Abborre

Eftersom vår stuga ligger vid en sjö är det kanske naturligt att jag ibland får frågan om jag fiskar i nämnda sjö. Ni som känner mig vet att jag inte tycker om att bli smutsig om fingrarna så jag är inte så road av fiske. Ibland får jag dock ett ryck och ger mig ut på sjön med mestspö och mask. Det är skönt att sitta och titta på flötet när det guppar på vattenytan och lite spännande när det är någon fisk som nafsar på kroken så att flötet doppar sig. Det finns ganska gott om Abborre i Busjön.

När jag var ung parvel fick jag ibland följa med morfar ut i ekan och meta. Jag hade sällan tålamod att sitta still så länge som morfar och han muttrade väl lite varje gång jag envist krävde min plats i träekan. Oftast fick jag spö när jag följde med. Ja, fiskespö alltså... Vi brukade åka till holmarna, både småholmarna och stora holmarna fick besök under våra fisketurer. Vid en sten, som gick under namnet "Hätta" för att den var toppig som en eh... hätta, fanns de stora abborrarna. Men de var också svåra att få upp. Sjön är på sina ställen 10-15 meter djup, men mitt i sjön stiger botten så att djupet inte är mer än en dryg meter. På den platsen kan det också finnas en och annan abborre.

Jäkla tjat om abborre...

När vi metat färdigt, eller när morfar tröttnat på mitt tjat att åka hem, tog vi in spöna och rodde hem mot stugan igen. Där väntade mormor med saft och bullar och kakor och allt sådant som en mormor har till en pilt på 10 år. Ibland kunde hon rensa fisken, men oftast var det morfar och jag som gjorde det. Jodå, jag var med om mitt tålamod inte tagit slut. Jag visste nämligen att fisken vi lurat upp ur sjön kunde förvandlas till något underbart gott i mormors kök. Att förnimma doften av nystekt abborre i stugan gör att det vattnas i munnen på mig. Tänk sedan att vi på den tiden hade egen odling av potatis och andra grönsaker vid stugan. Färsk dillkokt potatis, nystekt abborre och en god klick smält smör.

mmm.