Om man inte rusar på och stressar hela tiden för att hinna till nästa måste genom hela livet kommer man att upptäcka saker som är värd extra uppmärksamhet.
Ett av våra sinnen har på något vis lättare att tala till vårt undermedvetna än andra sinnen. Luktsinnet är fascinerande på många vis. Varje gång jag kommer till Stockholm känner jag direkt obehag eftersom det formligen stinker stress och piss och avgaser och elände. Nästan lika obehagligt är det när någon har stinkande parfym på sig. Men det värsta av allt tror jag är när det dricks kamomillte i min närhet, då tar jag min kaffekopp och sätter mig någon annanstans. Jag kan inte förklara obehagskänslorna inför dessa dofter lika lite som jag kan förklara det välbehag jag känner när jag förnimmer en doft av:
- Någon tjärar en eka, påminner kanske om lyckliga stunder med morfar i Äppelbo.
- Bakfylla, blir påmind om en darrhänt kram av en orakad pappa.
- Bebis, doftar så... oskyldigt.
- En sprakande brasa i en öppen spis, återigen lyckliga tider i en stuga i Äppelbo.
- Nybakta bullar, tänk att få vakna till doften av mormors nybakta bullar.
- Vedeldade hus, en promenad genom Bergslagsbyn en kall vinterdag doftar härligt.
Tyvärr försvinner mer och mer av de goda dofterna och ersätts av något intetsägande. Har hört folk som älskar doften av ny elektronik... men jag fattar ingenting tyvärr.
Så jag sitter under min korkek, luktar på blommorna och vägrar bli en tjur.
1 kommentar:
dofter är ett underligt ting. När jag kommer till Stockholm och känner den där doften du beskriver känner jag "åååå, frihet" sen ler jag och försvinner i mängden.
Skicka en kommentar