Egentligen var det ett skämt från min sida, jag ville få ett slut på diskussionen om att vi skulle förlova oss så jag drog till med ”skämtet”.
- Okej, om vi åker till Sunderland och förlovar oss på Roker Park är jag med, sa jag och hoppades att hon skulle inse det tokiga i förslaget.
Döm om min förvåning när hon en dag kom hem och berättade att hon fixat semester och att det bara var för mig att boka resa, ordna boende och biljetter till en match i Sunderland.
Resan till nordöstra England var lång. Vi valde, nåja… jag valde, att ta bilen till Göteborg, färja över till Harwich, tåg till London, tågbyte för färd norrut mot Newcastle och till sist en skraltig rälsbuss de sista två milen till Sunderland. När vi kom ut från den lilla stationen kunde jag inte hålla mig, jag böjde mig på knä och kysste marken. Äntligen var jag framme på den plats jag så länge drömt om att besöka.
Året var 1987, Internet och e-post fanns inte i samma utsträckning som idag. All kommunikation gick via telefon eller oftast med hjälp av den långsamma posten. Vi fann ett Bed & Breakfast där vi blev väl mottagna. Vi fick dock ofta besvara frågan varför ett par väljer att åka så långt för att förlova sig. Min flickvän överlät förklarandet till mig som varje gång misslyckades med att få engelsmännen att förstå att jag inte bara älskade min vackra flickvän utan kände en oerhörd passion för fotbollslaget Sunderland. Jodå, de nickade och sa sig förstå, men jag såg allt hur de skakade tvivlande på huvudet när de trodde att jag inte såg. Detta var dock inget som hindrade våra nyblivna vänner att ta väl hand om oss och få oss att känna oss extra välkomna till England.
På supporterklubbens kontor fick vi smaklöst kaffe och en hel del fotbollsprat, vilket min flickvän inte var så road av. Väl på läktaren tror jag dock att även hon fångades av den härliga atmosfären på Roker Park. Sunderland spelade då i tredje divisionen efter att Lawrie MacMenemy varit manager säsongen innan och lyckats få laget så dåligt att de degraderats för första gången någonsin. Det var dock gott om publik på matchen och stämningen var hög eftersom man i matchen innan besegrat stackars Southend United med 7-0. Nu stod Grimsby Town för motståndet och det var ingen som förväntade sig något annat än en vinst. Kanske just därför tog bortalaget ledningen och i halvtid låg Sunderland under med 0-1. Vi var lite nervösa för nu var det dags. Ringar skulle sättas på fingrar. Vi frågade en man bredvid oss på läktaren om han inte kunde ta några bilder med vår kamera. Det gjorde han naturligtvis gärna och vi hörde flera personer runt omkring som sa något om att det måste vara dem det stod om i matchprogrammet. Det fanns en liten notis om ett ”tokigt” par som kom för att förlova sig på Roker Park under matchen. I andra halvlek kvitterade Gordon Armstrong och matchen slutade oavgjort. På den lokala puben efter matchen blev vi bjudna på det mesta och gratulerades från alla håll och kanter. Det var en varm känsla att sitta på en pub i Sunderland efter en match på Roker Park där vi bekräftat vår kärlek till varandra.
Idag är vi gifta, jag menar en kvinna som ställer upp på de villkoren jag satte upp kan man inte släppa. Hon inser dock att hon för alltid får dela min kärlek med ett rödvitt fotbollslag från nordöstra England.
- Okej, om vi åker till Sunderland och förlovar oss på Roker Park är jag med, sa jag och hoppades att hon skulle inse det tokiga i förslaget.
Döm om min förvåning när hon en dag kom hem och berättade att hon fixat semester och att det bara var för mig att boka resa, ordna boende och biljetter till en match i Sunderland.
Resan till nordöstra England var lång. Vi valde, nåja… jag valde, att ta bilen till Göteborg, färja över till Harwich, tåg till London, tågbyte för färd norrut mot Newcastle och till sist en skraltig rälsbuss de sista två milen till Sunderland. När vi kom ut från den lilla stationen kunde jag inte hålla mig, jag böjde mig på knä och kysste marken. Äntligen var jag framme på den plats jag så länge drömt om att besöka.
Året var 1987, Internet och e-post fanns inte i samma utsträckning som idag. All kommunikation gick via telefon eller oftast med hjälp av den långsamma posten. Vi fann ett Bed & Breakfast där vi blev väl mottagna. Vi fick dock ofta besvara frågan varför ett par väljer att åka så långt för att förlova sig. Min flickvän överlät förklarandet till mig som varje gång misslyckades med att få engelsmännen att förstå att jag inte bara älskade min vackra flickvän utan kände en oerhörd passion för fotbollslaget Sunderland. Jodå, de nickade och sa sig förstå, men jag såg allt hur de skakade tvivlande på huvudet när de trodde att jag inte såg. Detta var dock inget som hindrade våra nyblivna vänner att ta väl hand om oss och få oss att känna oss extra välkomna till England.
På supporterklubbens kontor fick vi smaklöst kaffe och en hel del fotbollsprat, vilket min flickvän inte var så road av. Väl på läktaren tror jag dock att även hon fångades av den härliga atmosfären på Roker Park. Sunderland spelade då i tredje divisionen efter att Lawrie MacMenemy varit manager säsongen innan och lyckats få laget så dåligt att de degraderats för första gången någonsin. Det var dock gott om publik på matchen och stämningen var hög eftersom man i matchen innan besegrat stackars Southend United med 7-0. Nu stod Grimsby Town för motståndet och det var ingen som förväntade sig något annat än en vinst. Kanske just därför tog bortalaget ledningen och i halvtid låg Sunderland under med 0-1. Vi var lite nervösa för nu var det dags. Ringar skulle sättas på fingrar. Vi frågade en man bredvid oss på läktaren om han inte kunde ta några bilder med vår kamera. Det gjorde han naturligtvis gärna och vi hörde flera personer runt omkring som sa något om att det måste vara dem det stod om i matchprogrammet. Det fanns en liten notis om ett ”tokigt” par som kom för att förlova sig på Roker Park under matchen. I andra halvlek kvitterade Gordon Armstrong och matchen slutade oavgjort. På den lokala puben efter matchen blev vi bjudna på det mesta och gratulerades från alla håll och kanter. Det var en varm känsla att sitta på en pub i Sunderland efter en match på Roker Park där vi bekräftat vår kärlek till varandra.
Idag är vi gifta, jag menar en kvinna som ställer upp på de villkoren jag satte upp kan man inte släppa. Hon inser dock att hon för alltid får dela min kärlek med ett rödvitt fotbollslag från nordöstra England.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar