Taxi

Efter en mycket lång dag i Stockholm kändes det skönt att åter få beträda den trygga jorden i Dalarna där dalkarlar vandrat och slagits genom århundraden. Tåget var inte försenat, jag anlände till Borlänge Central klockan 22.08 helt enligt planerna. Efter en kortare taxiresa skulle jag snart vara hemma i Forssa igen.

På vändplanen utanför stationen stod det dock ingen taxi och väntade. Mycket förvånande tyckte jag. Är det någonstans i hela världen man kan hitta en droska så är det vid Borlänge Central strax efter Stockholmstågets ankomst. Men nu fanns där ingen taxi. Vi var tre personer som väntade i snön. Vi väntade, väntade och väntade. Efter en sisådär 20 minuter kom det en taxi som tog de två andra gentlemännen vidare till sin slutdestination. Chauffören beklagade, men bad mig vänta några minuter till, det var visst en taxi på väg. Tror jag det, på väg kan man ju vara från varsomhelst för jag fick vänta i 45 minuter innan det dök upp någon taxibil till mig. Butter och tvär klev jag in i nämnda fordon för vidare befordran till Forssa. Jag tror det märktes på mig att jag inte var glad för den stackars chauffören var mycket tystlåten och är det några människor som kan hålla låda så är det väl just taxichaufförer och frisörer. Han kände sig nog ganska stressad av min buttra uppsyn för i kurvan runt Folkets Park hade vi något för hög fart och det var inte många centimetrar från att vi hamnat på Peace & Love-campingen.

Taxiresan reklamerades under ett anfall av svårt missmod och avsaknad av insikt om I-landsproblem.

Filharmoni

I början av december besökte jag vår kungliga huvudstad å yrkets vägnar. Det var en dagstripp så egentligen hade jag inte tid för något annat än att resa och att jobba. Det kliade dock i kulturnerven såpass att jag ägnade en stund åt det massiva kulturella utbud som ju finns i Stockholm. Säga vad man vill om den staden men det är härligt möjligt att få sig goda kulturupplevelser till livs. Möjligheterna att finna något intressant var starkt begränsade enär det sista tåget hem avgick redan klockan 19:44. Understundom får man dock uppleva något utöver det vanliga. I mitt sökande fann jag nämligen att redan klockan 18:00 skulle Kungliga Filharmonikerna ge konsert i Konserthuset. En timme skulle konserten vara. Passade ju alldeles utmärkt för en kultursvulten mas.

Nu skulle det visa sig att det inte enbart var jag som tyckte att konserten verkade intressant. Det fanns nästan inga biljetter kvar till försäljning. Några stolar med skymd sikt var det enda som stod till buds. Jag tvekade, men slog till. Hade ju aldrig varit på Konserthuset och det passade så bra så jag köpte en biljett. Några dagar senare gjorde jag något som jag tagit för vana att göra, kontrollerade om det fanns ett ledigt bättre biljettalternativ. Se, visst fanns det en plats på första raden där man kunde känna vinddraget från cellisternas vevande med stråkarna. Den andra biljetten blev jag av med vid kön till Konserthuset. Det var dock inte Björn Granath som köpte den, han var där av annan anledning, oklart vilken.

Sålunda hamnade jag i gott sällskap och bjöds vacker musik en tisdagkväll i december. Gustav Sjökvist viftade med dirigentpinnen så att orkestern började och slutade samtidigt. Skådespelaren Björn Granath reciterade och för solosång stod Hillevi Martinpelto samt Karl-Magnus Fredriksson. Dirigentens egen kammarkör bildade en vacker fond vid tillställningen. Alla dessa professionella aktörer gav musiken rättvisa. I tur och ordning framfördes Lars-Erik Larssons "En vintersaga", Gunnar de Frumeries "Mellanspel ur Singoalla" samt Lars-Erik Larssons "Förklädd Gud".

Så trots att jag mot slutet av konserten kände ett starkt behov av att lämna lokalen för att uppsöka en toalett var jag nöjd och omsvept av vackra ord och toner hela vägen hem till dalarna.

Karlstad

Varje år i början av December brukar fyra gamla vänner samlas för att äta gott och umgås. Den traditionen inleddes någon gång på 80-talet och pågår fortfarande. Gruppen av vänner har haft lite olika konstellationer men fyra flickor/damer har alltid deltagit. En av dem är jag gift med och jag får således också delta vid dessa traditionsrika högtider. Värdskapet för festligheterna följer en plan så vart fjärde år står vår familj som arrangörer. Att vara värd kräver en del eftersom vad som från början var en samling för 8-10 personer har nu vuxit i takt med att vi blivit äldre och skaffat barn. I lördags var vi t.ex. 15 personer som skulle äta mat och hållas vid gott mod.

I Henstad strax väster om Karlstad bor våra vänner Monica, Jörgen och William i ett lagom stort hus. Detta hus blev dock fullt i lördags. Det var förresten inte bara huset som blev fullt. Jörgen bjöd på Whiskey vilket jag har svårt att motstå. Så tillsammans med vinet och ölen blev kvällen glad men något suddig mot slutet innan jag till slut somnade sött i en soffa som gjord för att sova i.

De här träffarna är en trevlig tradition som är viktig för oss. Ibland kan det gå ett år mellan gångerna vi träffas och hade inte jultraditionen funnits hade vi kanske tappat kontakten med våra vänner i Värmland. Jag tyckte dock synd om Anna som hade prov på måndagen och i stället för att umgås med de andra ungdomarna stängde hon in sig med läxböckerna. De engelskspråkiga läxböckerna ska påpekas.

Karl, en av gästerna, hade huvudvärk innan festen började så hans sambo hade satt en akupunkturnål i huvudet på honom. Jag vet inte om det hjälper, men jag kan konstatera att det är svårt att föra en diskussion på någorlunda nivå med någon som har en nål som pekar rakt upp från skallen.