår varför.

SSAB är ett aktiebolag och ett sådant drivs av ekonomiska intressen. Aktieägarna ska ha sin utdelning, helst mycket mer än förra året så industrin måste hela tiden öka sin produktion. Om man då tvingar företaget att betala för sina miljöfarliga utsläpp minskar ju vinsten och aktieägarna får mindre utdelning. Usch då, otrevligt... mycket värre än att lite is smälter på nordpolen. Pengar förstår vi värdet av, men inte vad vi gör med vår miljö. Hallå... det är mina pengar!

Jag har gjort mig av med de aktier jag ärvde, hade inte samvete att ha dem kvar.

Samlarbilder

2008-05-08T14:24:00.010+02:00

För några år sedan flyttade vi till vårt hus i Forssa. När man flyttar upptäcker man hur mycket skräp man samlat på sig genom åren. Somliga påstår att det är bra att flytta då och då för då är man mer restriktiv med att spara saker som "kan vara bra att ha kvar". Mitt i packandet inför flytten blev jag sittande med en låda jag var tvungen att gå igenom. Jag fick en så kallad flash-back av en snorig knatte som sprang runt bland Dagnyhusen i Borlänge och drev vaktmästaren till vansinne. Jag hittade mina gamla samlaralbum från sent 60-tal. Fotbollsalbumet var illa åtgånget och det saknades såväl bilder som hela sidor, men vilka bilder, vilka tröjor de hade, vilka lag. Östers IF, Åtvidabergs FF, AIK, Djurgårdens IF i sina snygga ljusblå tröjor med smala mörkblå ränder. En sådan tröja kände jag ett oerhört behov av att äga, så nu gör jag det.

Jag hade mani på samlarbilder när jag var en liten pilt. Fotbollsalbumen blev sällan fulla eftersom det samlades mestadels på sommaren när det var sommarlov och jag oftast i Vansbrotrakten. Med ishockeyalbumen gick det bättre, de blev ofta kompletta för vi var många pojkar som samlade och bytte bilder med varandra. Mitt första ishockeyalbum var från säsongen 1969/70 och innehöll klassiska lag som AIK, Djurgårdens IF, Brynäs IF, Leksands IF och Västra Frölunda IF. Dessutom fanns det lag som Clemensnäs, Sandåkern, Surahammar, Nybro och Umeå, som ännu inte bytt namn till Björklöven.

Det jag tidigare kallade mani kallar jag i dag hobby. Jag har nämligen tagit upp samlandet igen, om än inte lika intensivt som då jag var liten pôjk. Det finns en bra marknadsplats på nätet i Tradera, men man kan även göra fynd på marknader och loppisar. Har lyckats fylla de flesta hål som fanns i mina gamla ishockeyalbum, men än saknas det några bilder. Ett av albumen, Mästarserien från 1971, är inte bara svårt att fylla, det skulle dessutom bli mycket dyrt eftersom de bilder föreställande den kanadensiske målvakten Ken Dryden betingar ett pris på hundratals kronor. Så ivrig är jag inte mitt samlande.

Varför? För att det är en sådan oerhörd nostalgitripp för mig.

Stilton

2008-05-07T12:07:00.002+02:00

Traumatiska upplevelser i barndomen kan sätta spår livet ut.

Till livets goda hör saker som man upplever tillsammans med goda vänner och familjen. Andra goda ting är smakfull mat, god dryck, vacker musik, en bra film, en god bok, vacker natur eller att helt enkelt bara vara sig själv för en stund.

I min strävan efter livets goda inhandlade jag en gång en brittisk ost av typen Stilton. Mycket kan säkert ordas om den osten, men den går inte helt obemärkt förbi, för att uttrycka sig milt. Anna var kanske 4-5 år när jag gladlynt packade upp min ost i köket. Det var som att få ett knytnävsslag i ansiktet. Det small till i näsborrarna och både osten och jag började svettas. Mmm, tänkte jag med viss skepsis, det här blir spännande. Anna däremot, började först skälla på mig för att sedan brista ut i gråt... Mäuhhhuuäää... paaaappaaa... varför köpte du den där stinkbomben?

Osten åkte i soporna och det tog många dagar innan doften vädrats ut. Under tiden satte Anna inte en fot i köket.

Måste

2008-05-07T11:10:00.008+02:00

En av mina favoritföreläsare, Klas Hallberg, berättade en historia jag tycker är viktig och som jag gärna vill återberätta.

Jag och min familj har i flera år åkt till min faster för att hjälpa henne plocka bären av buskarna i hennes trädgård. Bären blir sedan saft, sylt, gelé eller infrysta för att täcka upp kommande behov. Det är svarta och röda vinbär samt krusbär i trädgården och det brukar ta en hel dag i anspråk. Varje sensommar känner vi känslan komma krypande... snart är det dags, snart måste vi åka till min faster. Vi avskyr bärplockningen allihopa, men det är viktigt att hjälpa till där man kan och där det behövs så vi gör det ändå fast vi hellre gjorde något annat. Det är ju faktiskt ganska gott med hemgjord saft. Vi ställer upp!

Den senaste sommaren gick jag och tänkte på fasters bärplockning. Vårt uppdrag kändes inte som någon hjälp längre, det kändes som ett plågofyllt måste. Vi diskuterade fram och tillbaka i familjen om att helt enkelt tacka nej, ringa och säga att vi inte kommer i år. Vi kanske kunde hitta på en nödlögn för att slippa. Å andra sidan såg jag framför mig hur besviken min gamla faster skulle bli. Hon brukar bli så glad när vi kommer och glad över sina bär som hon kan safta, sylta och pyssla med. Jag var nervös i flera dagar innan jag förmådde mig att äntligen ringa upp faster och berätta att vi inte skulle komma i år. Vi pratade om vädret och lite allt möjligt innan jag till slut kom fram till vad jag hade på hjärtat. Jag föreställde mig fasters klagande röst, nästan med gråten i halsen. Kanske en del förebråelser också, att vi bara tänker på oss själva och så vidare. När jag äntligen berättat att vi inte tänkte komma och plocka några bär i år hörde jag hennes röst med en lättnadens suck konstatera:

- Skönt! Jag är så less på den där bärplockningen så du anar inte. Men ni verkade ju ha så roligt så jag har inte haft hjärta att föreslå att vi ska strunta i det.

Dumle

2008-05-06T14:09:00.004+02:00

För mycket av det goda kan vara underbart.

/Mae West.

Att motstå frestelser är ibland svårt. Det finns så mycket i livet att uppleva, att smaka, att göra, att se. Varför ska man då låta bli?

När jäntorna var 5-6 år hade de fått en påse dumleklubbor i present av sin farmor. Eftersom det var fredag när de fick presenten var de tvungna att testa sina tålamod och låta dumleklubborna vänta i skafferiet till nästa morgon. Bara äta godis på lördagar. De glömde snabbt bort påsen, lekte och såg på TV för att sedan borsta tänderna och höra pappa läsa ur "Det blåser på månen". Emmy somnade fortast medan Anna ofta fick vänta en stund på John Blund. Även hon somnade dock till slut och pappa kunde smyga ut ur barnkammaren. Jag hamnade vid datorn där jag tillbringade någon timme innan även jag gick till sängs. Innan jag blev trött kom jag dock att tänka på godispåsen jäntorna fått av sin farmor. Dumleklubbor, som är så gott.

Jag vet inte riktigt hur det gick till. Förmodligen skulle jag bara ta en eller kanske två, det skulle ju nästan inte märkas. Plötsligt var påsen tom... alla dumleklubborna låg i pappas mage. Kände mig ganska dum när jag kröp ner i sängen, men tänkte naturligtvis köpa en ny påse till jäntorna dagen efter.

Problemet var att jag glömt städa efter mig på kvällen. Vid datorn låg alla omslagspapperen till klubborna i en hög och det var inte jag som vaknade först i huset på den tiden kan jag meddela.

Så utskälld har jag nog aldrig blivit. Det betraktades som en dödssynd att ta barnens godis och det hjälpte inte ett smack att jag lovade köpa en varsin påse dumleklubbor till dem. "Så gör man inte pappa!" sa Anna, skrynklade ihop ögonbrynen och hötte med sitt lilla pekfinger.

Nej, jag vet det... förlåt!