Som Honken

Ungefär där Banverket nu har sitt huvudkontor fanns det på 70-talet en grusplan som spolades om vintrarna. Det fanns ingen sarg och heller inga målburar, vi som var där använde två lastpallar som vi ställde på högkant så tjänade de som mål. Det var en härlig tid. Det kvittade när man knatade dit med skridskor på fötterna, det fanns alltid någon att spela med. Vissa dagar hade kommunens gubbar till och med skottat snön från isen, det var de bästa dagarna.

Jag var kanske 10-11 år när jag fick målvaktsutrustningen i julklapp. Stora tjocka benskydd, en klubbhandske, en plockhandske och en målvaktsklubba. Jag kan än i dag förnimma känslan och lyckan när jag packat upp julklapparna. Under hela julaftonen gick jag och klämde på grejorna, satte dem på mig, tog dem av mig, gjorde poser på mitt rum som en riktig målvakt. Tänk att jag nu hade fått målvaktsutrustning. Vilken lycka.

Tre Kronor hade på den tiden en världsmålvakt vid namn Leif Holmqvist, till vardags kallad "Honken". Han spelade i AIK och var min stora idol. Eftersom Honken sällan använde ansiktsmask när han stod i mål skulle naturligtvis inte jag heller ha det. Det var först något senare som kraven på hjälm och ansiktsmask kom. För en 12-årig grabb var det inte så lite fånigt att ta på sig en mask tillsammans med de övriga målvaktsskydden.

En vintersöndag, jag är ganska säker på att det var en söndag, hade det samlats ovanligt många ungar på isplanen bakom "Fröbergs". Jag hade blivit varm i kläderna som målvakt. Njöt kanske lite av uppmärksamheten en ensam målvakt får. Som utespelare blir man kanske bara en i mängden, ett tillstånd jag skulle övergå till att föredra senare i livet. Kanske har det samband med vad som hände den här söndagen. Det var kanske 10-15 killar som radade upp sig i en halvmåne framför målet där jag stod utlämnad och lite kaxig. Övertygad om att jag skulle mota varenda puck. Den tysta överenskommelsen var att den skytt som stod längst till höger från mig sett började skjutandet, sedan killen bredvid honom och så vidare. Vi hade hållit på ett tag och vi hade kul. Jag gjorde mig klar för en ny omgång skott, vände mig mot killen längst till höger som laddade för skott då jag plötsligt hör en kille i mitten ropa mitt namn. Dum som jag var vände jag mig mot den ropande skytten som drar på ett slagskott samtidigt som skytten längst till höger skjuter... Sedan minns jag inget mer förrän jag vaknar i en hög på isen och 10-15 oroliga killar står i en ring runt mig. Jag hade fått den högra skyttens hårda slagskott rakt på kinden och tuppat av. På vingliga ben vandrade jag hemåt, fick av mig skridskor och kläder och rasade ihop på sängen.

Jag ställde mig i mål några gånger efter den händelsen, med ansiktsmask som skydd, men det var inte lika roligt längre, inte lika tufft. Liksom Honkens karriär började gå utför när han tvingades på en ansiktsmask gick min karriär samma väg. Jag spelade några matcher i BT-serien med Lill-Haga men det blev inget mer. Jag lade till slut målvaktskarriären på hyllan och upptäckte andra intresssen.