Experterna

Nu när säsongen är över för IK Brage kan jag lugna ner mig en smula och göra någon slags summering.

Skit!

Så, det var summeringen. Är man ett stolpskott från att åka ur division ett norra förtjänar man inte bättre betyg. Vi som sitter på läktarna vet ju hur de skulle ha gjort, vi ser hur de gör och blir mer och mer frustrerade över att de inte begriper hur de bör göra. Spela bollen, framåt, skjut... men va f*n. På Domnarvsvallens läktarsektion Norra C sitter de som vet bäst. Bättre än både spelare, tränare och alla involverade i vår kära fotbollsklubb. Experterna.

Vi jobbar på samma firma, jag och U. Han sitter lite längre söderut på läktaren än mig och får kanske en annan blick av spelet. Innan säsongen filosoferade vi över hur det skulle gå för IK Brage som nykomlingar i divisionen. Vi var nog båda ganska eniga om att en mittenplacering var att vänta och vi hade således inte några högt ställda förväntningar inför säsongen. Ett inslag i diskussionen, som varade flera månader, var vilket lag som var bäst och skulle vinna serien. Jag var själv inne på att Norrköpingslaget IF Sylvia, nyss nedflyttade från Superettan, skulle vara svårslagna. U menade att Bodens BK hade såpass många intressanta nyförvärv att de nog skulle ta hem segern. IF Sylvia och Bodens BK alltså. Nu när säsongen är över vet vi att det var Syrianska FC som vann serien och att Vasalund knep andraplatsen. Jag konstaterar rodnande att IF Sylvia slutade på nionde plats. Men jag är desto mer road av att det lag U trodde skulle vinna serien åkte ur eftersom de blev sist!

Experter var det...

Lättnad

Jag har nog aldrig varit så lättad efter en förlust. IK Brage spelade i går en avgörande match, den sista för säsongen, mot Syrianska Botkyrka på Domnarvsvallen. Klarade inte Brage att vinna matchen var man tvungna att lita till att Ersboda inte heller vann sin match i Umeå. Syrianska Botkyrka, i rosa tröjor, besegrade ett nervöst och krampaktigt hemmalag med 1-2. I andra halvlek visade vi på läktaren nästan mer intresse för resultaten på resultattavlan än på matchen som pågick på gräset framför oss. Ersboda hamnade i underläge men i andra halvlek kvitterade de, samtidigt som IK Brage låg under i sin match. Det skulle visa sig att "vi" bara var ett stolpskott från att åka ur division 1 norra. I stället var det Gröndal som gjorde mål i Umeå och därmed var saken klar, vårt kära IK Brage spelar även nästa säsong i division ett. När det avgörande målet kom upp på resultattavlan välde en halv säsongs frustration och lidande fram inom mig och jag kände en lättnad som inte kan beskrivas. En tår lurade i ögonvrån, men inte kan man sitta och grina på Domnarvsvallen.

Detta var sista matchen någonsin på Domnarvsvallens gräs. Nästa år kommer det att ligga konstgräs på vallen. Något som förbättrar träningsmöjligheterna avsevärt och förmodligen är det nödvändigt att ha konstgräs 2009 för att hänga med i utvecklingen. I varje fall på våra breddgrader. Efter söndagens match grävde några av oss upp en tuva för att ha som minne. Tuvan fick en stor kruka i biblioteket hemma och ska så småningom även få någon form av minnesplakett. "PaPe" redovisade sin hållning till detta:
- Det är så barnsligt och löjligt och fånigt och.... alldeles underbart!

Olas glas

Lille Ola, nio år, blev väckt av sin mamma allt för tidigt enligt honom själv. Han lyckades dock masa sig ur sängen och in i köket där hans mor, som bara ville väl, dukat fram frukosten. Två limpsmörgåsar och ett glas mjölk. Olas pappa hade redan åkt till jobbet i "värkä" så morgontidningen var ledig och vår nioåring satte sig att studera dagens lokala nyheter. Frukosten klarades kvickt av, sist några klunkar mjölk för att tömma glaset.

Ola hade upptäckt att om man pressar glaset mot munnen och sedan liksom suger inåt kan man få glaset att sitta kvar utan att man behöver hålla i det. Eftersom detta var en ny och väldigt skojig upptäckt praktiserade Ola övningen med illa dold glädje. Tiden gick och vår vän läste tidningen mycket noggrant. Fem minuter gick, tio minuter... efter en halvtimme frågade Olas snälla mamma om det inte var dags att gå till skolan. En snabb blick på klockan bekräftade mammans fråga. Jo, det var dags. Ola vek omsorgsfullt ihop den stora morgontidningen, släppte glaset från munnen och gick för att borsta tänderna.

Mamma fick brått till toaletten efter att ha hört sin sons skrik. Hon var övertygad om att Ola gjort sig riktigt illa, skurit sig på pappans vassa rakblad, kanske han blödde, kanske han behövde sjukhusvård, så hemskt var skriket. När hon fick klart för sig varför Ola skrikit så hejdlöst kunde hon inte annat än brista ut i skratt. Runt munnen, där glaset suttit för en kort stund sedan, fanns nu en illröd markering. Ett sugmärke, runt som... som toppen på ett glas. Ola tvättade och tvättade men sugmärket gick inte bort.

Det hjälpte varken med lock och pock eller hot för att få Ola att gå till skolan den dagen. Han stannade hemma i tre hela dagar, inte sjuk, sårad av sin egen fåfänga.

Läshörnan

Om du kommer hem till mig och hälsar på, hjärtligt välkommen förresten, så är det inte säkert att du hittar mig på nedervåningen. Gå då en trappa upp, jag kanske har krypit ihop i min läshörna med en god bok och ett glas vin. Kommer du under den mörka årstiden är det mycket möjligt att du finner mig försjunken i både bok, fåtölj och det goda vinet.

Fåtölj och kista kommer från min farmors hem i Bomled, Vansbro. Här pratar vi inte någon modern fåtölj av typen stressless precis, men den är väl insutten och skön. Speciellt njutbar att sitta i en kall höstkväll med en pläd och ett tänt ljus. Ytterligare gemyt tillförs alltså med hjälp av ett smakrikt, mustigt rödvin. Pilsner kan vara gott ibland, beror på vad jag läser. För närvarande ligger Lasse Anrells Skaffa dig ett liv II, om Hammarby IF, på kistlocket. Då går det definitivt bra med en pilsner. Något som passar i stort sett all litteratur är ett glas av en 16 år gammal Lagavulin, whisky.

Kiruna

Nu ska vi inte generalisera säger man ibland, och sedan gör man just detta.

Att idrottsmän och kvinnor fått betala sina framgångar inom idrotten med brist på bildning är en generalisering som heter duga. Jag vet att det finns idrottsmänniskor som är betydligt mer bildade än mig, men sedan finns det också sådana som Andreas.

Andreas var visserligen ganska ung på åttiotalet. Men nog var det lite "korkat" att ta med passet när laget skulle flyga till Kiruna för att spela match.

Biskopen

Svenska Kyrkan i Borlänge anordnar denna vecka Kyrkveckan med temat "Se människan". Gårdagens föreläsare var Biskop Martin Lönnebo som beskrivs som en blandning av aposteln Johannes, Dalai Lama och Tomas Di Leva.

Jag kände mig ung bland de samlade åhörarna i Galaxen, Det var en hög medelålder i lokalen. Tyvärr är det väl så att mycket "kyrkligt" ratas av ungdomar i dagens samhälle. Det finns så mycket annat som lockar. Vi som var på plats fick höra en åldrad biskop berätta lugnt och stilla om sin syn på samhället och hur vi lever våra liv. Det blev lite väl mycket tal om Gud som allsmäktig och helande för min smak. Men jag ansträngde mig så gott jag kunde för att "vinkla" Martins ord så de även passade mig som ju tyvärr saknar den tro som många finner frid i.

Barnen... fick ett intryck av att biskopen läst mitt blogginlägg igår, barnen är viktigast av allt. Han pratade om att det viktigt med beröring och att "buret barn bär den vuxne". Barn som får en trygg uppväxt blir goda människor och vi föräldrar bärs fram i livet av att beröra våra barn, se dem sprida glädje, känna deras beröring. Fullt medveten om att jag är lycklig som har barn och att det finns människor som inte har möjlighet att få barn.

Relationer... vad annars kan vi leva av. Tänk efter, vilket är värst: Att du på något sätt blir av med dina prylar eller att en nära vän går bort? Vi skapar våra liv genom relationer, det är dessa som gör oss levande, inte de rätta prylarna eller moderiktiga kläder. Utan relationer är du ingen hel människa.

Nåd... lite osäker på vad kyrkan lägger i begreppet men jag väljer att göra min egen tolkning. När man funnit nåd är man nöjd med livet som det är och kan leva harmoniskt. Detta stadie är något jag själv försöker uppnå, som något slags personligt Nirvana. Varför kan vi inte leva våra liv tillfreds, eller nöjd om du vill, med det vi har. Lycka vore väl att slippa den ständiga jakten på något annat.

Prestationer... ack, hur prestationsbaserat samhället blivit. Synd. Du duger som du är!

Barnens tid

Igår var det årsmöte i föräldraföreningen Medwind & Winddrill. Det är en förening vars syfte är att bistå ledare och elever i den verksamhet som rör blåsorkestern Medwind och drillgruppen Winddrill.

Jag har varit ledamot i ett år och omvaldes på årsmötet för ytterligare ett år, denna period som sekreterare. Jag finner sekreteraruppgiften som klippt och skuren för mig och jag ser faktiskt fram emot arbetet. Däremot vill jag inte vara ordförande eller kassör. En ordförande har ett övergripande ansvar och ska dessutom vara frontfigur mot omvärlden och stå i centrum gör jag inte gärna. Jag är djupt imponerad av de människor som åtar sig uppgiften att vara kassör i föreningar. De har oftast total koll på pengarna, något jag själv har problem med. Dessutom finner jag pengar tråkiga och ointressanta.

Då är det roligare med ord...

Tyvärr är det inte många föräldrar som orkar/vill/kan/vågar ställa upp på ideellt arbete i dagens samhälle. Oftast är det tiden som används som argument för att inte delta. Tiden räcker inte till, säger de, hinner inte. Det märkliga är att det finns människor som arbetar ideellt och jag förstår inte hur deras tid kan räcka mer än någon annans. Jag känner ideellt arbetande människor som arbetar skift, har flera barn och är ensamstående. Så nog finns det tid, bara vi väljer att göra de rätta prioriteringarna.

De rätta prioriteringarna är enligt mig att använda den tid vi har till förfogande åt våra barn, om vi har några. Det finns inget viktigare än barnen. Dessutom upptäcker man snart att man får otroligt mycket tillbaka om man delar barnens tid eller använder sin egen tid till sådant som gör samhället bättre för barnen. Ibland krävs det arbete med barnens aktiviteter eller skola, men oftast räcker det med att bara finnas tillgänglig. Finnas där och se vad de gör och beundras över den glädje de sprider och få dela den.

Kalla mig gärna curlingförälder, det blir jag i så fall stolt över.

Hålla nollan

"Kråka" var en habil fotbollsmålvakt på åttiotalet. Han stod i mål i ett lag i mellersta dalarna som under några säsonger gjorde oväntat bra i från sig i de lägre divisionerna. Alla var förvånade. Det var kanske tack vare "Kråkas" goda målvaktsspel det gick så bra, vad vet jag.

Något som kännetecknar alla målvakter i alla sporter är att de ofta är mer eller mindre galna. Man måste kanske vara det för att ställa sig i mål och stå ivägen för motståndarnas försök att skjuta en sönder och samman. "Kråka" var inget undantag, han hade en personlighet utöver det vanliga, tyckte om att synas och höras. Råkade han släppa in ett mål så inte var det hans fel, han skällde konstant ut sina stackars försvarare, gapade och skrek.

Mot slutet av en match, de ledde med 8-0 och "Kråka" hade gapat, skrikit och levt rövare som aldrig förr, tröttnade en av hans mittbackar. När han fick bollen med några få minuter kvar att spela, vände han sig helt sonika om och drog på ett kanonskott som smet in bakom en mycket förvånad och för en gång skull tyst målvakt. När "Kråka" öppnade munnen för att börja skälla sade den nyblivne målskytten lugnt och behärskat:

- Du ska fan inte få hålla nollan!

Bollkänslor

En dåres försvarstal...

Ibland möts jag av förakt inför saker jag finner anledning att engagera mig i. Inte så sällan är det människor som har andra värderingar än mina som ger uttryck för vad de anser vara slöseri med engagemang och tid.

En gång satt jag vid fikat på jobbet och diskuterade fotboll på något sätt, tro mig det finns oändligt många sätt att diskutera fotboll på. Till vår plats runt fikabordet kom en medarbetare, lyssnade en stund och deklarerade högljutt "Oj, jag fick just en ointressechock!" varpå han gav upp ett manligt garv av typen "höhö". Vår diskussion dog ut och avlöstes av andra, mer intressanta, samtalsämnen där den nyanlända människan glatt deltog.

Vid andra tillfällen kan jag uppfatta små fnysningar av förakt när jag väljer att avstå från någon aktivitet för att jag hellre ser en fotbollsmatch, på plats eller på tv.

Fotboll är således viktigt för mig.

En god vän, som hyser liknande passion över ishockey, berättade att han kände sig fysiskt illamående efter att hans kära Leksands IF förlorat en match mot lokalkonkurrenten Mora IK. Han ville spy helt enkelt. Inte förrän igår kväll, efter att IK Brage förlorat mot Falu FK, förstod jag honom. Jag vandrade hem från Domnarvsvallen med sänkt huvud och ett illamående som inte var av denna värld. Hur kunde det gå så illa...

Ett annat bevis på hur mycket fotbollen kan betyda för vissa människor är far och son Leadbitter i Sunderland. Sonen har sedan han föddes varit inbiten supporter av det lokala fotbollslaget Sunderland AFC. Mycket tack vare hans far Brian som var fanatisk supporter. I somras avled Brian och hans aska grävdes enligt önskemål i testamentet ned under gräset på Stadium of Light. Sonen Grant spelade i lördags för sitt kära Sunderland i en jämn match mot Arsenal. Han kom in som avbytare i andra halvlek och sköt en riktig "pärla" i den 87:e minuten som innebar ledning för hemmalaget. När Grant firade sitt mål sprang han bort mot en bestämd plats på arenan. Jag tyckte mig se tårar i ögonen. Han lade sig på knä i gräset och kysste marken där hans fars urna var nergrävd.

Passion och känslor mina vänner... fotboll!

15 år

Dags för en återblick igen. För 15 år sedan fick Anna en lillasyster som döptes till Emmy, efter min egen snälla mormor. Det var lika roligt när Emmy kom till världen som när Anna kom. Däremot var det inte riktigt samma omtumlande upplevelse att bli tvåbarnsförälder. Det skiljer ett år och fyra månader mellan de båda syskonen. Ibland är det en fördel, medan det andra stunder kan vara ett alltför tätt mellanrum mellan dem. Men bråkar det gör väl alla syskon. Vad vet jag som är enda barnet.

Emmy är oftast glad, sjunger gärna, speciellt i duschen. Hon är viljestark, något hon har nytta av både i skolan och på fritiden. Det är ibland väldigt svårt för Emmy att bestämma sig, hon är vad man brukar säga ambivalent. Dessutom har hon en förmåga att oroa sig för något i förväg. Det kan vara oro inför kommande prov i skolan eller fodervärdslektioner där hon inte tycker att hon räcker till. Jag vet, och jag tror nog att hon också vet innerst inne, att hon klarar både skola och ridlektioner utan större problem. Men det är som om det ska oroas i förväg, det hör till liksom.

Jag brukar försöka undvika att använda ordet duktig inför mina jäntor. Har mött allt för många kvinnor som i vuxen ålder fortfarande försöker vara duktiga och därigenom håller på att gå under av krav och måsten. Just nu känner jag dock stolthet över Emmy och jag tycker faktiskt att hon är mycket duktig. Det går jättebra i skolan, hon har vänner och när hon nu testar att vara fodervärd visar hon ansvar och ödmjukhet inför uppgiften.

På sin födelsedag fick hon bland annat ett "Arn-kors" av sin syster, kläder, en plattång, presentkort på ridkläder samt ett "Guitar Hero" och hon verkade både överraskad och glad åt presenterna.

Det är så mycket jag vill ge dig min älskade dotter, så många saker du vill ha, men under resten av året får du bara det jag helst av allt vill ge dig, min tid och min kärlek.

Grattis Emmy!

LCHF

LCHF står för Low Carb High Fat, eller Lite kolhydrater, mycket fett. En lära jag gått igång på den senaste tiden. Jag är nybörjare och således egentligen alldeles för okunnig i ämnet för att göra några vetenskapliga uttalanden. Det som finns att läsa på nätet finner jag dock mycket intressant och lockande.

Min grundtanke är att många av oss äter alldeles för mycket kolhydrater och sockerrik kost. Vi har dessutom fått lära oss att det inte är bra att äta fet mat, riktigt smör och dricka vanlig mjölk. Det vimlar av lättprodukter i matvarubutikerna. Dessa avarter på riktig mat tror jag är en produkt av lobbing och marknadsföring. Jag vill nästan anklaga makthavare, dietister och andra kostrådgivare att vara köpta av livsmedelsindustrin. Så långt tänker jag dock inte sträcka mig i detta amatörmässiga inlägg.

Tanken att äta fet mat och undvika kolhydrater lockar mig således. Jag tycker det är mycket godare att steka maten i olivolja eller smör än att använda flytande margarin. På knäckebrödet har jag Bregott, gärna med en fet ost som pålägg. Vanlig mjölk smakar mycket godare än mellan- och lättvarianterna. Problem uppstår dock när jag ska undvika kolhydraterna i min kost. Potatis, ris och pasta är gott och en smörgås slinker gärna ned till mellanmål. Flingor och gröt brukar vara en god frukost. I morse stekte jag dock bacon och gjorde äggröra och åt med ett leende på läpparna. Gårdagens middag blev ett recept jag hämtat från bloggen LCHF-Kost. Medan maten tillreddes frågade jäntorna ängsligt om det inte fanns några alternativ i kylskåpet eller frysen, men när de väl smakat av maten åt de upp och Anna tog en portion till.

Till sist några länkar till förespråkare av LCHF:

Dr Dahlqvists blogg
LCHF-Kost
Sten Sture Skaldeman
Kostdoktorn

Mammas flicka

Ibland kan man verkligen reta upp sig på massmedia i allmänhet och Aftonbladet i synnerhet. I dagens nätupplaga hyllas mamma i en artikel som bygger på en undersökning publicerad i en brittisk tidskrift. Gott så, många mammor bör hyllas.

Men...

"Bakom varje framgångsrik kvinna står en stark mamma."

Vad är framgångsrik? Man menar i artikeln att en kvinna med jobb och partner har lyckats i livet. Den gamla vanliga visan således. Du ska ha pengar, vara snygg så att du fångar en partner och kan bilda familj för att inte räknas som misslyckad. Hur du sedan mår tillmäts inte någon betydelse i begreppet framgångsrik. I mina ögon är en framgångsrik människa en person som trivs i sitt liv, har roligt och vet hur man tar sig ur de problem som dyker upp i livet. Detta kan man naturligtvis göra även om man saknar arbete eller partner.

Anna Lindberg anses i Aftonbladets artikel vara framgångsrik kanske tack vare hennes mamma Ulrika Knape som, till min förvåning, säger "Jag förstår inte vad det är som fått henne att fortsätta efter allt hon gått igenom". Tänk om Anna Lindberg, och många andra döttrar, känner press från mamma. Det är något helt annat än att känna stöttning det.

Så till genusperspektivet...

Studien tycks visa att "söner inte är lika betjänta av mammans väna hand. En förklaring, uppger forskarna, är att mammor ofta lägger ner mer tid på sina döttrar." Märklig slutsats. Om mamma lade ned lika mycket tid på varje barn oavsett kön, skulle sönerna också bli framgångsrika då? Blir döttrarna mindre framgångsrika om sönerna får mer uppmärksamhet av mamma?

I vilket fall som helst har jag en mamma som bör hyllas. Hon uppfostrade mig så gott som ensam. Med små medel gjorde vi så gott vi kunde tillsammans. Jag känner mig framgångsrik trots att jag inte är någon kändis, jag har heller inte vunnit stora pokaler eller blivit belönad av en stor publik. Jag trivs i det liv jag lever och försöker uppfostra mina egna döttrar till att förstå att det viktigaste av allt inte är att vinna.