Måste

En av mina favoritföreläsare, Klas Hallberg, berättade en historia jag tycker är viktig och som jag gärna vill återberätta.

Jag och min familj har i flera år åkt till min faster för att hjälpa henne plocka bären av buskarna i hennes trädgård. Bären blir sedan saft, sylt, gelé eller infrysta för att täcka upp kommande behov. Det är svarta och röda vinbär samt krusbär i trädgården och det brukar ta en hel dag i anspråk. Varje sensommar känner vi känslan komma krypande... snart är det dags, snart måste vi åka till min faster. Vi avskyr bärplockningen allihopa, men det är viktigt att hjälpa till där man kan och där det behövs så vi gör det ändå fast vi hellre gjorde något annat. Det är ju faktiskt ganska gott med hemgjord saft. Vi ställer upp!

Den senaste sommaren gick jag och tänkte på fasters bärplockning. Vårt uppdrag kändes inte som någon hjälp längre, det kändes som ett plågofyllt måste. Vi diskuterade fram och tillbaka i familjen om att helt enkelt tacka nej, ringa och säga att vi inte kommer i år. Vi kanske kunde hitta på en nödlögn för att slippa. Å andra sidan såg jag framför mig hur besviken min gamla faster skulle bli. Hon brukar bli så glad när vi kommer och glad över sina bär som hon kan safta, sylta och pyssla med. Jag var nervös i flera dagar innan jag förmådde mig att äntligen ringa upp faster och berätta att vi inte skulle komma i år. Vi pratade om vädret och lite allt möjligt innan jag till slut kom fram till vad jag hade på hjärtat. Jag föreställde mig fasters klagande röst, nästan med gråten i halsen. Kanske en del förebråelser också, att vi bara tänker på oss själva och så vidare. När jag äntligen berättat att vi inte tänkte komma och plocka några bär i år hörde jag hennes röst med en lättnadens suck konstatera:

- Skönt! Jag är så less på den där bärplockningen så du anar inte. Men ni verkade ju ha så roligt så jag har inte haft hjärta att föreslå att vi ska strunta i det.