Thailand

Jag har förståelse för de demonstranter som ockuperar flygplatser i Thailand i syfte att nå uppmärksamhet i en, för dem, viktig fråga. De står dock lågt i kurs hos min kollega M just nu.

På lördag var det tänkt att hon och en vän skulle inleda en tre veckors välbehövlig semester i det soliga och turistvänliga landet i Asien. Demonstranternas framfart på flygplatser i landet gör det dock omöjligt att inleda resan eftersom flygen, naturligt nog, är inställda. Hon får säkert pengarna tillbaka eller en liknande resa någon annan gång. Men tänk att beställa en resa ett halvår, ett år i förväg och sedan gå omkring i snöslask, jobba i den grå vardagen och se fram emot resan, och så blir den inte av. Det är bara att traska vidare i den gråa och kalla vintern, jobba som vanligt 8-5, måndag till fredag och försöka se ljust på tillvaron ändå.

Jag må säga att jag lider med M och hennes reskamrat.

Bandy

Begriper egentligen inte varför, men jag älskar verkligen Bandy. Det är inte riktigt logiskt med tanke på att sporten bedrivs under en tid på året då jag helst håller mig inomhus i värmen. Tar endast promenader runt älva' då och då för att röra på mig och få frisk luft. Men vintern har den egenskapen att det är kallt vilket gör att man måste ta på sig en hög med kläder när man ska ut. Somliga höjer säkert sin röst nu och påpekar att det sällan är någon större skillnad på den svenska sommaren och den dito vintern. Sådant gnäll är endast ett tecken på svår bitterhet anser jag, sommaren är skönast.

Jag kan inte påstå att jag springer på bandy så fort jag hinner. Det blir när det passar liksom, men jag både fryser och njuter så gott som varje gång. Njae, inte alla gånger faktiskt...

Annandag jul är en klassisk bandydag. Då är det för många en tradition att gå på bandy medbringande portfölj med glögg och pepparkakor. En annandag jul för några år sedan fick jag för mig att se någon annan match än det traditionella derbyt mellan Falu BS och Sandvikens AIK. Jag sonderade spelprogrammen och upptäckte att Lesjöfors IF skulle möta Slottsbrons IF på klassisk bandyis i östra värmland. "Baronerna" mot "Blåtomtarna" klingade gammalmodigt och härligt i mina öron så jag for iväg, glad i hågen, med ganska gott om tid och tur var väl det. Framme i Lesjöfors visade det sig att vädrets makter tvingat arrangörerna att flytta matchen till Filipstad. Jag finner det något obegripligt att man anlagt konstfrusen bandybana i en stad där sporten inte alls är lika stor som i Lesjöfors. Nåväl, tiden var nu knapp, skulle jag hinna till Filipstad?

Något försenad, jag lyckades inte hitta arenan på en gång, anlände jag till matchen som redan hade börjat och det stod 4-1 till Lesjöfors IF. Jag muttrade något irriterat när jag betalade in mig men köpte också en varm korv med mycket senap och så var humöret lite bättre igen.

Ett underläge med tre mål tar inget lag ikapp. Matchen var körd liksom. Men si där hade jag fel, och många med mig på läktarna. Slottsbron gick både ikapp och förbi och vann till slut den underhållande matchen.

Jag hade fått min bandyhunger mättad. Men jag skämdes lite när jag åkte hem. Hamna i Filipstad på annandag jul, 17 mil hemifrån, vad var det för mening med det? Kunde jag inte lika gärna stannat hemma... Jag beslutade mig för att inte berätta för någon utanför familjen om min resa i Baroner och Blåtomtars rike. Inte ett ljud, förrän nu.

Som Honken

Ungefär där Banverket nu har sitt huvudkontor fanns det på 70-talet en grusplan som spolades om vintrarna. Det fanns ingen sarg och heller inga målburar, vi som var där använde två lastpallar som vi ställde på högkant så tjänade de som mål. Det var en härlig tid. Det kvittade när man knatade dit med skridskor på fötterna, det fanns alltid någon att spela med. Vissa dagar hade kommunens gubbar till och med skottat snön från isen, det var de bästa dagarna.

Jag var kanske 10-11 år när jag fick målvaktsutrustningen i julklapp. Stora tjocka benskydd, en klubbhandske, en plockhandske och en målvaktsklubba. Jag kan än i dag förnimma känslan och lyckan när jag packat upp julklapparna. Under hela julaftonen gick jag och klämde på grejorna, satte dem på mig, tog dem av mig, gjorde poser på mitt rum som en riktig målvakt. Tänk att jag nu hade fått målvaktsutrustning. Vilken lycka.

Tre Kronor hade på den tiden en världsmålvakt vid namn Leif Holmqvist, till vardags kallad "Honken". Han spelade i AIK och var min stora idol. Eftersom Honken sällan använde ansiktsmask när han stod i mål skulle naturligtvis inte jag heller ha det. Det var först något senare som kraven på hjälm och ansiktsmask kom. För en 12-årig grabb var det inte så lite fånigt att ta på sig en mask tillsammans med de övriga målvaktsskydden.

En vintersöndag, jag är ganska säker på att det var en söndag, hade det samlats ovanligt många ungar på isplanen bakom "Fröbergs". Jag hade blivit varm i kläderna som målvakt. Njöt kanske lite av uppmärksamheten en ensam målvakt får. Som utespelare blir man kanske bara en i mängden, ett tillstånd jag skulle övergå till att föredra senare i livet. Kanske har det samband med vad som hände den här söndagen. Det var kanske 10-15 killar som radade upp sig i en halvmåne framför målet där jag stod utlämnad och lite kaxig. Övertygad om att jag skulle mota varenda puck. Den tysta överenskommelsen var att den skytt som stod längst till höger från mig sett började skjutandet, sedan killen bredvid honom och så vidare. Vi hade hållit på ett tag och vi hade kul. Jag gjorde mig klar för en ny omgång skott, vände mig mot killen längst till höger som laddade för skott då jag plötsligt hör en kille i mitten ropa mitt namn. Dum som jag var vände jag mig mot den ropande skytten som drar på ett slagskott samtidigt som skytten längst till höger skjuter... Sedan minns jag inget mer förrän jag vaknar i en hög på isen och 10-15 oroliga killar står i en ring runt mig. Jag hade fått den högra skyttens hårda slagskott rakt på kinden och tuppat av. På vingliga ben vandrade jag hemåt, fick av mig skridskor och kläder och rasade ihop på sängen.

Jag ställde mig i mål några gånger efter den händelsen, med ansiktsmask som skydd, men det var inte lika roligt längre, inte lika tufft. Liksom Honkens karriär började gå utför när han tvingades på en ansiktsmask gick min karriär samma väg. Jag spelade några matcher i BT-serien med Lill-Haga men det blev inget mer. Jag lade till slut målvaktskarriären på hyllan och upptäckte andra intresssen.

Disträ

En kvinnlig bekant var så fascinerad av sin sambos förmåga att agera utan att tänka att hon förde dagbok över alla hans tokigheter. Det hände alltid något spännande hos dem som var värt att bevara till eftervärlden, alls icke tal om några extrema handlingar utan oftast var det fråga om att han helt enkelt var fruktansvärt disträ. Sådant är tydligen ärftligt.

P-Å och hans vän B var på väg till stan en lördag förmiddag. Det är vinter och de båda vännerna huttrar i den kalla blåsten medan de promenerar gatan fram i den nyfallna snön. Plötsligt möter de P-Å:s åldrade far som stretar i vinden med två tunga matkassar i händerna. Det syns på hans anletsdrag att han är trött och vädret gör vandringen än tyngre. Han är på väg hem efter att ha klarat av matinköpen i Konsumbutiken på stan. Där de möts har han klarat av halva sträckan hem som är runt tre kilometer. När han får syn på P-Å stannar han och ställer med ett stön kassarna på trottoaren, glad över avbrottet i det tunga arbetet. Han suckar tungt och beklagar sig över det tråkiga, kalla vintervädret och hur tunga matkassarna är att bära.

- Men, säger P-Å, varför tog du inte bilen pappa?

Hans far stirrar länge på sin son, rodnar och svär nätt och jämt hörbart. Svarar sedan med rynkad panna:

- Jag gjorde ju det.

De två vännerna bär matkassarna åt den trötta och generade fadern. När de går mot stan igen, mot parkeringen där han ställt bilen så nära mataffären som möjligt, släntrar han efter. Han är generad och fullt upptagen med att hitta på någon bortförklaring till varför han glömt att han hade bilen med sig. Men han vet ju hur det var, han tog bilen just för att det var dåligt väder och långt att gå med tunga matkassar.

Ensamt

Plötsligt... ingenting! Ett hus utan barn känns tomt och innehållslöst även om jag och min fru är i det. De båda jäntorna sover över på var sitt håll utan att ägna sina stackars föräldrar en tanke, hoppas jag.

Det är som när jag får några dagar för mig själv ibland. Resten av familjen har kanske åkt till stugan eller till Värmland medan jag stannat hemma för att måla hus eller jobba. Det är trevligt några timmar sedan börjar jag skruva på mig, lyssna efter ljud, kela med katten eller... se på tv! Efter ett dygn är det nästan outhärdligt att vara ensam hemma. Saknaden efter familjen nästan värker i hjärttrakten. Man får inget gjort, eller det som blir gjort blir gjort utan glädje. När nu båda barnen lämnat oss ensamma en lördagkväll och natt vet vi inte vad vi ska ta oss till och fastnar framför vår stora tv-apparat. Vi har helt enkelt glömt hur man gör något tillsammans utan barnen.

Otrött

Under en lång period, flera år faktiskt, har jag gått omkring och varit trött, slut och matt om dagarna. Vid flera tillfällen har jag suttit på jobbet vid datorn och nickat till, oförmögen att hålla mig vaken. Det har varit speciellt svårt att hålla sig vaken strax efter lunch. Paltkoma så det står härliga till.

Missnöjd med den tillvaron har jag, eftersom jag inte funnit någon logisk förklaring till min trötthet, sökt hjälp från olika håll. Landstinget har varit behjälpligt i form av provtagningar av mina värden, undersökningar av olika slag och nu senast en utredning på sömnlaboratoriet i Avesta. Jag har även fått kognitiv (KBT) behandling tillsammans med akupunktur. Inget av detta har fungerat. Visserligen har den mask jag numera bär när jag sover (CPAP) fått mig att sova bättre om nätterna, jag vaknar inte så ofta och somnar om utan sover i stort sett hela natten. Den utredning som gjordes inför mitt besök hos sömnlaboratoriet var däremot väldigt nyttig enär jag upptäckte att jag ofta går och lägger mig för sent om kvällarna och att jag dricker för mycket alkohol. Det senare rör sig visserligen inte om några stora mängder, ett eller två glas vin eller öl en kväll är inte mycket, men att göra detta varje kväll är kanske inte så smart för att få en bra sömn. Allt detta sammantaget har fått mig att förändra mina vanor något. Men trött har jag lik förbannat varit på dagarna.

Tills nu...

När jag lade om kosten till LCHF (Low Carb High Fat) är tröttheten om dagarna som bortblåst. Jag är pigg och hjärnan fungerar på ett helt annat sätt än tidigare. Jag är allt för okunnig för att kunna redogöra för vad som händer i kroppen när man äter "normal" kost med kolhydrater och lite fett kontra min nya kosthållning där jag formligen vräker i mig fett men samtidigt låter kolhydraterna vara. Jag vet bara att jag mår mycket bättre sedan jag började med detta. Visst kan jag sakna potatis, ris, pasta eller bröd ibland och visst syndar jag en dag i veckan. Men då kommer ofta tröttheten direkt och lägger sig som en dimma om verkligheten. Oftast tycker jag dock att jag äter god mat och vill inte byta mot något annat.

Guy Fawkes

Varje höst firar man, utan att rodna, Guy Fawkes day i Storbritannien. Eldar tänds över hela landet och man bränner dockor så det står härliga till. Ofta ingår också smällare i firandet. Har du sett filmen V for Vendetta vet du har man inbillar sig att Herr Fawkes såg ut. Huvudpersonen V bär nämligen en Guy Fawkes-mask. Hela filmen sägs förresten bygga på den historiska händelsen för drygt 400 år sedan.

Att man firar dagen kan tyckas märkligt när man studerar bakgrunden till celebrationerna. Guy Fawkes var en första klassens terrorist på 1600-talet. Den största anledningen till att man minns hans namn var Krutkonspirationen, ett försök att spränga det brittiska parlamentshuset år 1605 i avsikt att döda kungen, hans familj och den större delen av den protestantiska artistokratin. En föregångare till Usama Bin Laden kanske man kan säga.

Tänk dig då att om sisådär 400 år kommer barn och vuxna med barnasinnet kvar att fira minnet av Usama Bin Laden som något slags hjälte.

Arvid och Lydia

Den Allvarsamma leken på Klarascenen i torsdags. Förvånansvärt träsmaksfram-kallande bänkar för att vara en så pass modern teater. Men vad gjorde det...

Fylld av förväntan och ett uppfriskande glas vin bänkade vi oss på tredje raden, ett munstänk från skådespelarna på scenen. Scenografin var sparsam, den ena fondväggen utgjordes av en jättespegel där ljussättarna kunde leka med belysningen på ett fängslande sätt. De andra två väggarna var helt kala förutom de skuggor som ljussättarna skapade under föreställningen. På den sparsamt utsmyckade scenen fanns en stor skulptur som förde tankarna till ett fartygsskrov utan väggar ställt på högkant med fören pekande upp mot taket/himlen. En trälår på var sida om scenens mitt innehöll rekvisita. Det var allt.

Scenen blev dock strax full trots den sparsamma inredningen. Gustav Skarsgård i rollen som Arvid fyllde både scen och salong med sin närvaro. Ömsom berättande, ömsom gestaltande den barnsligt förälskade Arvid. Eller den förälskade, till barnslighet gränsande försmådde unge man, som var stolt när han fick som han ville och truttig när det gick honom emot.

Hjalmar Söderberg beskriver i dramat ett kärleksspel som pågår över flera år. Som unga är de två förälskade och lovar varandra evig trohet. Det blir naturligtvis inget med det utan de båda "blir gifta" på varsitt håll. Hon med en äldre rik man och Arvid med en lystmäten kvinna som fångar honom utan att han förstår hur det går till. Han vantrivs i sitt äktenskap och längtar och trängtar hela tiden efter barndomens kärlek, lydia. De träffas åter, ljuv kärlek blommar upp, de får varandra, men de är båda gifta på varsitt håll. Så småningom kommer Lydia ur sitt äktenskap och lever livets glada dagar som frånskild och träffar inte bara Arvid utan även andra män. Detta får Arvid att bli sådär barnsligt truttig som en femåring som inte får godiset i affären. Han lägger sig ner på golvet och spelar försmådd. Oförstående inför det faktum att Lydia är i sin fulla rätt att göra vad hon vill, medan Arvid fortfarande är gift.

Föreställningen varar i två och en halv timme och tiden går fort. Plötsligt är den fängslande föreställningen över och besviket går vi ut från teatern. Hämtar våra kläder och beger oss ut i den svarta, dystra Stockholmsnatten. Med en känsla av obehag inför pjäsförfattarens kvinnosyn och manligt beteende, men också en sorts ljuvlig känsla av att ha fått bevittna stort skådespeleri.