Kjellsortering

Jag har ju varit Postiljon, det kanske inte alla känner till. Postiljon blir man när man jobbar på Posten. Det fanns grader av Postiljon också. Man kunde vara Postiljon och gjorde skitjobbet. Förste postiljon, då gjorde man också skitjobbet fast med en titel. Överpostiljon, då hade man jobbat så länge att man slapp göra skitjobbet lika ofta. Kort sagt fanns det just bara skitjobb på Posten, vi sorterade post. Nu är jag orättvis, men det krävs inte några högskolepoäng för att vara Postiljon och lägga brev i rätt fack precis. Det kunde dock vara trevligt att arbeta där ändå. Det fanns gott om bra arbetskamrater som gjorde arbetet lättare.

En av arbetskamraterna hette Kjell och var konstant deprimerad vid arbetspassets början och salig av lycka när det var dags att gå hem.

- Kjell, varför är du så glad?
- Klockan är ju tio, det är dags att gå hem!

Kjell knaprade diverse mer eller mindre suspekta mediciner för att klara av sitt olyckliga liv. Hur det gått till vet jag inte, men han var gift och bodde en bit utanför stan' i en villa med stor trädgård. Jag hörde aldrig att han beklagade sig över gräsklippning hemma på gården. Kanske var det med den som det var med snöröjningen.

När Kjell jobbat ett av alla oändliga nattskift på postterminalen körde han bilen hem glad och lycklig över att eländet var över för den här gången. Under natten hade det kommit ett rejält lass med blötsnö. Hemma på uppfarten låg det säkert tre decimeter och väntade. Vår vän ställde dock in bilen i garaget och gick in för att lägga sig att sova. I dörren möter han då sin fru som är på väg till sitt arbete och hon är inte glad över snön som fallit. Kjell ler mot henne, kanske han ger henne en puss också, man gör ju gärna det när man är sådär gladlynt som Kjell var just då. Visslande går han in i sovrummet och börjar klä av sig. När han lagt huvudet på kudden hör han ljud utifrån och han kan inte låta bli att gå upp för att stilla sin nyfikenhet. Från fönstret på övervåningen ser han sin fru som en liten prick i snögloppet slita med den tunga blötsnön. Han ser att hon arbetar frenetiskt som om hon var arg över något.

Jag kommer aldrig att glömma hur nöjd Kjell lät när han berättade detta för oss på postterminalen.
- När jag såg frugan slita med snöskottningen gick jag och la mig och jag lovar er, jag somnade med ett leende på läpparna.