Försenad

Förra fredagen var jag i vår huvudstad å jobbets vägnar. När jag bokade tågbiljetterna hade jag fasligt sjå med att bestämma vilket tåg jag skulle ta hem. Funderade om jag skulle ta ett senare tåg för att kunna flanera på Stockholms gator en stund i ensamhet. Eftersom vädret i januari sällan inbjuder till mållöst flanerande och eftersom mitt shoppingberoende så gott som helt försvunnit beslutade jag mig till sist för att ta första bästa tåg hem till Dalarna. Det är ju skönt att vara hemma i tid, speciellt en fredag. Så 15:44 avgick tåget mot Borlänge med mig i en av vagnarna. Framför oss låg en resa som beräknades pågå i ca. 2.5 timmar.

Det gjorde den inte.

Efter bara fem minuters åktid, vi var i Solna, stannade tåget. Lokföraren meddelade att det var stopp på grund av en olycka och han visste inte hur länge vi skulle bli stående. Jaha, det var den tidiga hemkomsten det, tänkte jag men brydde mig inte så mycket mer i det. Det här var ju något jag inte kunde påverka så jag beslutade mig för att inte hetsa upp mig. Tyvärr gjorde inte alla passagerare det samma. När vi stått stilla en timme ökade irritationen bland resenärerna. Man svor över SJ och beklagade sig över att man så ofta drabbades av tågförseningar. En kvinna var speciellt upprörd över tanken på att hon skulle missa kvällens middag med några bekanta. En annan dam beklagade sig över att hon inte skulle hinna med sitt anslutningståg till en annan ort varför hennes make "tvingades" avstå fredagsvinet för att åka och hämta henne i Borlänge.

Gnällspikar!

Anledningen till att vi blev försenade var att en människa, trött på livet, hoppat framför ett tåg i Rotebro.

Klartext

Vardagar klockan 18:00 sänder Sveriges Radio programmet Klartext, nyheter förklarade på ett enkelt sätt. Förklarade så att alla kan förstå, ung som gammal. Dagens program handlade bland annat om företaget Ericsson som planerar att göra sig av med personal samtidigt som företaget går med vinst. Jag spände öronen, eller hur man nu gör när man lyssnar extra noga. Det här ville jag få förklarat på ett enkelt sätt så att även jag kunde förstå.

Det är inte få människor som blir av med sin anställning enligt Ericssons planer, 5 000 riskerar att bli av med sina jobb. Vinsten Ericsson gjorde blev 6.5 miljarder före skatt. Det låter i mina öron som en oerhört stor summa pengar och jag får inte det här att gå ihop. Något förklarande ligger det i den lågkonjunktur, varför slutar det ordet på "tur", som vi just nu upplever. Jag sätter mig in i de anställdas situation, de som ligger bakom företagets höga vinst. För hög är den, högre än någon vågat räkna med. De anställda har jobbat hårt för att företaget ska bli framgångsrikt och tacken för det är att 5 000 får lämna sina jobb.

- Tack för ert hårda arbete, men nu när vi tjänat så här mycket pengar behöver vi inte er längre.

... och Börsen, detta otyg som djävulen själv ligger bakom, tog naturligtvis glädjeskutt och aktien steg med ca. 11 %.

Som ni märker misslyckades Klartext med att förklara denna händelse så att även jag kunde förstå. Nej, usch, jag blir bara förbannad när jag tänker på eländet. Det är bäst jag slutar innan jag skriver något jag får ångra.

Comprender

Vi var nätt och jämt 18 år fyllda när jag och Håkan reste till Kanarieöarna för att sola, bada och ha kul. Som två nyutsläppta hästar på grönbete försåg vi oss av det digra nöjesutbudet på den spanska ön bland mängder av turister. Så värst mycket sol blev det aldrig eftersom vi oftast sov långt in på eftermiddagarna, trötta av alla nattliga upptåg och dränkta sorger.

... och Gud må förlåta mig somliga synder.

Vi hade träffat en Stockholmare som utforskade nöjesutbudet på egen hand. Vi hängde på honom i tron om att han visste vart man skulle gå och vad man skulle göra. Som Stockholmare plägar var det mest snack och han hade inte heller en susning om var de bästa krogarna eller diskoteken låg. Vi irrade omkring natt efter natt och otaliga var de inkastare som lyckades lura i oss att på just det här diskoteket var det världens hålligång. Vi blev lika lurade varje gång men under tiden hade vi faktiskt ganska kul.

Ett ställe beskrevs som "Topless bar" och dit blev vi inkastade en kväll. Förmodligen var det inte så svårt att kasta in oss med detta löfte om kvinnlig f'ägring. I mörkret en trappa ned betalade vi dyrt för våra drinkar som blev fler och fler, men några "tuttar" såg vi inte till. När så en medelålders kvinna, förmodligen runt 25 år men medelålders i våra ögon, klev upp på scenen och började sjunga tröttnade er bloggare. Med glaset höjt, stärkt av de dyra dropparna, förkunnade jag högt och tydligt två av de få ord jag kunde på spanska.

- No comprender*!

Den skönsjungande kvinnan gav mig en blick som säkert dödat både tjurar och matadorer men fortsatte lugnt sin aria.

Två skålar senare, hon sjöng på samma spanska melodi, började hon sakta och stillsamt dra i axelbanden på sin klänning. Stimmet runt vårt bord la sig i takt med att hennes klänning fortsatte nedåt. Hon gungade förföriskt på höfterna samtidigt som hennes röst nu viskade fram tonerna av den spanska balladen. När hennes ena bröst blottades satt det tre ynglingar från Sverige vid ett bord knäpptysta och stirrade med ögon stora som tefat. Ingen av oss vågade blinka. Efter en kort stund närmade sig sångerskan, som nu var oerhört vacker, vårt bord. Hon stirrade mig djupt i ögonen, böjde sig fram och höll förföriskt om sitt ena blottade bröst och ställde frågan:

- Comprender?

Jag var torr i munnen, bortgjord som en tolvåring och jag kunde inte annat än nicka ivrigt och viskande svara:

- Si, si... comprender.

* comprender - förstå

Fjärrkontroll

Anton, åtta år, har aldrig varit speciellt förtjust i idrott. Han tycker mycket bättre om att se på tv eller spela dataspel. Den unge pojken finner det meningslöst att trötta ut sig på en regnig fotbollsplan och jaga en boll eller att sjasa runt ett skidspår i vinterkylan. Anton är gärna ute med kompisar men någon idrott blir det sällan tal om.

Man kanske kan säga att Anton har lite otur i livet. Han har nämligen en storasyster som sysselsätter sig med fotboll på sin fritid. Med otur menar jag att det inte alltid är lätt att finna barnvakt till Anton när det är matchdags så han får vackert följa med till, enligt honom, gudsförgätna platser där det inte finns något att göra medan syrran kickar boll. Hans far är en god far och inser att den stackars pojken lider varje gång han tvingas med på bortamatcherna. Av den anledningen köpte den snälle pappan en bärbar dvd-spelare till sin son. Plötsligt var det inte så jobbigt att följa med på matcherna.

Jag minns inte vad det var för film Anton laddat med vid en bortamatch på Klosterliden i Långshyttan men det har mindre betydelse. Solen sken då cineasten satte sig bekvämt tillrätta i skuggan i den medtagna fällstolen och startade dvd-spelaren i knät. Han suckade njutningsfullt när filmen startade. Pappa log lite snett mot mig och såg ganska nöjd ut när vi vände oss om för att beskåda våra båda döttrars kamp på fotbollsplanen.

Det tog inte mer än fem minuter innan Anton började ropa på sin far.

- Pappa, var är fjärrkontrollen?
- Eh... den blev nog kvar hemma är jag rädd.
- Neeej!
- Men du kan väl se filmen utan fjärrkontroll, alla knapparna finns väl på dvd-spelaren?

- Näe pappa, det känns inte riktigt att se på film utan att hålla i fjärrkontrollen.

Lisa

Det finns gott om trevliga och intressanta bloggar därute i nätvärlden. Jag tycker det är kul att detta sätt att uttrycka sig finns och tänker därmed inte göra några inlägg i debatten om bloggarnas rätt till existens.

Några bloggar finner jag speciellt intressanta. Det kan vara för att jag är bekant/släkt med bloggaren i fråga men även för att jag någon gång ramlat över en blogg med texter som dels är välskrivna men också har ett budskap. Bloggarna får inte vara för ambitiösa för att de ska falla i smaken, jag ska kunna känna mig välkommen. Det är heller inte viktigt, som den uppmärksamme läsaren säkert noterat, att skriva blogginlägg varje dag. Hellre få bra inlägg än många tramsiga är mitt bloggmotto.

Eftersom jag är förtjust i litteratur och gärna läser en eller annan bok har jag besökt ett antal bokbloggar. En av de bästa, som jag gång på gång återkommer till, är Bokbloggen - En boknörds bekännelser bloggad av Lisa Jannerling. Hon skriver läsvärt om sin värld bland böcker och författare. En länk till hennes blogg kan man finna i min blogglista här uppe till vänster.

Jag kanske far med smicker, men det är väl inte så konstigt. Hon har ju smickrat mig genom att publicera ett inlägg på sin blogg och dessutom länkat till mig. Klubben för inbördes beundran kanske...

Trådlös

Nej, jag går inte omkring naken här hemma. Oftast inte. Vi har installerat trådlöst nätverk i hemmet. Efter en månad utan sladdar kan jag konstatera att det fungerar hyfsat, men helt nöjd är jag ändå inte.

Den stationära datorn tappar ibland kontakten med det trådlösa nätverket och man tvingas till åtgärder för att hitta tillbaks till den stora cyberrymden där ute. Det krävs inte något omfattande arbete för detta, men det är ett irritationsmoment som vi gärna skulle slippa. Vid installationen var leverantören Bredbandsbolaget mycket hjälpsamma med support, hjälp som vi säger i Sverige, och de förtjänar beröm för detta. Vad de dock inte kunde hjälpa mig med försökte de ändå ta betalt för...

Samtidigt som det trådlösa nätverket installerades i vårt hus införskaffade jag en extern hårddisk på 1 Tb. Tanken var att denna låda skulle kopplas till modemet för det trådlösa nätverket för enkel åtkomst från valfri dator i nätverket. Det är möjligt att göra så, det sa de på supporten (hjälpen) men efter ett 13 minuter långt telefonsamtal som kostade 19 kronor/minut var problemet fortfarande inte löst. I går fick jag en faktura från supporten (hjälpen) på 247 kronor.

Jag uppbringade upprört fram min allra auktoritäraste röst och lyckades få Bredbandsbolaget att stryka summan från fakturan. Hade de kunnat lösa mitt problem hade det varit värt beloppet, men det känns meningslöst att betala för hjälp (support) som inte löst mitt problem.

Cubus

Strax före jul... njae, i november var det faktiskt, köpte jag en svart rock hos Cubus i Kupolen, Borlänge. Priset var strax under ett fyrsiffrigt belopp. Något sved det lite i plånboken, men jag tyckte rocken var fin och beslutade mig för att slå till. Det var trots allt ganska längesedan jag köpte något fint till mig själv. Hemma fick jag agera mannekäng inför några kvinnor som var på besök enär min hustru just den kvällen arrangerat ett "Ljusparty".

Trots kvinnornas blickar och lågmälda kommentarer behöll jag rocken. Jag var helt enkelt mycket nöjd med mitt inköp. Lika nöjd var jag inte dagen efter...

Dagen efter, och här handlar det inte om alkoholintag, kom Birgitta hem från Kupolen och frågade lite försynt vad jag betalat för rocken.

- Vad då, tyckte du det var dyrt?
- Nejdå, men idag har de rea, 30% på allt i butiken.
Blandad ilska och besvikelse. Det kändes så typiskt, när jag väl shoppar runt så gör jag det på fel dag.

Bitter och snål sände jag ett mail till Cubus huvudkontor där jag förklarade hur besviken jag var över det just beskrivna shoppandet. Det tog inte lång tid innan jag fick till svar att man förstod mig och som kompensation fick jag gå till butiken i Kupolen och välja en skjorta gratis.

Förra veckan upptäckte jag att min fina rock spruckit i fodret. Nämen va f... Jag gick omedelbart till butiken och frågade om de hade någon skräddare. Agerade missnöjd kund men försökte göra det med ett leende. Kvinnorna, eller ja... flickorna i butiken beklagade att rocken gått sönder efter så kort tids användning och erbjöd mig 50% återköp som kompensation.

Det spruckna fodret går att laga utan större mankemang så 50% tycker jag är god kompensation. Jag tycker att Cubus agerat på ett trevligt och kundvänligt sätt i mitt fall och förtjänar en gnutta beröm.

Tre rum

För att Anna skulle kunna komma till sitt rum var hon tvungen att gå genom Emmys. Det var inte alltid så populärt, men vi visste inte hur vi skulle lösa detta problem. Jag tror dock det var Emmy själv som kom smygande med en möjlig lösning.

Hon skulle ta över sina föräldrars trevliga sovrum, de skulle i sin tur flytta en trappa ner och det rum vi kallar biblioteket skulle placeras i Emmys rum. Vi vände och vred på lösningen några dagar innan vi kom fram till att det kanske inte var en så dum idé. Varför det nu skulle vara en dum idé begriper jag inte riktigt. Det sattes dock krav på att hela projektet skulle vara färdigt innan jul. Allteftersom tiden gick och julen närmade sig försökte jag smita genom att påpeka att ingen sagt något om vilket år den jul som avsågs skulle infalla. Det hjälpte naturligtvis föga.

Vi började med att tömma biblioteket från böcker, bokhyllor, skrivbord och dator. Allt detta bars en våning upp för att "magasineras" tills projektet närmade sig slutet. När rummet väl var tomt upptäckte vi två fläckar på väggarna, något som vi genast uppfattade som vattenskada och vi såg både pengar och tid flyga iväg i en hiskelig fart. Efter att ha konsulterat tillgänglig expertis kunde vi dock andas ut, det rörde sig om ofarliga fettfläckar efter de förra ägarnas hundar. Vårt sovrum ligger således numera på nedervåningen, vilket känns ovant och jag har mer än en gång varit halvvägs upp för trapporna i bara mässingen innan jag insett att mina underkläder inte finns där uppe utan där nere...

Vårt tidigare sovrum var grönmålat och garderobfyllt. Emmys nya rum är målat i en beige kulör som i färgaffärn' beskrevs som Cappucino samt saknar helt och hållet garderober. I gengäld målade jag och Emmy, i ett infall av målarglädje, ett konstverk på en väggdel. Ett konstverk vi är nöjda med, men gå inte för nära för då syns våra spretiga penseldrag. Bokhyllan på bilden fann vi i Falun via en annons på Blocket. Rummet är dock inte riktigt färdigt ännu, men resten får fyllas på lite då och då. Tror inte på att göra allt på en gång.

Period tre av projektet var det nya biblioteket. Jag visste någorlunda hur jag ville ha rummet, men det blev ändå inte som jag tänkt mig. Rummet är för litet, böckerna får inte plats. Om böckerna skulle få plats skulle vi tvingas ta bort något annat t.ex. kaminen, skrivbordet, nej det vill vi (jag) inte. Även detta rum får således ses som "under utveckling" men för tillfället är jag nöjd och trivs förträffligt i min nya läsfåtölj, även den inköpt via annons på Blocket. Bokhyllorna på bilden är klassiska Billy från det stora möbelvaruhuset.

För den som undrar blev det klart före jul... 2008!

Norberg

Eftersom vi bytt rum och möblerat om hemma i huset har jag den senaste tiden varit något upptagen med att slipa/spackla/måla/bära och svära. Emmy fick äntligen sitt eget rum, jag och Birgitta flyttade vårt sovrum till det som tidigare var bibliotek. Nyss nämnda bibliotek har nu flyttats en våning upp och böckerna breder nu ut sig längs med väggarna i det rum Emmy hade tidigare. Hennes nya rum har målats i en kulör som kan kallas Cappucino, tänker visa bilder vid ett senare tillfälle.

Swen såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott. Och det vart afton, och det vart morgon...

Det saknades möbler i våra rum. En kvällstripp till ett stort möbelvaruhus i Valbo resulterade i bokhyllor av märket Billy. Efterforskningar på Blocket har resulterat i såväl bokhylla, taklampa som garderob. Det var den där garderoben som fick mig att börja skriva det här. Jag var nära att tappa tråden för en stund.

I Norberg finns inte bara folk som säljer garderober på Blocket. Det är en trevlig liten by tycker jag, som inte är där så ofta. Efter att gjort klart affären med garderobsförsäljaren med ett stadigt handslag tog jag mig tid att fika på Elsa Anderssons konditori. Nej, förresten... först promenerade jag över ån till Sundbergs Antikvariat där det doftade gammal litteratur och det knarrade hemtrevligt i golvet. Just då tyckte jag att de böcker jag fann intressanta, och det var en hel del, var något för dyra. Såhär efteråt ångrar jag dock att jag åtminstone inte köpte James Joyce Odysseus. Jag tyckte väl att jag spenderat tillräckligt med kronor på nyss nämnda garderob. Efter att jag tomhänt lämnat det mysiga lilla antikvariatet begav jag mig mot Elsa Anderssons konditori, men innan jag kom fram såg jag att det fanns en antikbod tvärs över gatan. Bland alla gamla prylar hade de en s.k. Strindbergslampa som jag trånade efter. Snåljåpen lämnade dock även denna butik tomhänt.

Elsa Anderssons konditori i Norberg måste vara en av de trevligaste platserna i landet att fika på. Så fort jag klev in genom dörren blev jag lugn. Det kändes direkt att här är det ingen idé att ha bråttom. Ska man dricka kaffe i dessa gamla lokaler ska det göras med andakt, gärna med en bra bok i sällskap (Odysseus kanske). Där inne knarrade det inte bara i golvet, det knarrade hemtrevligt i stolarna och allt möblemang var vackert nött av tiden. Det har varit konditori där sedan 1916. Själva huset har visst anor från 1700-talet.

Det var bara det jag ville berätta när jag började "pladdra" om våra rum här hemma.

Kallt

Den lilla isbjörnsungen var ute och gick med sin mamma. Som alla barn var den vita nallebjörnen mycket nyfiken och ställde ideligen frågor till sin kloka mor.
- Mamma!
- Ja, min son
- Är jag en isbjörn?
- Ja, min son, du är en isbjörn

Gossen nöjer sig med svaret... en stund.
- Mamma!!
- Ja...
- ÄR jag en isbjörn?
- Ja, det är du!

Muttrande går mamma några steg före sin förvirrade son. Han försöker låta bli att fråga, men kan inte hålla sig längre.
- Mamma!!!
- Ja, vad är det nu då?
- ÄR jag verkligen en isbjörn?
- JA! Du är en isbjörn... varför tjatar du om det hela tiden?
- Jag fryser så...

Therese

För 13 år sedan omkom en flicka i en bilolycka. Hon var aktiv fotbollspelare i IK Brage, som till hennes minne varje år arrangerar Therese Cup, en turnering i Futsal för flickor och damer.

I år var det dock sista året som IK Brage arrangerade cupen eftersom klubben beslutat att enbart arbeta med herrfotboll. Min förhoppning är att någon annan förening i Borlänge tar över arrangemanget. Jag vet inte hur många år jag varit med som funktionär. Ungefär som under Dalecarlia Cup sitter jag i sekretariatet och håller någorlunda ordning på resultaten. Det kändes väldigt vemodigt detta år eftersom vi visste att det var sista gången vi gjorde detta tillsammans. Men vi går vidare och hittar säkert något annat att roa oss med.

Årets turnering bjöd inte på någon större fotbollsunderhållning tyvärr. Men det är alltid kul att se fotboll och i synnerhet de yngre deltagarna bjöd på god kämpaglöd. Den stora behållningen kom från oväntat håll. Bland alla spelare, ledare och funktionärer var det en person som stack ut det där lilla extra. Sundborns GoIF spelade i klassen Flickor 15 men laget innehöll spelare som var både 13 och 12 år. Enligt lagets fantastiske ledare var det ett härligt gäng som hela tiden lärde sig fotbollens svåra konst. Kanske var det ett sådant fint gäng tack vare den duktiga ledaren som fanns med i Maserhallen. Han utstrålade lugn och harmoni och hans coachning under matcherna präglades av positiva tillrop. Det hördes aldrig något negativt från den bänken. Vi i sekretariatet blev så glada och lite rörda av hans engagemang att vi beslutade att ge honom ett specialpris efter lagets sista match.

Sundborns GoIF vann inte Therese Cup det här året, men de vann våra hjärtan.

Taxi

Efter en mycket lång dag i Stockholm kändes det skönt att åter få beträda den trygga jorden i Dalarna där dalkarlar vandrat och slagits genom århundraden. Tåget var inte försenat, jag anlände till Borlänge Central klockan 22.08 helt enligt planerna. Efter en kortare taxiresa skulle jag snart vara hemma i Forssa igen.

På vändplanen utanför stationen stod det dock ingen taxi och väntade. Mycket förvånande tyckte jag. Är det någonstans i hela världen man kan hitta en droska så är det vid Borlänge Central strax efter Stockholmstågets ankomst. Men nu fanns där ingen taxi. Vi var tre personer som väntade i snön. Vi väntade, väntade och väntade. Efter en sisådär 20 minuter kom det en taxi som tog de två andra gentlemännen vidare till sin slutdestination. Chauffören beklagade, men bad mig vänta några minuter till, det var visst en taxi på väg. Tror jag det, på väg kan man ju vara från varsomhelst för jag fick vänta i 45 minuter innan det dök upp någon taxibil till mig. Butter och tvär klev jag in i nämnda fordon för vidare befordran till Forssa. Jag tror det märktes på mig att jag inte var glad för den stackars chauffören var mycket tystlåten och är det några människor som kan hålla låda så är det väl just taxichaufförer och frisörer. Han kände sig nog ganska stressad av min buttra uppsyn för i kurvan runt Folkets Park hade vi något för hög fart och det var inte många centimetrar från att vi hamnat på Peace & Love-campingen.

Taxiresan reklamerades under ett anfall av svårt missmod och avsaknad av insikt om I-landsproblem.

Filharmoni

I början av december besökte jag vår kungliga huvudstad å yrkets vägnar. Det var en dagstripp så egentligen hade jag inte tid för något annat än att resa och att jobba. Det kliade dock i kulturnerven såpass att jag ägnade en stund åt det massiva kulturella utbud som ju finns i Stockholm. Säga vad man vill om den staden men det är härligt möjligt att få sig goda kulturupplevelser till livs. Möjligheterna att finna något intressant var starkt begränsade enär det sista tåget hem avgick redan klockan 19:44. Understundom får man dock uppleva något utöver det vanliga. I mitt sökande fann jag nämligen att redan klockan 18:00 skulle Kungliga Filharmonikerna ge konsert i Konserthuset. En timme skulle konserten vara. Passade ju alldeles utmärkt för en kultursvulten mas.

Nu skulle det visa sig att det inte enbart var jag som tyckte att konserten verkade intressant. Det fanns nästan inga biljetter kvar till försäljning. Några stolar med skymd sikt var det enda som stod till buds. Jag tvekade, men slog till. Hade ju aldrig varit på Konserthuset och det passade så bra så jag köpte en biljett. Några dagar senare gjorde jag något som jag tagit för vana att göra, kontrollerade om det fanns ett ledigt bättre biljettalternativ. Se, visst fanns det en plats på första raden där man kunde känna vinddraget från cellisternas vevande med stråkarna. Den andra biljetten blev jag av med vid kön till Konserthuset. Det var dock inte Björn Granath som köpte den, han var där av annan anledning, oklart vilken.

Sålunda hamnade jag i gott sällskap och bjöds vacker musik en tisdagkväll i december. Gustav Sjökvist viftade med dirigentpinnen så att orkestern började och slutade samtidigt. Skådespelaren Björn Granath reciterade och för solosång stod Hillevi Martinpelto samt Karl-Magnus Fredriksson. Dirigentens egen kammarkör bildade en vacker fond vid tillställningen. Alla dessa professionella aktörer gav musiken rättvisa. I tur och ordning framfördes Lars-Erik Larssons "En vintersaga", Gunnar de Frumeries "Mellanspel ur Singoalla" samt Lars-Erik Larssons "Förklädd Gud".

Så trots att jag mot slutet av konserten kände ett starkt behov av att lämna lokalen för att uppsöka en toalett var jag nöjd och omsvept av vackra ord och toner hela vägen hem till dalarna.

Karlstad

Varje år i början av December brukar fyra gamla vänner samlas för att äta gott och umgås. Den traditionen inleddes någon gång på 80-talet och pågår fortfarande. Gruppen av vänner har haft lite olika konstellationer men fyra flickor/damer har alltid deltagit. En av dem är jag gift med och jag får således också delta vid dessa traditionsrika högtider. Värdskapet för festligheterna följer en plan så vart fjärde år står vår familj som arrangörer. Att vara värd kräver en del eftersom vad som från början var en samling för 8-10 personer har nu vuxit i takt med att vi blivit äldre och skaffat barn. I lördags var vi t.ex. 15 personer som skulle äta mat och hållas vid gott mod.

I Henstad strax väster om Karlstad bor våra vänner Monica, Jörgen och William i ett lagom stort hus. Detta hus blev dock fullt i lördags. Det var förresten inte bara huset som blev fullt. Jörgen bjöd på Whiskey vilket jag har svårt att motstå. Så tillsammans med vinet och ölen blev kvällen glad men något suddig mot slutet innan jag till slut somnade sött i en soffa som gjord för att sova i.

De här träffarna är en trevlig tradition som är viktig för oss. Ibland kan det gå ett år mellan gångerna vi träffas och hade inte jultraditionen funnits hade vi kanske tappat kontakten med våra vänner i Värmland. Jag tyckte dock synd om Anna som hade prov på måndagen och i stället för att umgås med de andra ungdomarna stängde hon in sig med läxböckerna. De engelskspråkiga läxböckerna ska påpekas.

Karl, en av gästerna, hade huvudvärk innan festen började så hans sambo hade satt en akupunkturnål i huvudet på honom. Jag vet inte om det hjälper, men jag kan konstatera att det är svårt att föra en diskussion på någorlunda nivå med någon som har en nål som pekar rakt upp från skallen.

Thailand

Jag har förståelse för de demonstranter som ockuperar flygplatser i Thailand i syfte att nå uppmärksamhet i en, för dem, viktig fråga. De står dock lågt i kurs hos min kollega M just nu.

På lördag var det tänkt att hon och en vän skulle inleda en tre veckors välbehövlig semester i det soliga och turistvänliga landet i Asien. Demonstranternas framfart på flygplatser i landet gör det dock omöjligt att inleda resan eftersom flygen, naturligt nog, är inställda. Hon får säkert pengarna tillbaka eller en liknande resa någon annan gång. Men tänk att beställa en resa ett halvår, ett år i förväg och sedan gå omkring i snöslask, jobba i den grå vardagen och se fram emot resan, och så blir den inte av. Det är bara att traska vidare i den gråa och kalla vintern, jobba som vanligt 8-5, måndag till fredag och försöka se ljust på tillvaron ändå.

Jag må säga att jag lider med M och hennes reskamrat.