På stranden

Vi såg de underliga cyklarna stå uppställda vid strandparkeringen. Anna frågade nyfiket vad det var för slags cyklar och jag svarade så gott jag kunde, försökte beskriva att man liksom sitter bakåtlutad med fötterna framåt och trampar medan man styr med händerna efter sidorna. Svårt att beskriva, så vi lämnade ämnet och gick ner mot havsstranden för att leta snäckor och vackra stenar.

Solen var på väg ned i havet bakom Kullaberg och det var en skön svalka i vattnet där vi strövade fram i sakta mak. Anna satte sig en stund på stranden medan jag promenerade runt och såg på omgivningarna. Birgitta vandrade med blicken fäst vid stranden sökande efter vackra stenar och snäckor att ta hem till sina blomdekorationer. Jag noterade en familj med en stor schäfer som inte var kopplad och tänkte på min fru som inte är förtjust i lösgående hundar, speciellt inte schäfrar.

När jag promenerat runt en stund finner jag mig stå vid parkeringen igen betraktande den nedåtgående solen, min dotter fullt upptagen 20 meter bort med att bygga ett hjärta av vita stenar och min fru som nu befann sig på behörigt avstånd från hundfamiljen. Jag andas några djupa andetag och konstaterar att just nu, just här, är livet gott att leva.

I ögonvrån ser jag då att en av cyklisterna med de underliga cyklarna satt sig i rörelse och är på väg söderut via en cykelväg. Hans fru har precis satt sig på cykeln och börjat trampa för att komma i kapp honom. Det här måste Anna få se, tänker jag och ropar på henne. Min röst dränks av bruset från vågorna som rullar in mot stranden. Hon hör mig inte. Jag provar att busvissla två gånger utan resultat. Den enda som hör mina visslingar är den stora schäfern vars familj nu tagit sig till parkeringen. Hunden är fortfarande inte kopplad. I tron att jag vill leka med honom sätter han fart mot mig utan att se sig för och springer rakt in i den stackars damen som satt sig på sin konstiga cykel och vinglande försökte få upp farten. Att få en schäfer över sig är inte roligt, speciellt inte när man sitter lätt tillbakalutad på en märklig cykel. Damen far i backen med ett ljudligt brak, schäfern lyder lyckligtvis sin husse och lommar slokörat åter till sin plats och låter sig bli kopplad. Husse försöker hjälpa damen upp på cykeln igen, hon tycks ha fått några skrubbsår men verkar inte arg, mer chockad av den plötsliga attacken och den olustiga upplevelsen. Jag hör dem svagt genom vindbruset diskutera att hunden reagerat på den där mannen som visslade, och så pekar han på mig.

Vissla aldrig på flickor, inte ens din egen dotter!