Harpo

Känner mig väldigt nostalgisk just nu av någon underlig anledning. En låt fladdrade förbi på radion och jag skruvade omedelbart upp volymen. Det var min barndomsidol Harpo som sjöng den gamla hiten Moviestar och jag skrålade och sjöng för mig själv i bilen.

På sjuttiotalet fastnade jag för Harpos leende och tog honom som idol. Men jag hade faktiskt hört hans låtar innan jag såg honom och tyckte att låtarna var bra, så jag gick inte på utseendet. Redan hans första singlar blev något av hits, minns med glädje låtar som Honolulu och Sayonara. De spelades ganska ofta på diskot i Matjesgården på tidigt 70-tal och jag var där med kompisar, dansade med Kerstin, hånglade med Ingela och nobbade Marie. Inte konstigt man blir nostalgisk när man tänker på vilka minnen låtarna för med sig. Andra låtar som gick varma på den tiden var Ballroom Blitz med Sweet, Can the Can med Suzi Quatro, Dark Lady med Cher och Get down and get with it med Slade.

Såg faktiskt Harpo "live" vid flera tillfällen. Första gången var speciell. Folkets Park i Borlänge, mamma och kompisen Göran följde med, när ridån gick upp och Harpo började sjunga kände jag något i bröstet jag inte skulle känna förrän jag stegade in på Roker Park i Sunderland första gången. Efter konserten fixade mamma så att jag och Göran fick komma in bakom scenen och säga hej till idolen. Då var jag lycklig. Showen på Barnens dag i Vansbro var också lite speciell för Harpo svängde med sin käpp så vilt att han lyckades krossa en lampa så det blev glassplitter på golvet där han skuttade omkring barfota. På Orrskogens utescen i Malung något år senare var Ted Gärdestad med på turnen och jag upptäckte en ny favoritartist.

Några favoritlåtar:
- Sayonara
- Smile
- Moviestar
- Honolulu
- My Teenage Queen
- Baby Boomerang
- Teddy Love

16

Den här dagen för 16 år sedan var jag en lycklig man. Märkligt vad många tillbakablickar det blir på det här stället. Vår lilla familj utökades med en medlem och tillvaron blev sig aldrig mer lik. Precis som idag var det en strålande solig dag, jag tyckte att alla log och jag kunde förstå varför.

Nu har det gått 16 år och vår lilla trollunge har vuxit och blivit en ung kvinna. Om några dagar går hon ut grundskolan med utmärkta betyg, beröm, goda vänner och framför allt ett högt socialt IQ, hennes pappa är mycket stolt över henne.

Hela familjen gratulerade vår 16-åring på morgonen med presenter, sång och kramar. När hon gnuggat sömnen ur ögonen syntes ett par lyckliga ögon. Hon är inte speciellt morgonpigg vår Anna, det fick jag erfara igår, men idag på hennes födelsedag piggnade hon snabbt till och strålade med hela kroppen. Hon har fått helt rätt presenter säger hon. En Green Day-tröja, en bok, ett kamerastativ och en biljett till festivalen Peace & Love i sommar. Till kvällen blir det mammas goda mat och pappas cheescake, en fin avslutning på en födelsedag.

Uppfylls av ett konstigt pirr, en härlig lyckokänsla, när jag tänker på henne. Skolan har gått bra... den har faktiskt gått mycket bra och snart är det sommarlov. Solen skiner från en klarblå himmel. Anna pysslar med sådant hon tycker är kul, fotografera och spela fotboll, hon har funnit sig tillrätta i sin nya klubb Stora Tuna IK. Senaste matchen gick mycket bra och laget vann med hela 6-0 mot ett lag där hon är bekant med många av spelarna. Just nu önskar jag faktiskt att jag var 16 år igen och i hennes kläder för hon ser så lycklig ut.

Muck

Ännu ett jubileum att minnas. För 26 år sedan muckade jag från det militära. Jag gjorde lumpen i tio månader, fördelat på sex månader i Karlsborg och fyra månader i Skövde. Minns mestadels tråkiga saker från den tiden. Det var kallt, blött eller bara sådär urbota tråkigt så att man höll på att avlida.

Jag blev gruppchef, något jag kanske haft lite nytta av i mitt civila liv. Som ledare för unga fotbolltjejer till exempel. Låg alltså vid S2 i Karlsborg intill Vätterns västra strand. Det var väl i de trakterna Arn härjade 900 år tidigare. Jag var kryptör och således oerhört hemlig. Den mesta signaltrafiken skulle krypteras och det var helt okej att ha den uppgiften vid ett eventuellt krig. Vi var inte de som sprang i frontlinjen med bössa/mössa/mask utan vi satt oftast bekvämt i en skolsal eller på sin höjd i ett varmt tält.

Att skjuta saker har aldrig varit min tekopp. För det första är jag så förbannat darrhänt så det finns inte chans i världen att jag ska få siktet att ligga still så att jag kan klämma iväg det där skottet. En gång när vi skulle ha skjutövning sköt vi först några provskott för att kontrollera att siktet var rätt inställt på vapnet, inte knallpulverbössa, men nästan. Vi stod samlade vid våra tavlor efter att slängt iväg fem provskott och vår kapten gick runt och talade om att vi skulle skruva in siktet mera till vänster eller höja några snäpp. När han kom till min tavla tittade han på den länge, såg sedan på mig så länge att jag började känna mig obekväm. Sedan sa han uppgivet: Här är det inte vapnet det är fel på.

I Karlsborg fanns just inte mycket att roa sig med på fritiden. Förläggningen var den gamla fästningen vilket i sig var vackert. Utanför regementet fanns ett samhälle som var vana vid militärer. Vi stod inte högt i kurs hos allmänheten, speciellt som vi inte var från FJS, Fallskärmsjägarskolan. De pojkarna skojade man inte med hur som helst. Vi vanliga beväringar brukade roa oss på en pub som hette Gyllene örnen, men som vi döpte om till Rostiga gamen. Stället var varje kväll fyllt av 20-30 män som drack öl och trånade efter flickor. Inte sjutton gick flickorna dit, fattar man väl.

I Skövde var nöjesutbudet något större och flickorna tycktes ha förlikat sig med att ha tre regementen i staden. Husaren har jag för mig den populäraste puben hette, förmodligen revs den inifrån av värnpliktiga vid någon muckarfest.

"10 månader i Skövde, som ingen jävel behövde!"

26 år sedan och man minns ändå en hel del.

Sex

Det blev sex i söndags kväll. Amanda var verkligen på hugget så innan hon var klar hade det blivit sex och det var verkligen skönt.

Amanda spelar i Stora Tuna IK F92, samma lag som min dotter Anna. De mötte Kvarnsvedens IK i en seriematch i söndags. Anna såg fram emot mötet eftersom hon är bekant med flera av tjejerna i motståndarlaget. Det verkade som om tunatejerna laddat bra inför matchen, de såg taggade ut och dominerade spelet under hela matchen. Alla var bra i laget, målvakt, backar, mittfältare och anfallare. Matchen slutade 6-0 till Stora Tuna IK och Amanda gjorde alla sex målen.

Mål alltså... vad trodde du?

Stress

Det går lite upp och ner i min bransch. Vissa tidsperioder vill våra kunder ha mycket jobb gjort och vi har fullt sjå att hinna med allt, andra tider händer det ingenting och på jobbet blir det dött. En sådan "död" tidsperiod är vi inne i just nu och det är fruktansvärt krävande.

Inte olikt förhållandet för en arbetslös människa minskar självförtroendet för varje sysslolös dag som går. Så småningom finns det inget kvar av det som en gång var "jag kan, jag vill, jag vågar". En apatisk inställning infinner sig, jag vet inte hur jag ska kunna gå vidare. Jag får svårt att försvara min anställning och går nästan på helspänn hela tiden för snart kommer chefen in på mitt rum, sätter sig ned och börjar diskutera min uppsägning. Jag blir rädd, jag blir feg, vågar inte ta initiativ, kan inte ta mig för någonting. Det känns nästan som att befinna sig i ett sjukdomstillstånd.

Ägnar större delen åt min arbetstid åt att fundera över varför det blivit på det här sättet. Vilka egenskaper saknar jag som gör att det är så svårt att finna uppdrag åt mig. Tro mig, jag vill ha uppdrag, jag vill ha något att göra, vill visa att jag kan något, vill känna att jag utför något meningsfullt. Jag vill känna att jag betyder något, att jag har ett värde, att någon skulle sakna mig om jag en dag inte finns på plats.

Klassfest

För 35 år sedan vann Sunderland FA-cupen, men vad hände för 30 år sedan?

I juni 1978 gick jag ut nian. Jag lämnade Maserskolan med tråkiga betyg för att läsa vidare vid Hagagymnasiet. Jag lämnade klasskompisar och lärare, en del har jag fortfarande viss kontakt med, men de allra flesta har jag inte träffat på 30 år.

Därför var jag ganska nyfiken på den fest som anordnades i lördags för oss avgångsklasser av årgång 1978 i Borlänges skolor. Skulle jag känna igen mina gamla klass- och skolkompisar. Skulle hon vara där, hon som gjorde att det pirrade i mig så fort jag såg henne. Eller mobbaren, det finns minst en på varje skola, skulle han vara där och skulle han vara lika djävlig mot mig som för 30 år sedan?

Vi blev fyra stycken som slöt upp från den gamla klassen 9F. Dålig uppslutning kan man lugnt säga. Vi som var där hade dock ganska kul och Calle bjöd på Lagavulin, bästa whiskyn, det ska han ha all heder av. Lena var sig lik och Thomas höll på med motorer på något sätt som jag inte riktigt fattade. Var fanns våra klasskompisar? Polisen kanske tjänstgjorde och jagade tjuven som visst varit "ren" en tid nu. Tvillingarna bor visst på samma gata, frisören var utomlands och Illa var på TV, Uppdrag granskning. Det gick rykte om att Siken inte fick gå för sin nya fru.

Festen var kul, men det blev lite rörigt på slutet, det dök upp en fotbollspelare som jag absolut inte kunde låta bli att dansa med. Sedan ville jag sova, men som tur var hann jag hem innan jag gick och lade mig. Promenaden hem i snöslasket var en av de längsta jag gjort i mitt liv.

Förkylt

Det är något visst med en manlig förkylning. Jag förstår inte, kan någon förklara för mig.

Jag har varit snuvig i tre-fyra dagar nu. Det är först idag jag orkar göra något. Ingen feber, fast det vet jag inte för jag har inte tagit någon temp, utan jag har varit snörvlig, nysig och hostig och... dödssjuk! Orkar ingenting liksom.

Sedärja, något som betecknas manligt och som jag faktiskt är. När jag blir förkyld är det så synd om mig, jag klarar helt enkelt inte att uföra några sysslor när jag är förkyld. När min fru är förkyld gör hon saker ändå, fast hon säger att hon är förkyld. Det tyder på att det måste vara skillnad på en man som är förkyld och en kvinna som är det. Förkylningsbacillerna är helt enkelt kraftigare på en man än på en kvinna så de håller mannen i schack. Ofta är mannen så sjuk att han hela sjukdomstiden befinner sig i sängläge, eller i soffläge framför tv:n. Jag säger inget om vad omgivningen ska göra i det läget, men det känns väldigt skönt med en familj som enbart består av flickor/kvinnor eftersom de kan hjälpa mig under min sjukdomsperiod. Det är jobbigt att byta film i dvd:n, koka kaffe, hämta tidningen... när en man lider av en förkylning.

Var det någon som sa Ynk?

Klimatet

Man gör ju vad man kan för att inte förstöra miljön för sina barn och barnbarn. Källsorterar, vanligt papper och tidningar skiljs åt, kuvert ska sorteras eftersom klistret förstör återvinningsmaskinerna. Glas har sin återvinningsplats, så även elektronik, hårdplast, mjukplast, trädgårdsavfall, kompost och metallavfall. Försöker som sagt göra så gott jag kan för att förhindra försämringen av klimatet på vårt jordklot.

På morgonen har jag sköljt ur och plattat till den tomma mjölkförpackningen för att sopsortera den bland papper. Tar sedan cykeln, ibland, i stället för bilen till jobbet och passerar då SSAB. Ser lite sorgset upp på den rökfyllda himlen ovanför det gamla jernverket och kan inte låta bli att tänka på min tomma mjölkförpackning där hemma.

Jag läste någonstans att miljöbovar får betala straffavgift för att de släpper ut miljöfarligt avfall men att en industri som SSAB har fått dispens med avgiften. De värsta miljöbovarna slipper alltså undan. Men var inte orolig, jag är inte dummare än att jag förstår varför.

SSAB är ett aktiebolag och ett sådant drivs av ekonomiska intressen. Aktieägarna ska ha sin utdelning, helst mycket mer än förra året så industrin måste hela tiden öka sin produktion. Om man då tvingar företaget att betala för sina miljöfarliga utsläpp minskar ju vinsten och aktieägarna får mindre utdelning. Usch då, otrevligt... mycket värre än att lite is smälter på nordpolen. Pengar förstår vi värdet av, men inte vad vi gör med vår miljö. Hallå... det är mina pengar!

Jag har gjort mig av med de aktier jag ärvde, hade inte samvete att ha dem kvar.

Samlarbilder

För några år sedan flyttade vi till vårt hus i Forssa. När man flyttar upptäcker man hur mycket skräp man samlat på sig genom åren. Somliga påstår att det är bra att flytta då och då för då är man mer restriktiv med att spara saker som "kan vara bra att ha kvar". Mitt i packandet inför flytten blev jag sittande med en låda jag var tvungen att gå igenom. Jag fick en så kallad flash-back av en snorig knatte som sprang runt bland Dagnyhusen i Borlänge och drev vaktmästaren till vansinne. Jag hittade mina gamla samlaralbum från sent 60-tal. Fotbollsalbumet var illa åtgånget och det saknades såväl bilder som hela sidor, men vilka bilder, vilka tröjor de hade, vilka lag. Östers IF, Åtvidabergs FF, AIK, Djurgårdens IF i sina snygga ljusblå tröjor med smala mörkblå ränder. En sådan tröja kände jag ett oerhört behov av att äga, så nu gör jag det.

Jag hade mani på samlarbilder när jag var en liten pilt. Fotbollsalbumen blev sällan fulla eftersom det samlades mestadels på sommaren när det var sommarlov och jag oftast i Vansbrotrakten. Med ishockeyalbumen gick det bättre, de blev ofta kompletta för vi var många pojkar som samlade och bytte bilder med varandra. Mitt första ishockeyalbum var från säsongen 1969/70 och innehöll klassiska lag som AIK, Djurgårdens IF, Brynäs IF, Leksands IF och Västra Frölunda IF. Dessutom fanns det lag som Clemensnäs, Sandåkern, Surahammar, Nybro och Umeå, som ännu inte bytt namn till Björklöven.

Det jag tidigare kallade mani kallar jag i dag hobby. Jag har nämligen tagit upp samlandet igen, om än inte lika intensivt som då jag var liten pôjk. Det finns en bra marknadsplats på nätet i Tradera, men man kan även göra fynd på marknader och loppisar. Har lyckats fylla de flesta hål som fanns i mina gamla ishockeyalbum, men än saknas det några bilder. Ett av albumen, Mästarserien från 1971, är inte bara svårt att fylla, det skulle dessutom bli mycket dyrt eftersom de bilder föreställande den kanadensiske målvakten Ken Dryden betingar ett pris på hundratals kronor. Så ivrig är jag inte mitt samlande.

Varför? För att det är en sådan oerhörd nostalgitripp för mig.

Stilton

Traumatiska upplevelser i barndomen kan sätta spår livet ut.

Till livets goda hör saker som man upplever tillsammans med goda vänner och familjen. Andra goda ting är smakfull mat, god dryck, vacker musik, en bra film, en god bok, vacker natur eller att helt enkelt bara vara sig själv för en stund.

I min strävan efter livets goda inhandlade jag en gång en brittisk ost av typen Stilton. Mycket kan säkert ordas om den osten, men den går inte helt obemärkt förbi, för att uttrycka sig milt. Anna var kanske 4-5 år när jag gladlynt packade upp min ost i köket. Det var som att få ett knytnävsslag i ansiktet. Det small till i näsborrarna och både osten och jag började svettas. Mmm, tänkte jag med viss skepsis, det här blir spännande. Anna däremot, började först skälla på mig för att sedan brista ut i gråt... Mäuhhhuuäää... paaaappaaa... varför köpte du den där stinkbomben?

Osten åkte i soporna och det tog många dagar innan doften vädrats ut. Under tiden satte Anna inte en fot i köket.

Måste

En av mina favoritföreläsare, Klas Hallberg, berättade en historia jag tycker är viktig och som jag gärna vill återberätta.

Jag och min familj har i flera år åkt till min faster för att hjälpa henne plocka bären av buskarna i hennes trädgård. Bären blir sedan saft, sylt, gelé eller infrysta för att täcka upp kommande behov. Det är svarta och röda vinbär samt krusbär i trädgården och det brukar ta en hel dag i anspråk. Varje sensommar känner vi känslan komma krypande... snart är det dags, snart måste vi åka till min faster. Vi avskyr bärplockningen allihopa, men det är viktigt att hjälpa till där man kan och där det behövs så vi gör det ändå fast vi hellre gjorde något annat. Det är ju faktiskt ganska gott med hemgjord saft. Vi ställer upp!

Den senaste sommaren gick jag och tänkte på fasters bärplockning. Vårt uppdrag kändes inte som någon hjälp längre, det kändes som ett plågofyllt måste. Vi diskuterade fram och tillbaka i familjen om att helt enkelt tacka nej, ringa och säga att vi inte kommer i år. Vi kanske kunde hitta på en nödlögn för att slippa. Å andra sidan såg jag framför mig hur besviken min gamla faster skulle bli. Hon brukar bli så glad när vi kommer och glad över sina bär som hon kan safta, sylta och pyssla med. Jag var nervös i flera dagar innan jag förmådde mig att äntligen ringa upp faster och berätta att vi inte skulle komma i år. Vi pratade om vädret och lite allt möjligt innan jag till slut kom fram till vad jag hade på hjärtat. Jag föreställde mig fasters klagande röst, nästan med gråten i halsen. Kanske en del förebråelser också, att vi bara tänker på oss själva och så vidare. När jag äntligen berättat att vi inte tänkte komma och plocka några bär i år hörde jag hennes röst med en lättnadens suck konstatera:

- Skönt! Jag är så less på den där bärplockningen så du anar inte. Men ni verkade ju ha så roligt så jag har inte haft hjärta att föreslå att vi ska strunta i det.

Dumle

För mycket av det goda kan vara underbart.

/Mae West.

Att motstå frestelser är ibland svårt. Det finns så mycket i livet att uppleva, att smaka, att göra, att se. Varför ska man då låta bli?

När jäntorna var 5-6 år hade de fått en påse dumleklubbor i present av sin farmor. Eftersom det var fredag när de fick presenten var de tvungna att testa sina tålamod och låta dumleklubborna vänta i skafferiet till nästa morgon. Bara äta godis på lördagar. De glömde snabbt bort påsen, lekte och såg på TV för att sedan borsta tänderna och höra pappa läsa ur "Det blåser på månen". Emmy somnade fortast medan Anna ofta fick vänta en stund på John Blund. Även hon somnade dock till slut och pappa kunde smyga ut ur barnkammaren. Jag hamnade vid datorn där jag tillbringade någon timme innan även jag gick till sängs. Innan jag blev trött kom jag dock att tänka på godispåsen jäntorna fått av sin farmor. Dumleklubbor, som är så gott.

Jag vet inte riktigt hur det gick till. Förmodligen skulle jag bara ta en eller kanske två, det skulle ju nästan inte märkas. Plötsligt var påsen tom... alla dumleklubborna låg i pappas mage. Kände mig ganska dum när jag kröp ner i sängen, men tänkte naturligtvis köpa en ny påse till jäntorna dagen efter.

Problemet var att jag glömt städa efter mig på kvällen. Vid datorn låg alla omslagspapperen till klubborna i en hög och det var inte jag som vaknade först i huset på den tiden kan jag meddela.

Så utskälld har jag nog aldrig blivit. Det betraktades som en dödssynd att ta barnens godis och det hjälpte inte ett smack att jag lovade köpa en varsin påse dumleklubbor till dem. "Så gör man inte pappa!" sa Anna, skrynklade ihop ögonbrynen och hötte med sitt lilla pekfinger.

Nej, jag vet det... förlåt!

35 år sedan

Minns du vad du gjorde för 35 år sedan?

Låt se nu... den 5 maj 1973.

Inför FA-cupfinalen på Wembley var alla experter rörande överens om att Leeds United skulle avgå med segern. De vitklädda spelarna från Yorkshire hade slutat trea i högsta ligan medan de rödvita från nordöstra England förde en undanskymd tillvaro i division två där man slutat sexa.

Matchen sändes i svensk television, jag var 10 år och hade redan då utvecklat en empati för de mindre bemedlade. Kan hända tyckte jag från början synd om Sunderland. Matchen slutade 1-0 till Sunderland efter mål av den nyligen bortgångne sonen till en begravningsentreprenör Ian Porterfield i den 32 minuten. Leeds United pressade hela andra halvlek men Sunderland kämpade emot och efter några utsökta räddningar av den legendariske målvakten Jim Montgomery kunde lagkaptenen Bobby Kerr hämta den åtråvärda pokalen. Bilden på när managern Bob Stokoe sprungit ut på planen och glädjestrålande kramar om sin målvakt är klassisk. I varje fall i nordöstra England.

Någon vecka senare visade svensk television en dokumentär om supportrarna i Sunderland. Då förstod man hur viktig fotbollen är i den delen av världen. Jag minns att ett par gjort missen att planera in sitt bröllop till dagen för cupfinalen. De reparerade dock skadan genom att mellan vigselakten och festligheterna se matchen på TV. Vilken underbar bröllopsnatt det måste ha varit. Efter att jag sett dokumentären var jag fast. Det har inte funnits något annat lag i England jag brytt mig om efter detta. Kärleken har inte alltid varit besvarad. Men någon gång ska jag berätta om när jag kysste marken utanför tågstationen i Sunderland, berätta om när jag och min fru förlovade oss på Roker Park eller om hur det kändes att få tunghäfta när jag skakade hand med den legendariske Gary Bennett.

Klockan 16:32 i dag är det 35 år sedan Ian Porterfield gjorde målet.

Fira!

Abborre

Eftersom vår stuga ligger vid en sjö är det kanske naturligt att jag ibland får frågan om jag fiskar i nämnda sjö. Ni som känner mig vet att jag inte tycker om att bli smutsig om fingrarna så jag är inte så road av fiske. Ibland får jag dock ett ryck och ger mig ut på sjön med mestspö och mask. Det är skönt att sitta och titta på flötet när det guppar på vattenytan och lite spännande när det är någon fisk som nafsar på kroken så att flötet doppar sig. Det finns ganska gott om Abborre i Busjön.

När jag var ung parvel fick jag ibland följa med morfar ut i ekan och meta. Jag hade sällan tålamod att sitta still så länge som morfar och han muttrade väl lite varje gång jag envist krävde min plats i träekan. Oftast fick jag spö när jag följde med. Ja, fiskespö alltså... Vi brukade åka till holmarna, både småholmarna och stora holmarna fick besök under våra fisketurer. Vid en sten, som gick under namnet "Hätta" för att den var toppig som en eh... hätta, fanns de stora abborrarna. Men de var också svåra att få upp. Sjön är på sina ställen 10-15 meter djup, men mitt i sjön stiger botten så att djupet inte är mer än en dryg meter. På den platsen kan det också finnas en och annan abborre.

Jäkla tjat om abborre...

När vi metat färdigt, eller när morfar tröttnat på mitt tjat att åka hem, tog vi in spöna och rodde hem mot stugan igen. Där väntade mormor med saft och bullar och kakor och allt sådant som en mormor har till en pilt på 10 år. Ibland kunde hon rensa fisken, men oftast var det morfar och jag som gjorde det. Jodå, jag var med om mitt tålamod inte tagit slut. Jag visste nämligen att fisken vi lurat upp ur sjön kunde förvandlas till något underbart gott i mormors kök. Att förnimma doften av nystekt abborre i stugan gör att det vattnas i munnen på mig. Tänk sedan att vi på den tiden hade egen odling av potatis och andra grönsaker vid stugan. Färsk dillkokt potatis, nystekt abborre och en god klick smält smör.

mmm.

Besviken

Blir så besviken när jag blir sviken. Det är inget allvarligt som inträffat, bara lite förtroende som blivit naggat i kanten.

Det verkar som om en av mina vänner säger saker som sedan är svåra att leva upp till. Problemet är att jag tror och litar på människan. Vi gör upp om att träffas vid en tidpunkt, göra saker tillsammans, men sedan kommer den ena ursäkten efter den andra. Dessutom händer det att mina barn blandas in i härvan av löften som inte hålls. De har fått förfrågan om att sitta barnvakt och blivit glada över förtroendet men mycket besvikna när det, samma dag som barnen skulle vaktas, kommit återbud. Min vän har också bett om en tjänst som Anna förberett sig för i snart ett år. Vi får försöka förstå att det bara var löst prat och tydligen inte allvarligt menat.

Du sa "vi ses på matchen", jag höll en plats på läktaren för dig, men du dök aldrig upp och du hörde inte av dig.

Ålder

Apropå att folk, andra människor, tycker att jag ser yngre ut än de 45 år jag faktiskt är...

På Facebook kan man göra ett mycket ovetenskapligt test på hur gammal man egentligen är. Mitt test resulterade i att jag är 47,3 år gammal. Facebook vet ju inte hur jag ser ut så... jo förresten, jag har ju en bild där och ändå... Hm, grubblar vidare på det där senare.

Under tiden filosoferar jag över ålder.

Hur ska man vara vid en viss ålder? Är ung och oansvarsfull samma sak? Gammal och försiktig?

Jag:

Gillar musik och lyssnar gärna på opera, klassisk musik, visor och annan musik som ska tilltala oss äldre. Samtidigt hittar jag hela tiden ny musik som är så spännande, My Chemical Romance, Green Day, Veronica Maggio, Säkert! och i sommar ska jag jobba under festivalen Peace & Love. Jag klarar dock inte av reklamradiokanaler, då stänger jag hellre av radion. Vidare kan jag berätta att jag tycker mycket om att läsa och har inget emot en gammal god klassiker såsom Wilhelm Moberg eller August Strindberg. Men jag kan ha lika stor glädje av att läsa en serietidning som 91:an, Pondus eller Uti vår hage. Jag kör bil som en pensionär, det vill säga jag försöker hålla hastighets-begränsningarna. Jag har en hobby, samlar gamla fotbolls- och ishockeybilder, som rent av kan betecknas barnslig. När det gäller film kan man nog betrakta mig som oerhört gammalmodig eftersom jag helt enkelt inte klarar av actionrullar eller rysare. Jag föredrar draman, gärna något melankoliska och djupa. Filmerna bör dock helst ha ett slut... hrm.... Darling hade inte det. Till sist har jag ett sätt att uttrycka mig på som kan verka gammalmodigt "Är hon vid gott mod då?" frågade jag och Anna reagerade på mitt ålderdomliga språk. Å andra sidan talar jag nog dialekt även när det inte passar. Det heter nämligen inte korv, det heter kôrv. Så asså rent verbalt, i tal pucko, är jag nog typ ganska gammal.

Men... det här ledde väl ingenvart.

Näe.

Stugan

Den ligger vid en sjö i Äppelbo. Det finns ingen bilväg dit, antingen tar vi båten från Lämåsen eller också går vi från rv71. Båtturen tar ungefär 15 minuter och är att föredra om vi har packning med oss, vilket vi har 99 gånger av 100. Att gå från vägen tar ungefär lika lång tid. I stugan finns ingen elektricitet och inget indraget vatten. Diskvatten finns det gott om i sjön och dricksvatten tar vi med oss i dunkar.

Vi lever alltså mycket spartanskt i vår lilla stuga om 25 kvadratmeter. Det var min morfar som byggde stugan av ett gammalt härbre någon gång på 1940-talet. Den ligger enskilt belägen på en stor udde, Torsnäset, och vi har inte många grannar i närheten. Den öppna spisen brukar spraka mysigt för jämnan när vi är där. Även om det inte är kallt och behöver eldas är det trevligt att tända brasan ändå. Det finns två våningar och på övervåningen har vi våra sängar, ingen annanstans sover man så skönt som i stugan. Är man riktigt tyst kan man höra tystnaden blandat med mås- och lomskrik.

Morfar och mormor gjorde stugan till vårt andningshål i denna stressade och kalla värld. Dit åker vi lediga helger på sommarhalvåret och hämtar andan. Det är så skönt att leva utan tv och dator. Vi brukar spela kort i brasans sken om det regnar eller helt enkelt bara vara ute och pyssla om vädret tillåter utomhus-aktiviteter. 100 meter bort ligger en badstrand som är mycket barnvänlig, så barnvänlig att den nästan är vuxenovänlig. Det är så långgrunt att man måste gå 100 meter innan man kan doppa sig.