Grinar

Underhållaren Peter Carlsson från Grycksbo menade i programmet sommar 1999 att det finns ett uppdämt behov för oss här i norden att få grina. Speciellt vi män, som har så svårt för detta, skulle må mycket bättre om vi släppte hämningarna och vågade grina ut.

En som inte kunde hejda tårarna var den fantastiskt duktiga stavhopperskan Elena Isinbaeva från Ryssland. Hon vann guld i de olympiska spelen och satte ett prydligt världsrekord. Att det var just Elena som skulle vinna guldet trodde nog de allra flesta, jag är övertygad om att Elena själv måste ha känt sig ganska trygg inför och under tävlingen. Därför var det så förvånande att se henne ta emot medaljen vid prisceremonin i Peking. Redan när hon fått medaljen om halsen brast det för henne och tårarna fortsatte att strömma ner för kinderna genom hela den vackra ryska nationalsången. Det fanns tydligen många känslor som låg på lur i den kroppen.

Det är så trist att se idrottsmän och kvinnor som inte verkar bry sig efter en seger. De har medaljen liggande i någon låda någonstans, säger de lite nonchalant. Jaha, det var inte värt mer än så. När jag då ser Elena låta alla känslor välla fram och gråter så det skvalar, då kan inte jag heller hålla mig, då grinar jag också.