Kjellsortering

Jag har ju varit Postiljon, det kanske inte alla känner till. Postiljon blir man när man jobbar på Posten. Det fanns grader av Postiljon också. Man kunde vara Postiljon och gjorde skitjobbet. Förste postiljon, då gjorde man också skitjobbet fast med en titel. Överpostiljon, då hade man jobbat så länge att man slapp göra skitjobbet lika ofta. Kort sagt fanns det just bara skitjobb på Posten, vi sorterade post. Nu är jag orättvis, men det krävs inte några högskolepoäng för att vara Postiljon och lägga brev i rätt fack precis. Det kunde dock vara trevligt att arbeta där ändå. Det fanns gott om bra arbetskamrater som gjorde arbetet lättare.

En av arbetskamraterna hette Kjell och var konstant deprimerad vid arbetspassets början och salig av lycka när det var dags att gå hem.

- Kjell, varför är du så glad?
- Klockan är ju tio, det är dags att gå hem!

Kjell knaprade diverse mer eller mindre suspekta mediciner för att klara av sitt olyckliga liv. Hur det gått till vet jag inte, men han var gift och bodde en bit utanför stan' i en villa med stor trädgård. Jag hörde aldrig att han beklagade sig över gräsklippning hemma på gården. Kanske var det med den som det var med snöröjningen.

När Kjell jobbat ett av alla oändliga nattskift på postterminalen körde han bilen hem glad och lycklig över att eländet var över för den här gången. Under natten hade det kommit ett rejält lass med blötsnö. Hemma på uppfarten låg det säkert tre decimeter och väntade. Vår vän ställde dock in bilen i garaget och gick in för att lägga sig att sova. I dörren möter han då sin fru som är på väg till sitt arbete och hon är inte glad över snön som fallit. Kjell ler mot henne, kanske han ger henne en puss också, man gör ju gärna det när man är sådär gladlynt som Kjell var just då. Visslande går han in i sovrummet och börjar klä av sig. När han lagt huvudet på kudden hör han ljud utifrån och han kan inte låta bli att gå upp för att stilla sin nyfikenhet. Från fönstret på övervåningen ser han sin fru som en liten prick i snögloppet slita med den tunga blötsnön. Han ser att hon arbetar frenetiskt som om hon var arg över något.

Jag kommer aldrig att glömma hur nöjd Kjell lät när han berättade detta för oss på postterminalen.
- När jag såg frugan slita med snöskottningen gick jag och la mig och jag lovar er, jag somnade med ett leende på läpparna.

På kroken

Grådarondellen onsdag eftermiddag. Rusningstid, vilket i Borlänge betyder att det är fler än sju bilar i kö. Den högra filen går till min förvåning fortare än den vänstra vilket strax får sin förklaring. Längst fram vid rondellen, jag vet att det heter cirkulationsplats, står två bilar tätt tillsammans, nästan erotiskt tätt. Bredvid bilarna står en kvinna, som uppenbarligen blivit påkörd bakifrån, och en man med något stressade ansiktsuttryck.

När jag kör förbi dem i sakta mak ser jag att mannen kört på kvinnans bil och lyckats få sin bils front att hänga fast i dragkroken på kvinnans bakparti. Hennes bils bakparti alltså... I ett desperat försök att få loss bilen böjer han sig ned och försöker lyfta av sin bil från kroken utan att lyckas. Mitt leende var nog aningen för brett då jag passerade dem, det såg jag på deras vädjande blickar. Förlåt, jag kunde inte låta bli att le, jag var så glad att det inte var jag som klantat mig den här gången.

Det finns säkert någon sensmoral i denna situation. Har en kvinna väl fått en man på kroken är det svårt att komma därifrån, kanske kan passa.

Festival Salute

Den 6 september blir det Festival Salute vid Älvhagen i Borlänge. Kvällen inleds vid Gammelgården där skolorkestern Medwind konserterar klockan 19:00. En halvtimme senare marscherar de backen ned till Älvhagen där konsterten fortsätter medan Winddrill uppträder. Borlänge skolors musikkår tar sedan över och man hinner spela många mer eller mindre trevliga melodier innan det är dags för det som alla kommit för. Anledningen till att det årligen kommer 10 000 åskådare till detta skådespel är naturligtvis fyrverkeriet vid konsertens slut.

De olika orkestrarna som underhåller är duktiga och spelar bra, men de ska låta bli att spela musik som inte passar. Att som blåsorkester ta upp modern pop eller hårdrock av typen Lordis "Hard rock Halleluja" låter för det första inte bra och för det andra stämmer inte attityden i musiken med ungdomarna som spelar tvärflöjt eller klarinett. Däremot blir resultatet det omvända när orkestrarna håller sig till marschmusik eller annan musik anpassad till orkestersammansättningen.

När solen gått ned över Forssa är det så dags för Eje Berglund & co. att tända fyrverkeripjäserna. Har man inte sett detta spektakel är det verkligen på tiden att man gör det. Jag kan lova att det är en upplevelse att minnas när det bränns av fyrverkerier i takt med skolorkesterns framträdande.

Det smäller nått så in i bomben, om uttrycket tillåts.

Kattskit

Vår älskade katt, Måns, ställer till problem för våra grannar. Han går in på deras gräsmatta och gör sina behov vilket naturligtvis inte är så trevligt. Lyckligtvis har inte någon av deras barn råkat trampa i den illaluktande högen. De har monterat en "grej" som ska förhindra att vår katt och andra katter i området kommer in till dem. Manicken reagerar om något rör sig framför den och 15 meter bort, då piper ett ljud som bara katter och hundar kan höra. En sådan grej täcker dock inte mycket av grannens gräsmatta så det blir svårt att hantera problemet genom att skaffa 10 sådana apparater.

Men hur gör man för att förhindra kattbajs på oönskade platser?

Grannens mor visste något medel man kunde sprida på gräsmattan som gjorde att katter inte gick dit. Detta medel säljs inte längre, i vart fall inte på Granngården. Förmodligen för starkt och miljöfarligt.

Hjälp oss, vi vet inte vad vi ska ta oss till!

Någon som har någon bra idé?

På tåget

Här åker man från Stockholm till Borlänge en måndagkväll i augusti. Ser fram emot att få komma hem till familjen, ta en öl och se en fotbollsmatch på tv. När vi kommit till Romme och folk börjat ta på sig kläderna och samlat ihop sina kringspridda tidningar och väskor stannade plötsligt tåget. Rösten i högtalarna förklarade att tåget gjorde ett stopp för möte. Jag är glad att vi stannar för dylika saker, men det hände inget. Det kom inget mötande tåg.

Till slut hördes en något besvärad röst i högtalarna som bad om ursäkt men "det har blivit fel i ett ställverk så vi kommer att stå stilla en stund". Jag vet inte vad ett ställverk är och jag har inget intresse av att googla. Vi blev stående i drygt en timme innan vi till slut började rulla in mot Borlänge C. Undrar förresten vad C står för i Borlänge C... City, Central, Company?

Så nära men ändå så långt bort.

Få, färre...

Började skriva ett inlägg som skulle behandla ett ord som inte finns. Men så seriös jag nu vill vara lade jag tid på att bakgrundsforska, research på engelska, för att få mer information i ämnet.

Det visade sig att jag haft fel, fast rätt ändå liksom.

För att uttrycka sig på riktig svenska trodde jag att det inte gick att använda ordet "färst", men se det gör det visst. Ja alltså... få, färre, färst. Institutet för språk och folkminnen skriver följande på sin webbplats "Språkrådet":

Färst är en gammal svensk böjningsform som det senaste seklet fallit i glömska. I stället har mer eller mindre omständliga omskrivningar kommit i bruk, som "lägst antal", "det minsta antalet" etc. Färst är både kortare, smidigare och naturligare. Använd det!

Jag hade funderat ut ett försvarstal för ordet "färst" men det behövs uppenbarligen inte.

91:an

Många bloggar innehåller trevliga boktips. Jag har faktiskt hittat inspiration och goda läsupplevelser bland några av dessa bloggar. Det är trevligt när fôlk delar med sig av sina upplevelser. Så jag vill inte vara sämre och presenterar härmed dagens boktips.

91:an den inbundna årgången

Dessa böcker innehåller samtliga serietidningar av 91:an från starten 1956, en bok för varje årgång. I går fick jag årgången 1962 i min postlåda och kvällen var räddad. Att läsa dessa vackert inbundna verk är nostalgifrosseri. När jag läser kan jag få flashbacks, eller återblickar som vi säger i Sverige, från en lycklig barndom då jag gärna läste serietidningar. Lyckligtvis hade jag förstående vuxna i min omgivning som försåg mig med Kalle Anka & co, Lucky Luke, 91:an och andra serieblaskor. Lite senare i min ungdom fann jag Fantomen, Seriemagasinet och den knasigaste tidningen av alla, Svenska MAD. Jag vet att det finns människor som inte förstår tjusningen med en god serietidning. När jag idag ibland ligger på kökssoffan och läser "Pondus" eller "Uti vår hage" kan jag fnissa för mig själv medan min fru skakar på huvudet. Hon är dock klok och låter mig vara i min egen värld för en stund. Respekt!

91:an på 50- och 60-talet innehöll naturligtvis serier med Mandel Karlsson (91:an) och Fjodor Axelsson (87:an) men även Gösta Gummessons serieversion av Stig Cederholms "Åsa-Nisse", Elov Perssons "Kronblom" samt den numera alltför sällsynta "Knallhatten" av Al Capp.

Nostalgi och mycket underhållande.

Presenttips

Nog är det underbart att Jan Guillou släpper sin nya bok "Men inte om det gäller din dotter" endast två veckor före min födelsedag.

Jag ska försöka hålla mig från att köpa den själv.

Grinar

Underhållaren Peter Carlsson från Grycksbo menade i programmet sommar 1999 att det finns ett uppdämt behov för oss här i norden att få grina. Speciellt vi män, som har så svårt för detta, skulle må mycket bättre om vi släppte hämningarna och vågade grina ut.

En som inte kunde hejda tårarna var den fantastiskt duktiga stavhopperskan Elena Isinbaeva från Ryssland. Hon vann guld i de olympiska spelen och satte ett prydligt världsrekord. Att det var just Elena som skulle vinna guldet trodde nog de allra flesta, jag är övertygad om att Elena själv måste ha känt sig ganska trygg inför och under tävlingen. Därför var det så förvånande att se henne ta emot medaljen vid prisceremonin i Peking. Redan när hon fått medaljen om halsen brast det för henne och tårarna fortsatte att strömma ner för kinderna genom hela den vackra ryska nationalsången. Det fanns tydligen många känslor som låg på lur i den kroppen.

Det är så trist att se idrottsmän och kvinnor som inte verkar bry sig efter en seger. De har medaljen liggande i någon låda någonstans, säger de lite nonchalant. Jaha, det var inte värt mer än så. När jag då ser Elena låta alla känslor välla fram och gråter så det skvalar, då kan inte jag heller hålla mig, då grinar jag också.

Barmarksträning

Några vänner och jag brukar idka friskvård en gång i veckan i form av innebandy i en idrottshall nära jobbet. Det finns säkert människor som hävdar att innebandy inte är friskvård. Sporten kan faktiskt ställa till det och leda till skador, men än så länge har ingen av oss råkat illa ut. Torsdagsmornar mellan 7:00 och 8:00 leker vi idrottsmän och svettas så det stänker.

Efter sommaruppehållet drar den nya säsongen igång på torsdag. Igår klarade jag av barmarksträningen genom att jogga fem km vid Tunets IP medan Anna tränade med sitt lag.

Efter att precis fått upp farten... ja fart och fart, jag rörde mig framåt utan att ha båda fötterna i marken, fortare går det inte. Hörde en röst och såg hastigt till vänster, inne i skogen gick en äldre dam, gumma säger vi, och höll sig i en rullator. Hon ropade och vinkade för att fånga min uppmärksamhet. Jag stannade och gick fram till gumman som med besvärat ynklig röst bad mig om hjälp.
- Jag har visst tappat bort mig lite, tror du att du kan hjälpa mig så att jag hittar hem?
Naturligtvis avbröt jag barmarksträningen för att se till att gumman kom ur skogen, till en plats där hon kände igen sig. Med en korg full med svamp och svampkniven i högsta hugg lunkade vi bort mot bandyplanen i sakta mak, pratade om allt möjligt när hon till slut upptäckte att hon visste var hon befann sig och jag kunde låta henne gå för egen hand.

Det är inte roligt att bli gammal. Hon berättade att hennes läkare rekommenderat henne att röra på sig så att hon inte blev för stillasittande, ta promenader då och då. Humöret var det dock inget fel på, hon verkade munter trots sin något skröpliga fysiska status.

På stranden

Vi såg de underliga cyklarna stå uppställda vid strandparkeringen. Anna frågade nyfiket vad det var för slags cyklar och jag svarade så gott jag kunde, försökte beskriva att man liksom sitter bakåtlutad med fötterna framåt och trampar medan man styr med händerna efter sidorna. Svårt att beskriva, så vi lämnade ämnet och gick ner mot havsstranden för att leta snäckor och vackra stenar.

Solen var på väg ned i havet bakom Kullaberg och det var en skön svalka i vattnet där vi strövade fram i sakta mak. Anna satte sig en stund på stranden medan jag promenerade runt och såg på omgivningarna. Birgitta vandrade med blicken fäst vid stranden sökande efter vackra stenar och snäckor att ta hem till sina blomdekorationer. Jag noterade en familj med en stor schäfer som inte var kopplad och tänkte på min fru som inte är förtjust i lösgående hundar, speciellt inte schäfrar.

När jag promenerat runt en stund finner jag mig stå vid parkeringen igen betraktande den nedåtgående solen, min dotter fullt upptagen 20 meter bort med att bygga ett hjärta av vita stenar och min fru som nu befann sig på behörigt avstånd från hundfamiljen. Jag andas några djupa andetag och konstaterar att just nu, just här, är livet gott att leva.

I ögonvrån ser jag då att en av cyklisterna med de underliga cyklarna satt sig i rörelse och är på väg söderut via en cykelväg. Hans fru har precis satt sig på cykeln och börjat trampa för att komma i kapp honom. Det här måste Anna få se, tänker jag och ropar på henne. Min röst dränks av bruset från vågorna som rullar in mot stranden. Hon hör mig inte. Jag provar att busvissla två gånger utan resultat. Den enda som hör mina visslingar är den stora schäfern vars familj nu tagit sig till parkeringen. Hunden är fortfarande inte kopplad. I tron att jag vill leka med honom sätter han fart mot mig utan att se sig för och springer rakt in i den stackars damen som satt sig på sin konstiga cykel och vinglande försökte få upp farten. Att få en schäfer över sig är inte roligt, speciellt inte när man sitter lätt tillbakalutad på en märklig cykel. Damen far i backen med ett ljudligt brak, schäfern lyder lyckligtvis sin husse och lommar slokörat åter till sin plats och låter sig bli kopplad. Husse försöker hjälpa damen upp på cykeln igen, hon tycks ha fått några skrubbsår men verkar inte arg, mer chockad av den plötsliga attacken och den olustiga upplevelsen. Jag hör dem svagt genom vindbruset diskutera att hunden reagerat på den där mannen som visslade, och så pekar han på mig.

Vissla aldrig på flickor, inte ens din egen dotter!

Kass service

Den första september stänger Svensk Kassaservice sitt kontor i Vansbro. De ska avveckla sin verksamhet i hela landet eftersom kundunderlaget minskat de senaste fem åren.

Min morbror bor i Vansbro och kommer att få problem när kassaservicen försvinner från orten. Olle är 77 år och har mycket nedsatt syn. Han har till exempel svårt att se knappsatsen på en Bankomat. I många år har han skött betalningar och uttag hos Posten och Svensk Kassaservice, men snart finns alltså inte den möjligheten längre. För övrigt kostar det 49 kronor att betala en räkning hos Svensk Kassaservice, men vad gör man när det inte finns några alternativ. Närmaste Nordeakontor finns i Dala-Järna, dit är det 15 km och han skulle behöva åka buss eller färdtjänst för att ta ut pengar i sin bank.

Många beslut som fattas i Stockholm av våra valda riksdagsmän/kvinnor är kloka och genomtänkta men ibland blir det fel när dessa människor lever i sin egen lilla skyddade värld. Att fatta beslut med utgångspunkt från storstaden kan vara riskabelt och ibland till och med få ödesdigra konsekvenser. Beslut bör fattas i närhet av människor som påverkas av dessa och inte av personer som har svårt att se omfattningen av sitt agerande i dessa frågor.

När det gäller nedläggning av Svensk Kassaservice drabbas äldre och funktionshindrade. Vargens vara eller icke vara har Stockholmsborna svårt att inse konsekvenserna av. Bensinskatten höjs utan att man beaktar behovet av transportmedel i glesbygden. I storstaden finns kollektivtrafik som alternativ och fungerar oavsett tid på dygnet. I småstaden eller glesbygden är det så gott som omöjligt att använda kollektivtrafik eftersom denna enbart är anpassad till sträckor och tider då det lönar sig att köra.

Dagens samhälle är inte anpassat för människor som faller utanför den gängse normen. Är du handikappad, pensionär, av utländsk härkomst, bor i glesbygd eller skiftarbetande krävs ett stort tålamod och starkt psyke för att få ett bra leverne.

Det värsta är nog att det inte spelar någon roll hur vi röstar, de politiska partierna är så gott som alla lika usla på att hantera hela Sverige och alla som befolkar landet.

Olle klarar sig, han har god hjälp av min mamma som hjälper honom med övergången till det nya. Han kanske byter bank till en som har kontor i Vansbro.

Övningskörning

En av mina bästa egenskaper är mitt tålamod. Jag har, för det mesta, inte bråttom och det gör inget om jag får vänta någon gång. Vi behöver inte ha så bråttom hela tiden. Detta tålamod ställs snart inför det "stora" testet. Mitt tålamod ska ta examen liksom.

Anna ska börja övningsköra snart. Hon ska ta körkort är det tänkt och jag har inga som helst tvivel om att hon kommer att klara av utbildningen och påföljande prov. Hon är duktig och vill hon bara göra något så klarar hon av det. Hon gick ju ut estetprofilklassen med mycket bra betyg så det här kommer att gå bra. Det gäller bara att vi kommer igång snart, för har vi väl börjat kommer det snart att bli både roligt och lätt att lära sig köra bil.

Men det alltså här mitt tålamod kommer in i bilden. Jag ska försöka lära Anna att hålla i ratten, trampa på rätt pedal vid rätt tillfälle samtidigt som hon ser vart vi åker, var andra trafikanter är och lägga i rätt växel vid lämplig tidpunkt. Hm... det där lätt svårare än det är va?

Jag vill passa på att ge myndigheter och körskola lite bitter kritik här. För att få lära min dotter att köra bil, eller "att vara handledare" som det heter, måste jag gå en tretimmars kurs på en körskola tillsammans med henne. Denna kurs kostade 350 kronor. Jag trodde i min enfald att priset gällde för oss båda, det är säkert inte många som går kursen ensamma, men så var det inte. Körskolan ville ha 700 kronor för de tre timmarna. Efter kursen ska diverse blanketter skickas in till myndigheter och sedan.... Man måste betala en avgift innan de överhuvudtaget tar i våra inskickade papper. För att Anna skulle få sitt körtillstånd skulle 220 kronor betalas till Länsstyrelsen. Det var vi ganska snabba med, vi ville ju börja köra så fort det var möjligt. Vi väntade och väntade och väntade innan jag ringde nämnd myndighet för att fråga varför jag inte fått mitt handledarbevis.

- Har du betalat in avgiften då?

- Ja, jag har betalat 220 kronor.

- Njae, du måste betala 170 kronor för handledarbeviset också.

Personen jag talade med i telefonen kunde naturligtvis inte besvara min uppgivna fråga varför ingen berättat detta för mig tidigare. Jag kände mig så less och det där tålamodet var inte så stabilt längre. Min kritik består i att körskola och Länsstyrelse måste berätta för sådana som mig hur det hela går till i klartext så att jag verkligen förstår.

Nu är dock allt klart och vi ska bara få fart på Anna så ska vi snart sätta oss i en bil på något industriområde i Borlängetrakten.

I ekorrhjulet

Det gick betydligt fortare än jag hade väntat mig. Under de fem veckor jag hade semester kände jag att det mesta var lättare, det var roligare att leva på något vis. Det är väl självklart att det är roligare att vara ledig än att sitta stilla på jobbet. Men det är inte självklart att det ska få vara så hela livet. Det tog tre dagar så var jag inne i ekorrhjulet igen. Samma trygga rutiner dag efter dag.

Nej nu dj..lar!

Det sitter i mitt huvud, jag vet. Måste börja vända negativa tankar positiva och vara lika kreativ och aktiv som jag, ibland, är när jag gör något jag tycker om. Måste ju försöka skapa mitt eget liv liksom, det kommer inte att skapa sig själv. Jag är huvudpersonen i mitt liv, även på kontoret där det är svårast att förstå att det är så.

Men hur gör man?

Återhämtning

Den här semestern var välbehövlig och den blev precis så underbar som jag hoppats.

Inledningsvis spenderades en vecka på Sportfältet under Dalecarlia Cup. Inget hårt arbete, men tidiga mornar och ytterst lite tid för vila.

Men så fantastiskt roligt. Vårt hus har fått mer färg, både rött och vitt. Det lilla härbre vi har på gården är även det nymålat, rött och svart. Är det en tillfällighet att jag målat hela sommaren med samma färger som mitt älskade Sunderland?

När det var som allra soligast och varmast vilade vi ut i vår stuga i Äppelbo. De dagarna påminde om sommarloven på 70-talet, det doftade skog, vatten och lite motorbåt då och då.

En långhelg i nordvästra Skåne var målet för vår semesterresa och det blev tid för såväl fotboll som turistande. Emmys lag slogs ut i kvartsfinal av ett amerikanskt lag som var mycket duktiga och stod senare som vinnare av hela turneringen. Vi andra besökte Sofiero slottspark, Fredriksdals trädgårdar, Kullaberg, Höganäs och det blev även en tur över till Helsingör men tyvärr ingen räksmörgås på färjan.

Det har inte varit någon vilosemester i fysisk bemärkelse. Har hållit igång i lagom fart mest hela tiden. Men jag har hela tiden gjort saker jag själv valt att göra, jag har känt en vilja att måla, jobba i sekretariat och andra saker, så då har det inte varit något fysiskt arbete. Visst har jag ibland blivit svettig, men det gör ju inget när man har roligt.

Nu sitter jag på kontoret och är varken svettig eller speciellt road.