Den Allvarsamma leken på Klarascenen i torsdags. Förvånansvärt träsmaksfram-kallande bänkar för att vara en så pass modern teater. Men vad gjorde det...
Fylld av förväntan och ett uppfriskande glas vin bänkade vi oss på tredje raden, ett munstänk från skådespelarna på scenen. Scenografin var sparsam, den ena fondväggen utgjordes av en jättespegel där ljussättarna kunde leka med belysningen på ett fängslande sätt. De andra två väggarna var helt kala förutom de skuggor som ljussättarna skapade under föreställningen. På den sparsamt utsmyckade scenen fanns en stor skulptur som förde tankarna till ett fartygsskrov utan väggar ställt på högkant med fören pekande upp mot taket/himlen. En trälår på var sida om scenens mitt innehöll rekvisita. Det var allt.
Scenen blev dock strax full trots den sparsamma inredningen. Gustav Skarsgård i rollen som Arvid fyllde både scen och salong med sin närvaro. Ömsom berättande, ömsom gestaltande den barnsligt förälskade Arvid. Eller den förälskade, till barnslighet gränsande försmådde unge man, som var stolt när han fick som han ville och truttig när det gick honom emot.
Hjalmar Söderberg beskriver i dramat ett kärleksspel som pågår över flera år. Som unga är de två förälskade och lovar varandra evig trohet. Det blir naturligtvis inget med det utan de båda "blir gifta" på varsitt håll. Hon med en äldre rik man och Arvid med en lystmäten kvinna som fångar honom utan att han förstår hur det går till. Han vantrivs i sitt äktenskap och längtar och trängtar hela tiden efter barndomens kärlek, lydia. De träffas åter, ljuv kärlek blommar upp, de får varandra, men de är båda gifta på varsitt håll. Så småningom kommer Lydia ur sitt äktenskap och lever livets glada dagar som frånskild och träffar inte bara Arvid utan även andra män. Detta får Arvid att bli sådär barnsligt truttig som en femåring som inte får godiset i affären. Han lägger sig ner på golvet och spelar försmådd. Oförstående inför det faktum att Lydia är i sin fulla rätt att göra vad hon vill, medan Arvid fortfarande är gift.
Föreställningen varar i två och en halv timme och tiden går fort. Plötsligt är den fängslande föreställningen över och besviket går vi ut från teatern. Hämtar våra kläder och beger oss ut i den svarta, dystra Stockholmsnatten. Med en känsla av obehag inför pjäsförfattarens kvinnosyn och manligt beteende, men också en sorts ljuvlig känsla av att ha fått bevittna stort skådespeleri.
2 kommentarer:
känner mig lite truttig över att jag inte var med och såg detta skådespel... men glad över att du fick göra det.
Också trevligt med lite kultur på bloggen igen, äntligen *fniss*
fredag åker jag till huvudstaden för ett stort glas teater ja me!
Jamen... Vad vill du se? Vi kan väl ses en kväll i Stockholm och se något skådespel.
Vad ska du se på fredag?
Skicka en kommentar