Några vänner och jag brukar idka friskvård en gång i veckan i form av innebandy i en idrottshall nära jobbet. Det finns säkert människor som hävdar att innebandy inte är friskvård. Sporten kan faktiskt ställa till det och leda till skador, men än så länge har ingen av oss råkat illa ut. Torsdagsmornar mellan 7:00 och 8:00 leker vi idrottsmän och svettas så det stänker.
Efter sommaruppehållet drar den nya säsongen igång på torsdag. Igår klarade jag av barmarksträningen genom att jogga fem km vid Tunets IP medan Anna tränade med sitt lag.
Efter att precis fått upp farten... ja fart och fart, jag rörde mig framåt utan att ha båda fötterna i marken, fortare går det inte. Hörde en röst och såg hastigt till vänster, inne i skogen gick en äldre dam, gumma säger vi, och höll sig i en rullator. Hon ropade och vinkade för att fånga min uppmärksamhet. Jag stannade och gick fram till gumman som med besvärat ynklig röst bad mig om hjälp.
- Jag har visst tappat bort mig lite, tror du att du kan hjälpa mig så att jag hittar hem?
Naturligtvis avbröt jag barmarksträningen för att se till att gumman kom ur skogen, till en plats där hon kände igen sig. Med en korg full med svamp och svampkniven i högsta hugg lunkade vi bort mot bandyplanen i sakta mak, pratade om allt möjligt när hon till slut upptäckte att hon visste var hon befann sig och jag kunde låta henne gå för egen hand.
Det är inte roligt att bli gammal. Hon berättade att hennes läkare rekommenderat henne att röra på sig så att hon inte blev för stillasittande, ta promenader då och då. Humöret var det dock inget fel på, hon verkade munter trots sin något skröpliga fysiska status.
Efter sommaruppehållet drar den nya säsongen igång på torsdag. Igår klarade jag av barmarksträningen genom att jogga fem km vid Tunets IP medan Anna tränade med sitt lag.
Efter att precis fått upp farten... ja fart och fart, jag rörde mig framåt utan att ha båda fötterna i marken, fortare går det inte. Hörde en röst och såg hastigt till vänster, inne i skogen gick en äldre dam, gumma säger vi, och höll sig i en rullator. Hon ropade och vinkade för att fånga min uppmärksamhet. Jag stannade och gick fram till gumman som med besvärat ynklig röst bad mig om hjälp.
- Jag har visst tappat bort mig lite, tror du att du kan hjälpa mig så att jag hittar hem?
Naturligtvis avbröt jag barmarksträningen för att se till att gumman kom ur skogen, till en plats där hon kände igen sig. Med en korg full med svamp och svampkniven i högsta hugg lunkade vi bort mot bandyplanen i sakta mak, pratade om allt möjligt när hon till slut upptäckte att hon visste var hon befann sig och jag kunde låta henne gå för egen hand.
Det är inte roligt att bli gammal. Hon berättade att hennes läkare rekommenderat henne att röra på sig så att hon inte blev för stillasittande, ta promenader då och då. Humöret var det dock inget fel på, hon verkade munter trots sin något skröpliga fysiska status.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar