Fjärrkontroll

Anton, åtta år, har aldrig varit speciellt förtjust i idrott. Han tycker mycket bättre om att se på tv eller spela dataspel. Den unge pojken finner det meningslöst att trötta ut sig på en regnig fotbollsplan och jaga en boll eller att sjasa runt ett skidspår i vinterkylan. Anton är gärna ute med kompisar men någon idrott blir det sällan tal om.

Man kanske kan säga att Anton har lite otur i livet. Han har nämligen en storasyster som sysselsätter sig med fotboll på sin fritid. Med otur menar jag att det inte alltid är lätt att finna barnvakt till Anton när det är matchdags så han får vackert följa med till, enligt honom, gudsförgätna platser där det inte finns något att göra medan syrran kickar boll. Hans far är en god far och inser att den stackars pojken lider varje gång han tvingas med på bortamatcherna. Av den anledningen köpte den snälle pappan en bärbar dvd-spelare till sin son. Plötsligt var det inte så jobbigt att följa med på matcherna.

Jag minns inte vad det var för film Anton laddat med vid en bortamatch på Klosterliden i Långshyttan men det har mindre betydelse. Solen sken då cineasten satte sig bekvämt tillrätta i skuggan i den medtagna fällstolen och startade dvd-spelaren i knät. Han suckade njutningsfullt när filmen startade. Pappa log lite snett mot mig och såg ganska nöjd ut när vi vände oss om för att beskåda våra båda döttrars kamp på fotbollsplanen.

Det tog inte mer än fem minuter innan Anton började ropa på sin far.

- Pappa, var är fjärrkontrollen?
- Eh... den blev nog kvar hemma är jag rädd.
- Neeej!
- Men du kan väl se filmen utan fjärrkontroll, alla knapparna finns väl på dvd-spelaren?

- Näe pappa, det känns inte riktigt att se på film utan att hålla i fjärrkontrollen.