Stenar

Har du kvar tron på tomtar och troll eller har du tillräckligt med vuxenpoäng för att avfärda dylik strunt?

Vid vår stuga i Äppelbo, långt från allfarvägar och civilisation, finns det gott om djur. Det är mest fåglar och småkryp, myror speciellt. Då och då ser vi dock spillning efter älg och i somras tog vår katt Måns några skogsmöss. I helgen var vi där och gjorde klart för vintern. Båtar och brygga lades på land och alla sommarsaker stuvades in i uthuset. Eftersom det fortfarande är ganska varmt beslutade vi att sova över en sista natt det här året. När Birgitta drog undan täcket från Emmys säng upptäckte hon något som vi sett ett flertal gånger genom åren. Ett trettiotal centimeterstora stenar uppradade i en prydlig hög precis nedanför kudden. Stenarna låg alltså under både överkast och ett tungt täcke av gammaldags typ.

Vi sover alltså på övervåningen i vårt gamla härbre och sängarna har ben av metall. Sängarna är dock placerade intill en vägg och ibland kan vi höra skogsmöss krypa omkring inne i de gamla väggarna. Jag håller det inte för otroligt att det är möss som placerat stenarna i Emmys säng. Det är ju den rimligaste förklaringen, eller hur? Tidigare år har stenarna legat i andra sängar så de återkommer inte till samma plats varje gång. Vi förstår dock inte vad stenarna ska användas till. Är det ett bygge? Symboliserar stenarna en speciell plats, ett revir? Jag kan inte minnas att min mormor eller morfar någon gång pratat om att det legat stenar i sängarna under den tid de bodde i stugan.

Är det någon som försöker säga oss något?

Het träff

Man kanske inte ska klandra Niklas, vi kan se det som ungdomligt oförstånd. Han och hans flickvän var nog inte mer än 20 år när de nyförälskade lagade middag en fredagkväll. Det skulle bli tacos för det var nytt på den tiden och båda tyckte mycket om den mexikanska maträtten. Medan de hackade och stekte vänslades de som nyförälskade par plägar göra. Lite lek, kanske doppade Niklas fingret i den starka salsan och lät flickvännen slicka av fingret. Erotiskt laddad stämning med andra ord.

De åt med tända ljus och det blev mer och mer mysigt. Några öl till maten och de båda ungdomarna mådde förträffligt. Hur det än är med tacos så är det väldigt svårt att äta utan att "sulla". Man tappar grönsaker och salsan rinner ur tacoskalet så det kommer på fingrarna. Kladdig mat, men gott. De hade ingen lust att plocka undan disken efter sig, deras lust var fokuserad på något helt annat och det tog inte lång tid innan de hamnade i säng och det är nu Niklas ungdomliga oförstånd kommer in i bilden. Inte tänkte han på att tvätta händerna efter att ha spillt het salsa hela kvällen. Hans flickvän tappade snabbt lusten när umgänget gått så långt att Niklas med sina händer börjat leka med... ja, ni fattar.

Han rodnade lite när han berättade om händelsen och lite skamset konstaterade: Jävlar vad hon skrek!

Allvarsam lek

Vi har gjort det till en tradition att träffas i Stockholm, äta en lätt middag och sedan besöka något kulturetablissemang. Förra hösten blev det Strindbergs "Dödsdansen" på Dramaten med Örjan Ramberg och Stina Ekblad i huvudrollerna. Mycket trevligt.

Tradition och tradition... I år blir det andra gången vi gör det. Men likväl, en tradition måste börja någon gång. Att åka bort en kväll för teater och trevligt sällskap är en förhållandevis billig form av avbrott i höstmörkret. Jag ser fram emot kvällen redan nu fast det dröjer ända till mitten av november innan det blir av.

L ville gärna se Hjalmar Söderbergs "Den allvarsamma leken" på Stockholms Stadsteater men tyvärr var samtliga föreställningar utsålda. Medan vi diskuterade alternativa pjäser fram och åter dök det dock plötsligt upp en möjlighet och vips hade vi två biljetter på rad tre till Klarascenens uppsättning av Söderbergs drama. Ibland har man tur.

Litteratur

Det finns väldigt mycket tung litteratur. Somliga litteraturvetare tycks mena att ju svårare en text är att förstå, desto bättre prosa är det. Med uppenbar risk att få skäll erbjuder jag härmed en kort skildring över litteratur som bör undvikas samt texter som går att läsa om och om igen.

Om jag bortser från epitetet "kiosklitteratur", som ju för övrigt fyller en funktion av typen TV3, kommer jag först att tänka på eposet "Sagan om ringen" av JR Tolkien. Där en liten figur gör en utdragen vandring genom en fantasivärld för att kasta bort en ring. Filmerna var klart sevärda, men att läsa om promenaden var ingen höjdare. Berättelsen består av tre böcker. Jag fick mina samlade i en volym och var således oerhört tung litteratur. Faktum är att jag "slet" med boken i drygt tusen sidor men sedan gav jag upp. De sista tvåhundra sidorna såg jag på film.

Gollum var... intressant.

En lite tunnare bok är "Petter och hans fyra getter". Ganska mycket tunnare faktiskt. Då och då finner jag anledning att citera boken i olika situationer. Mitt i skogen i en sten, bodde trollet Ludenben. Ludenben var alltid arg - alltid hungrig som en varg. Att man minns sådant måste ju betyda att det är bra. Det var förresten när jag läste boken för första gången som jag uttalade mina första ord: "Månen tappa pipa". Läs själv och titta på bilderna så förstår ni vad jag menade.

Jan Guillou har ett bra skrivspråk och det tror jag är den näst viktigaste egenskapen hos en författare. Det viktigaste är förstås att författaren har något att berätta. En författare vi tyvärr inte kan få läsa något nytt av är Stieg Larsson. Milleniumtrilogin är en dröm att läsa och med dessa böcker är jag faktiskt beredd att göra undantag från min princip att aldrig läsa om en bok.

Fånig princip förresten.

Ytterligare usel litteratur ur min synvinkel är, och nu vet jag att jag kommer att få skäll av min vän litteraturvetaren, Narnia av CS Lewis. Barn kliver in i en garderob och skapar en ny värld där de sedan deltar i äventyr tillsammans med fantastiska figurer. Jag är ledsen, men högläsningen för jäntorna när de var små dog tyvärr ut. Ingen av oss var speciellt imponerade av berättelsen.

Sagan om ringen, Narnia... någon som ser ett samband? Jag kanske saknar en fantasy-gen i mitt DNA. Behöver något verkligt att förankra berättelsen i. Å andra sidan läser jag just nu "Aldrig fucka upp" av Jens Lapidus, en berättelse som handlar om brott, våld, droger och Stureplan. En värld långt från min egen, lite fantasy alltså.

Saknad

Inledde min karriär, usch vilket ord, på det lilla företaget Columna AB. Då var vi ungefär 45 personer som arbetade tillsammans och hade trevligt. Nu sitter jag på det stora globala företaget med 40 000 medarbetare där jag inte duger förrän jag debiterar 100% av min arbetstid så att aktieägarnas jakt på pengar tillfredsställs någorlunda och högst tillfälligt. Sedan Columna AB blev uppköpta av WM-data, som sedermera blev Logica, har många av mina forna arbetskamrater bytt arbetsgivare. Det känns sorgset och väldigt vemodigt när en efter en försvinner från min närhet. Visst finns det trevliga människor kvar, men det har försvunnit något.

Vid nästa månadsskifte försvinner en av de personer jag haft mest att göra med i den här branschen. JB ska byta arbetsgivare och jag saknar honom redan. Han är en människa jag respekterar högt, det är alltid ett nöje att prata med honom, vi kan diskutera olika saker även om vi har delade meningar. Det är faktiskt väldigt roligt att diskutera med honom så ibland tar jag en ståndpunkt enbart för att få nöjet att käfta emot. Han är en man jag med stort nöje skulle dela ett par flaskor rött med en fredag- eller lördagkväll och bara sitta och diskutera livets svåra gåtor. Nu är det ju så att JB inte nyttjar starkt så det får vara, blir liksom inte lika kul om det bara är jag som tömmer vinglas efter vinglas.

Han har sin tro och jag saknar min. Vi försöker båda att övertyga varandra om hur det borde vara i livets hårda skola och vi vägrar envist acceptera att den andre någon gång skulle ha rätt i sitt tänkande. Diskussionerna slutar alltid med ett leende. Jag tror aldrig att jag varit sur på JB.

Det är med stort vemod jag tar farväl av dig min kollega och vän. Jag vet att du inte försvinner helt och hållet, men jag vet att det blir svårt att hålla kontakten och det kommer aldrig att bli som förr. Det är ju tänkt att jag ska ta över efter dig, dina arbetsuppgifter blir mina och jag begriper inte hur det ska gå till. Det blir ett stort tomrum efter dig här på firman, lite tomt för att din kompetens är svår att ersätta, men det största tomrummet blir när människan JB lämnar oss... och mig.

Dålig

Likväl som jag gärna berättar om trevliga saker jag upplevt måste jag få skriva när det inte känns lika lätt att leva.

Kanske har jag sovit för dåligt i natt, kanske har min arbetssituation stor effekt på mitt känsloliv. Drabbas då och då av en känsla av att inte vara värd något. Dåligt självförtroende är inte sexigt, så vad gör man när förtroendet på ens egen förmåga når bottennivåer?

En ny arbetssituation är "på gång" och jag måste erkänna att jag är lite nervös inför detta. Det är klart att man ofta bävar inför nya situationer i livet. Den här gången känns det ganska mycket som att de snart kommer på mig, snart upptäcker de att jag egentligen inte kan någonting och att jag inte tillför något till firman. Rädd att kliva ut för stupet gör jag ingenting och blir därför snart knuffad.

Om jag anstränger mig i mitt tungsinne inser jag att mitt låga självförtroende härrör sig från arbetet. Hur lycklig var jag inte i söndags när jag med fotbollsskor på fötterna var ledare för Stora Tuna IK, hur glad var jag inte när jag såg Emmy testa att vara fodervärd på ridklubben i helgen. Jag gör saker som jag vet betyder något för någon, men här på jobbet...

Snälla, säg att jag sovit för dåligt i natt.

Match

Jag debuterade som ledare under söndagens match mellan Stora Tuna IK och Korsnäs IF. Det var en otroligt förvirrad upplevelse, i alla fall inledningsvis.

Det började med att det bara dök upp tio flickor till match. Hans hade visst fått löfte av några spelare att de skulle komma, men se de hade annat för sig. Trist med spelare som inte bryr sig, det blir tråkigt för de ordinarie ledarna som lägger ned så otroligt mycket fritid för att tjejerna ska få spela fotboll, och så beter sig några få tjejer på det viset. De spelare som kom till match ska vi dock räkna till de som verkligen vill något, de som bjuder till lite extra. När det stod klart att vi inte hade fullt lag till matchen satte de sig att ringa runt till "gamla" spelare, tjejer som spelat i laget förr, och frågade om inte de var sugna på att spela en match eftersom vi inte hade fullt lag. Otroligt nog fick de napp från två tjejer som snabbt tog sig till Tunets IP och bytte om i en rasande fart och deltog i matchen på ett hedervärt sätt.

Annars var det en härligt förvirrad situation jag befann mig i där på Tunets IP. Jag skulle låsa upp omklädningsrummet åt bortalaget och nyckeln dit hängde i ett rum i källaren. För att komma in i källaren fick jag en nyckel av Hans som naturligtvis inte passade. Turligt nog kom domaren, tillika ordförande i Stora Tuna IK, tidigt till matchen så han kunde låsa upp. De som stod i kiosken hade inte kaffe så det räckte och hur skulle jag kunna veta att det fanns kaffe i ett förråd dit en annan nyckel gick. Var den nyckeln fanns vet jag fortfarande inte.

"Nu går vi ut på plan och har roligt", sa Hans innan matchen. Tjejerna hörsammade hans uppmaning och det såg ut som om de faktiskt hade roligt. De visade spelglädje, det hördes inget gnäll och de två ovana tjejerna gjorde mycket bra ifrån sig. Solen sken och värmde som en riktig sommardag men jag vägrade ta av mig den varma klubbjackan jag lånat till matchen. Kände mig stolt i den.

Hur det gick?

Vi vann med 4-2 såklart.

Böcker

Bokhyllorna fylls ständigt på med böcker jag och min fru läst eller ämnar läsa snart. Vårt bibliotek behöver en större bokhylla. Jag ska snickra till något "när jag får tid". De senaste tillskotten till biblioteket, ja vi kallar rummet för biblioteket, är Jan Guillous "Men inte om det gäller din dotter", Jens Lapidus "Aldrig fucka upp" samt Lasse Anrells senaste bok "Skaffa dig ett liv 2".

Just nu läser jag Lapidus med intresse, men ser nyfiket fram emot att öppna Lasse Anrells bok om fotbollslaget Hammarby IF. "Bajen" var laget som spelade bra och underhållande fotboll men de vann aldrig några titlar och pokaler. Först 2001 tog de första segern i Allsvenskan och det är detta boken behandlar. Anrell menar att "det betyder otroligt mycket för ens identitet att sluta tänka på sig själv som förlorare och bli en vinnartyp"

Nu har jag inga behov av att betrakta mig som någon vinnartyp, men tankesättet kan säkert appliceras till andra miljöer och situationer. Att jag blir vad jag tänker är för mig en sanning. Vare sig jag tror att jag kommer att lyckas eller om jag kommer att misslyckas så kommer jag att få rätt. I min värld är till och med en sådan sak som fysisk kondition väldigt mycket tankens makt över kroppen. Det handlar om att låta bli att tänka på hur trött man är. Ämnet kan diskuteras i ett längre inlägg någon gång men det var egentligen inte det jag ville berätta.

När jag kom hem häromdagen låg boken i vår postlåda. Först förstod jag inte varför jag fått en bok "utan extra kostnad" men sedan mindes jag att jag faktiskt skickat in ett tävlingssvar där man kunde vinna nämnda bok. Aftonbladet lottade ut tio signerade exemplar på sin webbplats och jag skickade ett mail och motiverade varför just jag skulle vinna en bok med följande rad:

Jag vill gärna vinna en bok, mest för att jag aldrig lär få uppleva hur det känns när IK Brage vinner SM-guld.

Klart som f*n att jag vann.

Dark Knight

Detta är inte en recension, det är ett rop på hjälp.

Tittade på senaste filmen om Batman häromdagen. Fick den inte ganska bra kritik i blaskorna? Eller var det Heath Ledger som fick beröm, det var ju hans sista film gubevars. Kanske har jag blivit gammal, fyllde ju år för två veckor sedan så det kanske börjar sätta sina spår. Jag kunde nämligen inte härda ut mer än en timme av filmen, sedan tröttnade jag. Tröttnat hade jag gjort tidigare, men jag ville ge filmen en chans. Hallå, värsta actionrullen ju. Gav ändå upp efter en timme, stängde av och gick till sängs med en bok i stället.

Kvällen efter, man är ju lite envis ibland, fortsatte jag titta på eländet. Efter en halvtimme sov jag sött i soffan, vaknade till då och då när de väsnades som värst, men orkade inte hålla ögonen öppna.

Skitfilm!

Men Heath Ledger var faktiskt riktigt bra som Jokern.

Osannolikt

När jäntorna var små fick man inte gå på A-brunnar för då skulle något otäckt hända, oklart vad exakt, men bra var det inte. Jag lärde mig så småningom att inte sätta foten på brunn av nämnd typ. Jag lärde mig det så bra att jag fortfarande inte kan kliva på en A-brunn trots att jäntorna inte längre engagerar sig i dylik skrock.

För att roa barn har något kommit på att man kan ägna sig åt att leta registreringsskyltar på motorfordon. Man börjar med 001 och sedan ska man hitta 002, 003, 004 o.s.v. Någonstans finns det tydligen ett barn även i mig för jag har kommit till 013 nu och letar så fort jag är ute i trafiken efter 014.

Förra veckan reste jag och J till Gävle för att delta i ett möte på förmiddagen. J körde och på vägen dit lyckades jag plocka 009 strax väster om Hofors. Jag sa inget högt och tänkte inte mer på det förrän vi efter lunch var på väg hemåt igen och J berättade lite fnissigt att han också brukade ägna sig åt samma lek och att han just då letade efter... 009!

Ledare

Han har liksom försökt fånga mig som när man halar in en fisk med kastspö och sakta men säkert dragit mig närmare och närmare under hela säsongen. Det har jag faktiskt inget emot så jag har inte stretat emot nämnvärt.

Det handlar om Annas fotbollslag, Stora Tuna IK. De är två ledare som gör ett jättejobb med tjejerna i laget och allt runtomkring. Ibland är de dock för få och behöver hjälp på olika sätt, bland annat med webbplatsen samt att få ut information via e-post. Så jag skriver för glatta livet och med en dåres envishet har jag Annas kamera med mig på matcherna trots att bilderna för det mesta blir usla. Att bilderna blir dåliga beror inte på kameran utan på den som håller i den.

Just nu befinner sig den ene av ledarna på Kreta och solar sig i någon sorts glans. Innan han åkte frågade han om inte jag kunde tänka mig att vara ledare medan han var borta. Alltså, jag har ju varit ledare förut, men inte för det här laget. Men jag tvekade faktiskt inte en sekund innan jag tackade ja. Jag vet att det är roligt, att det ger mig något och jag får betyda något för någon.

Igår var det träning, jag gjorde inte mycket. Lät H ta hand om träningen, jag är ju "bara" ledarassistent så jag ägnade tiden åt att ringa runt till spelare som inte var där och höra om de var redo för match dagen efter. När jag var klar med det ställde jag mig i målet och lekte målvakt, tjejerna sköt så det ven kring öronen på mig och det kändes som att jag log hela tiden. När vi åkte hem bubblade det i mig av någon sorts lustfylld känsla. Åh, vad roligt det var.

11 september

Det är något speciellt med datumet 11 september. De allra flesta förknippar datumet med terrorattacken mot World Trade Center i New York 2001. Samma datum två år senare avled utrikesminister Anna Lindh av de skador hon fått när en galen man dagen innan knivskurit henne. Två mycket sorgliga händelser, samma datum. Något tidigare, 1973 genomförde Augusto Pinochet en militärkupp i Chile och avsatte den folkvalde presidenten Salvador Alende. Det sägs att kuppen stöddes av USA. Minst 3 500 människor dödades, 1 500 är fortfarande försvunna och hur många som utsattes för tortyr kan vi bara ana.

På Monzabanan i Italien kördes 1978 ett lopp i Formel 1. En av favoriterna var Ronnie Peterson i sin svarta Lotus. Något går dock ohyggligt fel i en trång passage och bilar krockar. En bil fattar eld och på tv kunde vi följa hur konkurrenten James Hunt sliter en till synes livlös Ronnie ur den brinnande bilen. Dagen efter, alltså den 11 september, nås vi av beskedet att racerföraren Ronnie Peterson avlidit under operationen efter olyckan.

Samma dag som Anna Lindh dog blev en femårig flicka i Arvika mördad av en sjuk man. Tänk dig att få ett telefonsamtal från din dotters dagisfröken:

- Du måste komma hit genast, det har hänt något förfärligt!

Det är dock inte bara otrevliga händelser som inträffat den 11 september. Min morfar Gunnar föddes detta datum 1905 och vi minns honom lite extra idag. Morfar var en stolt man som hade sina regler, men han var även tålmodig och jag minns honom som mycket snäll. Jag minns också att han drev Konsumbutiken i Rågsveden fram till 1966 då den lades ned. Det var morfar som byggde vår stuga vid Busjön i Äppelbo. Ofta när jäntorna frågar om något blir svaret: Det var så pappas morfar gjorde, eller: Pappas morfar ordnade så att vi kan vara på denna vackra plats när vi vill. Hans ande vilar över den idyllliska plats vi kallar "stugan" och vi minns honom med glädje denna dag.

Det är väl bra mycket roligare än att tänka på allt det andra tråkiga som inträffat det här datumet i historien.

SJ skäms

För några veckor sedan blev jag, som jag tidigare berättat, sittande en dryg timme på tåget strax söder om Borlänge. Det var något fel på ett ställverk, jag vet fortfarande inte vad det är och jag bryr mig fortfarande inte om detta. I vilket fall som helst reklamerade jag resan till SJ och fick idag ett svar:

Vi har fått din ansökan om ersättning enligt vår restidsgaranti. Vi är ledsna för att du har råkat ut för en försening 2008-08-25 och uppskattar att du tagit dig tid att begära ersättning. Den kommer här i form av ett värdebevis som du kan använda när du köper ny biljett för att resa med SJ.

Det var trevligt tycker jag.

Lås cykeln!

Kalle har väl aldrig varit någon renlevnadsmänniska precis. Snarare det motsatta. Han har alltid tyckt om att ta sig några stop öl vare sig det är vardag eller helg. För Kalle har det inte haft så stor betydelse eftersom han sällan kunnat behålla ett jobb någon längre period. Han levde på bidrag och goda vänner, ständigt skuldsatt.

Hur det gått till fick jag aldrig klart för mig, men på något sätt hade Kalle lyckats köpa sig en ny fin cykel. Han bodde en bit utanför stan' och således hade en bit att gå hem varje natt efter sina pubbesök, så cykeln satte han stort värde på. De första veckorna var vår vän mycket rädd om sin nya cykel. Han låste den noggrant och gick flera gånger ut från puben för att kontrollera att ingen stulit hans ögonsten. En kväll blev ovanligt blöt, när det gäller Kalle var det dock inte så ovanligt att den blev just detta. Puben stängde och det var dags att vingla hemåt i natten. Ut från puben tog han sig nästan på egen hand och lyckade även minnas var han ställt cykeln. Men, det var något fel på låset, det kärvade. Kalle suckade, försökte få ögonen att se åt samma håll och provade nyckeln i låset ett otal gånger. Det gick helt enkelt inte att få upp cykellåset. Långt att gå och han hade inga tankar på att lämna cykeln i stan', han visste ju av erfarenhet vilka typer det gick omkring nattetid. Eftersom han var så rädd om cykeln fann han att det enda raka var att bära hem cykeln för hand, hålla upp bakhjulet och börja gå hemåt.

Efter en dryg timme var han till slut hemma vid sin lägenhet. Svettig, trött, förbannad och inte så lite smutsig efter att ha dråsat omkull ett antal gånger och naturligtvis trasslat in sig i cykeln. Han bodde bara en halv trappa upp så han brukade ta in cykeln i lägenheten för att förhindra att den skulle bli stulen. Så också denna berusade natt. När cykeln väl var på plats i hallen orkade inte Kalle mer, han rasade i säng, trött, full och med kläderna på.

Tidigt på morgonen vaknade vår vän, omtöcknad och oerhört kissnödig. I huvudet slamrade en hel orkester, trummor, trumpeter och en bastuba i takt med hjärtslagen. När han, efter förrättat värv tumlade ut från toaletten nyktrade han omedelbart till och han förstod med ens varför han inte fått upp låset på cykeln.

Det var inte hans cykel!

Lek

Vad är det som händer med lekparkerna i vårt land?

Under en promenad häromdagen stannade jag till och funderade. Det var något som inte stämde. Har det inte funnits en lekpark här? Vart har den tagit vägen? Filosoferade över det under resten av vandringen och konstaterade att någon stjäl våra barns lekparker. När jag var barn fanns det lekparker på många fler platser än det gör nu. Cyklar ibland förbi dagnyhusen där jag växte upp och blir lika sorgsen varje gång. Borta är de inhägnade sandlådorna, gungparken, klätterställningarna. De har till och med tagit bort grusplanen där vi hoppade hage. Allt detta är nu ersatt med fina jämna asfaltsgångar. Barnen syns inte till, förmodligen sitter de inne och ser på tv eller leker vid datorn, de stör i alla fall ingen med sin lek.

Vi störde... vi ungar på gården störde. Det fanns ganska gott om barn och vi var ofta ute och lekte. Vi höll till i lekparkerna, på gräsmattorna, på asfaltsgångarna och ibland smög vi in i gamla rivningskåkar bakom dagnyhusen där spännande äventyr utspelade sig. Vi rev upp sand från sandlådan som smutsade ner fönstren för de närboende och vi förde liv långt in på kvällarna. Vi spelade fotboll på gräsmattorna trots att det var förbjudet och vi retade gallfeber på vår vaktmästare som körde bort oss titt som tätt. Jag minns en gång när vi hade spelat fotboll flera timmar på gräset och jag satt och snörade upp mina adidas skruvdobb för att gå hem och äta. Vaktmästaren kom förbi högröd i ansiktet och nästan skrek åt mig: "Ni tänker väl inte spela fotboll på gräset nu?" Jag svarade lugnt att det tänkte vi inte alls det och han lämnade mig i fred den gången. Det var tur att han gick fort annars hade han säkert sett min glugg mellan tänderna när jag flinade åt honom bakom hans rygg. Vi gjorde dock aldrig något för att djävlas eller vara elaka, vi gjorde saker för att vi hade så roligt. Vi lekte helt enkelt.

Lekparkerna är alltså borta. I bästa fall har de ersatts med lekställningar som ser likadana ut var de än finns. Det är tydligen EU:s fel att våra lekparker försvunnit. Det ställs krav på hur en lekpark får se ut, det måste tydligen vara mjukt underlag om en lekställning är mer än en meter hög. Dessutom ska det var inhägnat och skyddat så till den milda grad att de som ska sköta parkerna inte har råd med det. Lekparkerna försvinner, våra barn får färre platser att leka på vilket får till följd att de antingen leker någonstans där vi vuxna inte vill att de ska leka eller också stannar barnen inomhus vid datorn.

Det är alltid vuxna som tar död på glädjen. Här får ni inte vara och sparka boll! Måste ni sjunga så högt? Du måste ha hjälm på dig när du cyklar! Smutsa inte ner dig nu! Akta dig, nej, fy, inte, låt bli... sluta....

46

Jodå, jag fick allt boken jag önskade mig i födelsedagspresent. Väcktes på morgonen av fru och barn som sjöng "Ja må han leva" precis sådär lagom vackert som det blir en tidig morgon. Glad att bli uppmärksammad försökte jag gnugga sömnen ur ögonen så gott det gick. Emmy hade gjort ett fint gratulationskort bestående av bild på mig och henne och "puss och kram pappa". Annas present var en tavla hon gjort själv, fysisk alltså, med bild på en fjäril och ett bi samt texten: Fly away, bee yourself.

I köket väntade kaffe och kaka och under dagen fick jag gratulationer från vänner både här och där. Speciellt kul är det att få gratulationer från vänner man inte träffar så ofta eftersom de bor i Lindesberg eller på Lilla Essingen i Stockholm. Mest förvånad är jag över att A kom hem till mig på kvällen, tyvärr var jag inte hemma just då, med en födelsedagspresent. Förvånad men mycket glad och inte så lite förtvivlad över att jag aldrig lyckas minnas hans födelsedag. Han gjorde samma sak förra året när jag fyllde år och det var samma författare i det här paketet som det jag fick för ett år sedan. Mycket trevligt.

Det var en bra födelsedag. Jag önskar bara att jag inte varit så förkyld. Hade säkert kunnat njuta mer av maten Birgitta lagat och tårtan till kaffet på kvällen. Men, som jag tidigare påpekat, en manlig förkylning är inget att leka med.

Håll till höger

I går var det 41 år sedan Sverige gick över till högertrafik. Omläggningen föregicks 1955 av en folkomröstning där 53% av landets röstberättigade deltog. Resultet blev att Svenska folket inte ville ha någon övergång till högertrafik, 83% svarade nej. Folkomröstningar är ju rådgivande och regeringen bordlade frågan för att senare genomföra beslutet att införa högertrafik i Sverige. Vi skiter väl i vad ni tycker liksom...

Den dagen, den 3 september 1967, kunde man på radion höra ett firarprogram "Det ska vi fira". Folk fick skicka in sina gratulationer som blev upplästa i radio och hade man riktig tur kunde man få en speciell låt spelad också. I varje program hade man en "barnavdelning" och just den här söndagen lekte programledaren Pekka Langer att det var barnkalas och det var barnen själva som skulle duka bordet. En knatte fick till exempel duka fram saftglasen till kalaset. Denna knatte fyllde fem år och gratulerades av mamma, mormor, morfar och Olle. Jag minns inte alls vad det spelades för musik till kalaset, men det var lite kul att bli omnämnd i radio.