Filharmoni

I början av december besökte jag vår kungliga huvudstad å yrkets vägnar. Det var en dagstripp så egentligen hade jag inte tid för något annat än att resa och att jobba. Det kliade dock i kulturnerven såpass att jag ägnade en stund åt det massiva kulturella utbud som ju finns i Stockholm. Säga vad man vill om den staden men det är härligt möjligt att få sig goda kulturupplevelser till livs. Möjligheterna att finna något intressant var starkt begränsade enär det sista tåget hem avgick redan klockan 19:44. Understundom får man dock uppleva något utöver det vanliga. I mitt sökande fann jag nämligen att redan klockan 18:00 skulle Kungliga Filharmonikerna ge konsert i Konserthuset. En timme skulle konserten vara. Passade ju alldeles utmärkt för en kultursvulten mas.

Nu skulle det visa sig att det inte enbart var jag som tyckte att konserten verkade intressant. Det fanns nästan inga biljetter kvar till försäljning. Några stolar med skymd sikt var det enda som stod till buds. Jag tvekade, men slog till. Hade ju aldrig varit på Konserthuset och det passade så bra så jag köpte en biljett. Några dagar senare gjorde jag något som jag tagit för vana att göra, kontrollerade om det fanns ett ledigt bättre biljettalternativ. Se, visst fanns det en plats på första raden där man kunde känna vinddraget från cellisternas vevande med stråkarna. Den andra biljetten blev jag av med vid kön till Konserthuset. Det var dock inte Björn Granath som köpte den, han var där av annan anledning, oklart vilken.

Sålunda hamnade jag i gott sällskap och bjöds vacker musik en tisdagkväll i december. Gustav Sjökvist viftade med dirigentpinnen så att orkestern började och slutade samtidigt. Skådespelaren Björn Granath reciterade och för solosång stod Hillevi Martinpelto samt Karl-Magnus Fredriksson. Dirigentens egen kammarkör bildade en vacker fond vid tillställningen. Alla dessa professionella aktörer gav musiken rättvisa. I tur och ordning framfördes Lars-Erik Larssons "En vintersaga", Gunnar de Frumeries "Mellanspel ur Singoalla" samt Lars-Erik Larssons "Förklädd Gud".

Så trots att jag mot slutet av konserten kände ett starkt behov av att lämna lokalen för att uppsöka en toalett var jag nöjd och omsvept av vackra ord och toner hela vägen hem till dalarna.