Olas glas

Lille Ola, nio år, blev väckt av sin mamma allt för tidigt enligt honom själv. Han lyckades dock masa sig ur sängen och in i köket där hans mor, som bara ville väl, dukat fram frukosten. Två limpsmörgåsar och ett glas mjölk. Olas pappa hade redan åkt till jobbet i "värkä" så morgontidningen var ledig och vår nioåring satte sig att studera dagens lokala nyheter. Frukosten klarades kvickt av, sist några klunkar mjölk för att tömma glaset.

Ola hade upptäckt att om man pressar glaset mot munnen och sedan liksom suger inåt kan man få glaset att sitta kvar utan att man behöver hålla i det. Eftersom detta var en ny och väldigt skojig upptäckt praktiserade Ola övningen med illa dold glädje. Tiden gick och vår vän läste tidningen mycket noggrant. Fem minuter gick, tio minuter... efter en halvtimme frågade Olas snälla mamma om det inte var dags att gå till skolan. En snabb blick på klockan bekräftade mammans fråga. Jo, det var dags. Ola vek omsorgsfullt ihop den stora morgontidningen, släppte glaset från munnen och gick för att borsta tänderna.

Mamma fick brått till toaletten efter att ha hört sin sons skrik. Hon var övertygad om att Ola gjort sig riktigt illa, skurit sig på pappans vassa rakblad, kanske han blödde, kanske han behövde sjukhusvård, så hemskt var skriket. När hon fick klart för sig varför Ola skrikit så hejdlöst kunde hon inte annat än brista ut i skratt. Runt munnen, där glaset suttit för en kort stund sedan, fanns nu en illröd markering. Ett sugmärke, runt som... som toppen på ett glas. Ola tvättade och tvättade men sugmärket gick inte bort.

Det hjälpte varken med lock och pock eller hot för att få Ola att gå till skolan den dagen. Han stannade hemma i tre hela dagar, inte sjuk, sårad av sin egen fåfänga.