Stress

Det går lite upp och ner i min bransch. Vissa tidsperioder vill våra kunder ha mycket jobb gjort och vi har fullt sjå att hinna med allt, andra tider händer det ingenting och på jobbet blir det dött. En sådan "död" tidsperiod är vi inne i just nu och det är fruktansvärt krävande.

Inte olikt förhållandet för en arbetslös människa minskar självförtroendet för varje sysslolös dag som går. Så småningom finns det inget kvar av det som en gång var "jag kan, jag vill, jag vågar". En apatisk inställning infinner sig, jag vet inte hur jag ska kunna gå vidare. Jag får svårt att försvara min anställning och går nästan på helspänn hela tiden för snart kommer chefen in på mitt rum, sätter sig ned och börjar diskutera min uppsägning. Jag blir rädd, jag blir feg, vågar inte ta initiativ, kan inte ta mig för någonting. Det känns nästan som att befinna sig i ett sjukdomstillstånd.

Ägnar större delen åt min arbetstid åt att fundera över varför det blivit på det här sättet. Vilka egenskaper saknar jag som gör att det är så svårt att finna uppdrag åt mig. Tro mig, jag vill ha uppdrag, jag vill ha något att göra, vill visa att jag kan något, vill känna att jag utför något meningsfullt. Jag vill känna att jag betyder något, att jag har ett värde, att någon skulle sakna mig om jag en dag inte finns på plats.