Det finns väldigt mycket tung litteratur. Somliga litteraturvetare tycks mena att ju svårare en text är att förstå, desto bättre prosa är det. Med uppenbar risk att få skäll erbjuder jag härmed en kort skildring över litteratur som bör undvikas samt texter som går att läsa om och om igen.
Om jag bortser från epitetet "kiosklitteratur", som ju för övrigt fyller en funktion av typen TV3, kommer jag först att tänka på eposet "Sagan om ringen" av JR Tolkien. Där en liten figur gör en utdragen vandring genom en fantasivärld för att kasta bort en ring. Filmerna var klart sevärda, men att läsa om promenaden var ingen höjdare. Berättelsen består av tre böcker. Jag fick mina samlade i en volym och var således oerhört tung litteratur. Faktum är att jag "slet" med boken i drygt tusen sidor men sedan gav jag upp. De sista tvåhundra sidorna såg jag på film.
Gollum var... intressant.
En lite tunnare bok är "Petter och hans fyra getter". Ganska mycket tunnare faktiskt. Då och då finner jag anledning att citera boken i olika situationer. Mitt i skogen i en sten, bodde trollet Ludenben. Ludenben var alltid arg - alltid hungrig som en varg. Att man minns sådant måste ju betyda att det är bra. Det var förresten när jag läste boken för första gången som jag uttalade mina första ord: "Månen tappa pipa". Läs själv och titta på bilderna så förstår ni vad jag menade.
Jan Guillou har ett bra skrivspråk och det tror jag är den näst viktigaste egenskapen hos en författare. Det viktigaste är förstås att författaren har något att berätta. En författare vi tyvärr inte kan få läsa något nytt av är Stieg Larsson. Milleniumtrilogin är en dröm att läsa och med dessa böcker är jag faktiskt beredd att göra undantag från min princip att aldrig läsa om en bok.
Fånig princip förresten.
Ytterligare usel litteratur ur min synvinkel är, och nu vet jag att jag kommer att få skäll av min vän litteraturvetaren, Narnia av CS Lewis. Barn kliver in i en garderob och skapar en ny värld där de sedan deltar i äventyr tillsammans med fantastiska figurer. Jag är ledsen, men högläsningen för jäntorna när de var små dog tyvärr ut. Ingen av oss var speciellt imponerade av berättelsen.
Sagan om ringen, Narnia... någon som ser ett samband? Jag kanske saknar en fantasy-gen i mitt DNA. Behöver något verkligt att förankra berättelsen i. Å andra sidan läser jag just nu "Aldrig fucka upp" av Jens Lapidus, en berättelse som handlar om brott, våld, droger och Stureplan. En värld långt från min egen, lite fantasy alltså.
Om jag bortser från epitetet "kiosklitteratur", som ju för övrigt fyller en funktion av typen TV3, kommer jag först att tänka på eposet "Sagan om ringen" av JR Tolkien. Där en liten figur gör en utdragen vandring genom en fantasivärld för att kasta bort en ring. Filmerna var klart sevärda, men att läsa om promenaden var ingen höjdare. Berättelsen består av tre böcker. Jag fick mina samlade i en volym och var således oerhört tung litteratur. Faktum är att jag "slet" med boken i drygt tusen sidor men sedan gav jag upp. De sista tvåhundra sidorna såg jag på film.
Gollum var... intressant.
En lite tunnare bok är "Petter och hans fyra getter". Ganska mycket tunnare faktiskt. Då och då finner jag anledning att citera boken i olika situationer. Mitt i skogen i en sten, bodde trollet Ludenben. Ludenben var alltid arg - alltid hungrig som en varg. Att man minns sådant måste ju betyda att det är bra. Det var förresten när jag läste boken för första gången som jag uttalade mina första ord: "Månen tappa pipa". Läs själv och titta på bilderna så förstår ni vad jag menade.
Jan Guillou har ett bra skrivspråk och det tror jag är den näst viktigaste egenskapen hos en författare. Det viktigaste är förstås att författaren har något att berätta. En författare vi tyvärr inte kan få läsa något nytt av är Stieg Larsson. Milleniumtrilogin är en dröm att läsa och med dessa böcker är jag faktiskt beredd att göra undantag från min princip att aldrig läsa om en bok.
Fånig princip förresten.
Ytterligare usel litteratur ur min synvinkel är, och nu vet jag att jag kommer att få skäll av min vän litteraturvetaren, Narnia av CS Lewis. Barn kliver in i en garderob och skapar en ny värld där de sedan deltar i äventyr tillsammans med fantastiska figurer. Jag är ledsen, men högläsningen för jäntorna när de var små dog tyvärr ut. Ingen av oss var speciellt imponerade av berättelsen.
Sagan om ringen, Narnia... någon som ser ett samband? Jag kanske saknar en fantasy-gen i mitt DNA. Behöver något verkligt att förankra berättelsen i. Å andra sidan läser jag just nu "Aldrig fucka upp" av Jens Lapidus, en berättelse som handlar om brott, våld, droger och Stureplan. En värld långt från min egen, lite fantasy alltså.
1 kommentar:
du har helt rätt angående förmodad reaktion från en litteraturvetare. Jag tror att vi måste talas vid angående dina fördomar gentemot såna som jag... *morrar lite tyst*
Jag håller med dig om ett av dina statement. "Petter och hans fyra getter" är en mycket bra bok :) (jag har varit katten Murre!)
och Jens Lapidus... jag finner inga ord... där går vår smak isär ytterligare några kliv. *ler*
Skicka en kommentar