91:an

Många bloggar innehåller trevliga boktips. Jag har faktiskt hittat inspiration och goda läsupplevelser bland några av dessa bloggar. Det är trevligt när fôlk delar med sig av sina upplevelser. Så jag vill inte vara sämre och presenterar härmed dagens boktips.

91:an den inbundna årgången

Dessa böcker innehåller samtliga serietidningar av 91:an från starten 1956, en bok för varje årgång. I går fick jag årgången 1962 i min postlåda och kvällen var räddad. Att läsa dessa vackert inbundna verk är nostalgifrosseri. När jag läser kan jag få flashbacks, eller återblickar som vi säger i Sverige, från en lycklig barndom då jag gärna läste serietidningar. Lyckligtvis hade jag förstående vuxna i min omgivning som försåg mig med Kalle Anka & co, Lucky Luke, 91:an och andra serieblaskor. Lite senare i min ungdom fann jag Fantomen, Seriemagasinet och den knasigaste tidningen av alla, Svenska MAD. Jag vet att det finns människor som inte förstår tjusningen med en god serietidning. När jag idag ibland ligger på kökssoffan och läser "Pondus" eller "Uti vår hage" kan jag fnissa för mig själv medan min fru skakar på huvudet. Hon är dock klok och låter mig vara i min egen värld för en stund. Respekt!

91:an på 50- och 60-talet innehöll naturligtvis serier med Mandel Karlsson (91:an) och Fjodor Axelsson (87:an) men även Gösta Gummessons serieversion av Stig Cederholms "Åsa-Nisse", Elov Perssons "Kronblom" samt den numera alltför sällsynta "Knallhatten" av Al Capp.

Nostalgi och mycket underhållande.

Presenttips

Nog är det underbart att Jan Guillou släpper sin nya bok "Men inte om det gäller din dotter" endast två veckor före min födelsedag.

Jag ska försöka hålla mig från att köpa den själv.

Grinar

Underhållaren Peter Carlsson från Grycksbo menade i programmet sommar 1999 att det finns ett uppdämt behov för oss här i norden att få grina. Speciellt vi män, som har så svårt för detta, skulle må mycket bättre om vi släppte hämningarna och vågade grina ut.

En som inte kunde hejda tårarna var den fantastiskt duktiga stavhopperskan Elena Isinbaeva från Ryssland. Hon vann guld i de olympiska spelen och satte ett prydligt världsrekord. Att det var just Elena som skulle vinna guldet trodde nog de allra flesta, jag är övertygad om att Elena själv måste ha känt sig ganska trygg inför och under tävlingen. Därför var det så förvånande att se henne ta emot medaljen vid prisceremonin i Peking. Redan när hon fått medaljen om halsen brast det för henne och tårarna fortsatte att strömma ner för kinderna genom hela den vackra ryska nationalsången. Det fanns tydligen många känslor som låg på lur i den kroppen.

Det är så trist att se idrottsmän och kvinnor som inte verkar bry sig efter en seger. De har medaljen liggande i någon låda någonstans, säger de lite nonchalant. Jaha, det var inte värt mer än så. När jag då ser Elena låta alla känslor välla fram och gråter så det skvalar, då kan inte jag heller hålla mig, då grinar jag också.

Barmarksträning

Några vänner och jag brukar idka friskvård en gång i veckan i form av innebandy i en idrottshall nära jobbet. Det finns säkert människor som hävdar att innebandy inte är friskvård. Sporten kan faktiskt ställa till det och leda till skador, men än så länge har ingen av oss råkat illa ut. Torsdagsmornar mellan 7:00 och 8:00 leker vi idrottsmän och svettas så det stänker.

Efter sommaruppehållet drar den nya säsongen igång på torsdag. Igår klarade jag av barmarksträningen genom att jogga fem km vid Tunets IP medan Anna tränade med sitt lag.

Efter att precis fått upp farten... ja fart och fart, jag rörde mig framåt utan att ha båda fötterna i marken, fortare går det inte. Hörde en röst och såg hastigt till vänster, inne i skogen gick en äldre dam, gumma säger vi, och höll sig i en rullator. Hon ropade och vinkade för att fånga min uppmärksamhet. Jag stannade och gick fram till gumman som med besvärat ynklig röst bad mig om hjälp.
- Jag har visst tappat bort mig lite, tror du att du kan hjälpa mig så att jag hittar hem?
Naturligtvis avbröt jag barmarksträningen för att se till att gumman kom ur skogen, till en plats där hon kände igen sig. Med en korg full med svamp och svampkniven i högsta hugg lunkade vi bort mot bandyplanen i sakta mak, pratade om allt möjligt när hon till slut upptäckte att hon visste var hon befann sig och jag kunde låta henne gå för egen hand.

Det är inte roligt att bli gammal. Hon berättade att hennes läkare rekommenderat henne att röra på sig så att hon inte blev för stillasittande, ta promenader då och då. Humöret var det dock inget fel på, hon verkade munter trots sin något skröpliga fysiska status.

På stranden

Vi såg de underliga cyklarna stå uppställda vid strandparkeringen. Anna frågade nyfiket vad det var för slags cyklar och jag svarade så gott jag kunde, försökte beskriva att man liksom sitter bakåtlutad med fötterna framåt och trampar medan man styr med händerna efter sidorna. Svårt att beskriva, så vi lämnade ämnet och gick ner mot havsstranden för att leta snäckor och vackra stenar.

Solen var på väg ned i havet bakom Kullaberg och det var en skön svalka i vattnet där vi strövade fram i sakta mak. Anna satte sig en stund på stranden medan jag promenerade runt och såg på omgivningarna. Birgitta vandrade med blicken fäst vid stranden sökande efter vackra stenar och snäckor att ta hem till sina blomdekorationer. Jag noterade en familj med en stor schäfer som inte var kopplad och tänkte på min fru som inte är förtjust i lösgående hundar, speciellt inte schäfrar.

När jag promenerat runt en stund finner jag mig stå vid parkeringen igen betraktande den nedåtgående solen, min dotter fullt upptagen 20 meter bort med att bygga ett hjärta av vita stenar och min fru som nu befann sig på behörigt avstånd från hundfamiljen. Jag andas några djupa andetag och konstaterar att just nu, just här, är livet gott att leva.

I ögonvrån ser jag då att en av cyklisterna med de underliga cyklarna satt sig i rörelse och är på väg söderut via en cykelväg. Hans fru har precis satt sig på cykeln och börjat trampa för att komma i kapp honom. Det här måste Anna få se, tänker jag och ropar på henne. Min röst dränks av bruset från vågorna som rullar in mot stranden. Hon hör mig inte. Jag provar att busvissla två gånger utan resultat. Den enda som hör mina visslingar är den stora schäfern vars familj nu tagit sig till parkeringen. Hunden är fortfarande inte kopplad. I tron att jag vill leka med honom sätter han fart mot mig utan att se sig för och springer rakt in i den stackars damen som satt sig på sin konstiga cykel och vinglande försökte få upp farten. Att få en schäfer över sig är inte roligt, speciellt inte när man sitter lätt tillbakalutad på en märklig cykel. Damen far i backen med ett ljudligt brak, schäfern lyder lyckligtvis sin husse och lommar slokörat åter till sin plats och låter sig bli kopplad. Husse försöker hjälpa damen upp på cykeln igen, hon tycks ha fått några skrubbsår men verkar inte arg, mer chockad av den plötsliga attacken och den olustiga upplevelsen. Jag hör dem svagt genom vindbruset diskutera att hunden reagerat på den där mannen som visslade, och så pekar han på mig.

Vissla aldrig på flickor, inte ens din egen dotter!

Kass service

Den första september stänger Svensk Kassaservice sitt kontor i Vansbro. De ska avveckla sin verksamhet i hela landet eftersom kundunderlaget minskat de senaste fem åren.

Min morbror bor i Vansbro och kommer att få problem när kassaservicen försvinner från orten. Olle är 77 år och har mycket nedsatt syn. Han har till exempel svårt att se knappsatsen på en Bankomat. I många år har han skött betalningar och uttag hos Posten och Svensk Kassaservice, men snart finns alltså inte den möjligheten längre. För övrigt kostar det 49 kronor att betala en räkning hos Svensk Kassaservice, men vad gör man när det inte finns några alternativ. Närmaste Nordeakontor finns i Dala-Järna, dit är det 15 km och han skulle behöva åka buss eller färdtjänst för att ta ut pengar i sin bank.

Många beslut som fattas i Stockholm av våra valda riksdagsmän/kvinnor är kloka och genomtänkta men ibland blir det fel när dessa människor lever i sin egen lilla skyddade värld. Att fatta beslut med utgångspunkt från storstaden kan vara riskabelt och ibland till och med få ödesdigra konsekvenser. Beslut bör fattas i närhet av människor som påverkas av dessa och inte av personer som har svårt att se omfattningen av sitt agerande i dessa frågor.

När det gäller nedläggning av Svensk Kassaservice drabbas äldre och funktionshindrade. Vargens vara eller icke vara har Stockholmsborna svårt att inse konsekvenserna av. Bensinskatten höjs utan att man beaktar behovet av transportmedel i glesbygden. I storstaden finns kollektivtrafik som alternativ och fungerar oavsett tid på dygnet. I småstaden eller glesbygden är det så gott som omöjligt att använda kollektivtrafik eftersom denna enbart är anpassad till sträckor och tider då det lönar sig att köra.

Dagens samhälle är inte anpassat för människor som faller utanför den gängse normen. Är du handikappad, pensionär, av utländsk härkomst, bor i glesbygd eller skiftarbetande krävs ett stort tålamod och starkt psyke för att få ett bra leverne.

Det värsta är nog att det inte spelar någon roll hur vi röstar, de politiska partierna är så gott som alla lika usla på att hantera hela Sverige och alla som befolkar landet.

Olle klarar sig, han har god hjälp av min mamma som hjälper honom med övergången till det nya. Han kanske byter bank till en som har kontor i Vansbro.

Övningskörning

En av mina bästa egenskaper är mitt tålamod. Jag har, för det mesta, inte bråttom och det gör inget om jag får vänta någon gång. Vi behöver inte ha så bråttom hela tiden. Detta tålamod ställs snart inför det "stora" testet. Mitt tålamod ska ta examen liksom.

Anna ska börja övningsköra snart. Hon ska ta körkort är det tänkt och jag har inga som helst tvivel om att hon kommer att klara av utbildningen och påföljande prov. Hon är duktig och vill hon bara göra något så klarar hon av det. Hon gick ju ut estetprofilklassen med mycket bra betyg så det här kommer att gå bra. Det gäller bara att vi kommer igång snart, för har vi väl börjat kommer det snart att bli både roligt och lätt att lära sig köra bil.

Men det alltså här mitt tålamod kommer in i bilden. Jag ska försöka lära Anna att hålla i ratten, trampa på rätt pedal vid rätt tillfälle samtidigt som hon ser vart vi åker, var andra trafikanter är och lägga i rätt växel vid lämplig tidpunkt. Hm... det där lätt svårare än det är va?

Jag vill passa på att ge myndigheter och körskola lite bitter kritik här. För att få lära min dotter att köra bil, eller "att vara handledare" som det heter, måste jag gå en tretimmars kurs på en körskola tillsammans med henne. Denna kurs kostade 350 kronor. Jag trodde i min enfald att priset gällde för oss båda, det är säkert inte många som går kursen ensamma, men så var det inte. Körskolan ville ha 700 kronor för de tre timmarna. Efter kursen ska diverse blanketter skickas in till myndigheter och sedan.... Man måste betala en avgift innan de överhuvudtaget tar i våra inskickade papper. För att Anna skulle få sitt körtillstånd skulle 220 kronor betalas till Länsstyrelsen. Det var vi ganska snabba med, vi ville ju börja köra så fort det var möjligt. Vi väntade och väntade och väntade innan jag ringde nämnd myndighet för att fråga varför jag inte fått mitt handledarbevis.

- Har du betalat in avgiften då?

- Ja, jag har betalat 220 kronor.

- Njae, du måste betala 170 kronor för handledarbeviset också.

Personen jag talade med i telefonen kunde naturligtvis inte besvara min uppgivna fråga varför ingen berättat detta för mig tidigare. Jag kände mig så less och det där tålamodet var inte så stabilt längre. Min kritik består i att körskola och Länsstyrelse måste berätta för sådana som mig hur det hela går till i klartext så att jag verkligen förstår.

Nu är dock allt klart och vi ska bara få fart på Anna så ska vi snart sätta oss i en bil på något industriområde i Borlängetrakten.

I ekorrhjulet

Det gick betydligt fortare än jag hade väntat mig. Under de fem veckor jag hade semester kände jag att det mesta var lättare, det var roligare att leva på något vis. Det är väl självklart att det är roligare att vara ledig än att sitta stilla på jobbet. Men det är inte självklart att det ska få vara så hela livet. Det tog tre dagar så var jag inne i ekorrhjulet igen. Samma trygga rutiner dag efter dag.

Nej nu dj..lar!

Det sitter i mitt huvud, jag vet. Måste börja vända negativa tankar positiva och vara lika kreativ och aktiv som jag, ibland, är när jag gör något jag tycker om. Måste ju försöka skapa mitt eget liv liksom, det kommer inte att skapa sig själv. Jag är huvudpersonen i mitt liv, även på kontoret där det är svårast att förstå att det är så.

Men hur gör man?

Återhämtning

Den här semestern var välbehövlig och den blev precis så underbar som jag hoppats.

Inledningsvis spenderades en vecka på Sportfältet under Dalecarlia Cup. Inget hårt arbete, men tidiga mornar och ytterst lite tid för vila.

Men så fantastiskt roligt. Vårt hus har fått mer färg, både rött och vitt. Det lilla härbre vi har på gården är även det nymålat, rött och svart. Är det en tillfällighet att jag målat hela sommaren med samma färger som mitt älskade Sunderland?

När det var som allra soligast och varmast vilade vi ut i vår stuga i Äppelbo. De dagarna påminde om sommarloven på 70-talet, det doftade skog, vatten och lite motorbåt då och då.

En långhelg i nordvästra Skåne var målet för vår semesterresa och det blev tid för såväl fotboll som turistande. Emmys lag slogs ut i kvartsfinal av ett amerikanskt lag som var mycket duktiga och stod senare som vinnare av hela turneringen. Vi andra besökte Sofiero slottspark, Fredriksdals trädgårdar, Kullaberg, Höganäs och det blev även en tur över till Helsingör men tyvärr ingen räksmörgås på färjan.

Det har inte varit någon vilosemester i fysisk bemärkelse. Har hållit igång i lagom fart mest hela tiden. Men jag har hela tiden gjort saker jag själv valt att göra, jag har känt en vilja att måla, jobba i sekretariat och andra saker, så då har det inte varit något fysiskt arbete. Visst har jag ibland blivit svettig, men det gör ju inget när man har roligt.

Nu sitter jag på kontoret och är varken svettig eller speciellt road.

Dalecarlia Cup

Riktiga karlar jagar älg. Deras deltagande i älgjakten är helig för dem. Skulle de inte få ut en semestervecka under hösten för att sammanföras i en skog och ladda bössan skulle det bli ett ramaskri utan dess like. Jag har aldrig förstått det där. När jag var ung pôjk fick jag följa med morfar på älgjakt i skogarna runt Äppelbo en höst. Jag insåg faktiskt att det var ett slags invigningsrit, jag var på väg att bli en vuxen man. Det hjälpte dock inte, jag fann tillställningen hopplöst tråkig och längtade hem. Det blev inte någon riktig man av mig trots att både morfar och pappa var ivriga älgjägare.

Fotboll däremot...

När de riktiga karlarna betraktar sin älgjaktsvecka som helig ersätter jag detta närmast religiösa tänkande med Dalecarlia Cup-veckan.

Dalecarlia Cup är en fotbollsturnering för ungdomar mellan 8 och 16 år, flickor och pojkar, som går av stapeln varje sommar på Sportfältet i Borlänge. I år har det samlats 296 lag, ca 6 000 ungdomar, för att spela fotboll en intensiv vecka i juli. Cupen arrangeras av IK Brage och jag har varit med som funktionär sedan 2001. I sekretaritatet har vi blivit ett gäng som har fantastiskt roligt tillsammans denna vecka, det är ett ständigt käftande och hackande på en nivå som är helt underbar. Vi skrattar och har kul, hjälps åt att registrera resultat, ta hand om förvirrade domare och se till att spelare, ledare och publik trivs under turneringen. Det kan vara ett fasligt sjå kan jag meddela.

Det allra roligaste med Dalecarlia Cup är ändå att få möjlighet att se så mycket ungdomsfotboll. Det dyker alltid upp lag man aldrig hört talas om som spelar fin fotboll och man får favoriter som man går och tittar på. Fotboll på stor plan är kul, men det är nästan roligare att se knattarna som håller till på sjumannaplanerna.

Att vara funktionär i sekretariatet under cupen och samtidigt ha två jäntor som spelar matcher brukar vara lite knepigt. Det är svårt att vara på två platser samtidigt ju. Men än så länge har jag kunnat se alla deras matcher. Vi brukar köra tvåskift i sekretariatet så i måndags hade jag förmiddag och i dag eftermiddag. Jag hade alltså sovmorgon, vi brukar vara på plats 7:00. Men se i morse hade Emmy match klockan 8:00 och Anna klockan 10:00 så någon sovmorgon blev det inte tal om. I morgon har jag förmiddag igen så sova får jag göra efter veckans slut.

Men man borde inte sova när det är Dalecarlia Cup!

4 juli

Amerikas nationaldag. Parader, flaggviftande och fyrverkerier i varenda liten håla över hela det patriotiska USA.

Varför i all världen vet jag att det är deras nationaldag idag? Man känner ju till 6 juni och 17 maj samt en vag känsla av att Danmark firar nationaldag 5 juni. Det handlar naturligtvis om att vi blir matade med amerikansk kultur dygnet runt här i Sverige. Jag var nära att skriva amerikansk smörja, men jag tänker försöka vara lite mer ödmjuk och istället filosofera över vad vi har för glädje av det stora landet i väst.

De verkar veta hur man gör spektakel av ingenting egentligen. Det ska vara show annars duger det inte. Showandet är de ju bra på och att se ishockeyspelare åka in på isen genom en björnkäft ackompanjerade av dånande musik som de gör i Luleå kan väl vara show. Men bra vette tusan om det är. Fotboll enligt amerikanskt mönster handlar om att kasta en boll så långt det går till en medspelare som springer över en linje så får han sex poäng. Kul att se ibland, men det är ju inte som "riktig" fotboll. Amerikansk sport är inget att vifta med flaggan för.

Musik är de förvisso bra på. Här förtjänar amerikanarna ett stort tack för artister som Frank Sinatra, Count Basie, Elvis Presley, Bruce Springsteen med flera. För musiken kan jag vifta med flaggan en stund.

Hollywood kan i sina stunder vara underhållande. Kanske mer förr i tiden men det görs allt bra filmer nuförtiden också. Det är sällan en amerikansk film berör så mycket som den underhåller, men ibland kan det vara kul att bara bli underhållen en stund också. Några exempel på sköna amerikanska underhållningsfilmer är Pirates of the Caribbean, The Lake House, Titanic, King Kong. För amerikanska filmer blir det en snabb flaggvift fram och åter, inte mer.

Maten från amerika kan vara god. Popcorn är ju gott till en film eller fotbollsmatch. En rejäl stek kan också passa vid somliga tillfällen. Men hamburgare från en matkedja med en logotype lika smaklös som maten de serverar går definitivt bort för min del. Coca Cola är gott, men företaget är ett av de vidrigaste jag hört talas om. Har ni märkt hur det blir svårare och svårare att köpa läsk från någon annan firma än Coca Cola? Läste också att en by i Indien blivit utan vatten för det stora amerikanska företaget hade köpt vattnet och krävde ensamrätt eftersom det behövdes till Coca Cola-fabriken i närheten. Viftar snabbt till med flaggan för popcornen, det får räcka.

Visst har vi USA att tacka för en hel del bra saker, men det mesta är allt skräp.

Grattis ändå... typ.

2,3 milj kr/mån

Läser i tidningen att ishockeyspelaren Kristian Huselius har skrivit på ett kontrakt som kommer att ge honom 114 miljoner kronor i lön under fyra år. Det innebär att han tjänar 28.5 miljoner kronor per år eller 2,3 miljoner kronor i månaden.

2 375 000 kronor/månad.

Att han kan spela ishockey, det begriper jag. Förstår också att detta gör honom till en människa många andra människor är beredda att betala pengar för att titta på. Men är det inte lite väl mycket pengar?

Har en obehaglig känsla av att jag aldrig kommer att förstå mig på marknadsekonomi och kapitalism.

Jag vet inte vad Kristian Huselius är för människa utanför rinken. Låt mig få fantisera om att han är en godhjärtad människa som skänker en betydande del av sin lön till de människor som verkligen behöver hjälp. Jag har inte med att göra vad han gör med sina pengar, men låt mig få drömma om honom som ishockeyspelaren med hjärtat på rätta stället.

På besök

Igår fick vi besök av N och hans båda barn. Han hade med sig lite saker han lånat samt en flaska vin. Sådana besök gillar jag, inte bara för vinet...

Det är så skönt med besök som får ta tid, besök som inte har bråttom, besök som stannar en stund och talar om allt möjligt. Barnen E och O verkade trivas och fann snabbt en lekkamrat i Emmy som något utmattad efter sin fotbollsträning fick finna sig i att hoppa studsmatta med de båda skrattande barnen.

Vi talade om just inget särskilt jag och N. Drack lite kaffe och skvallrade om folk vi känner och hur det är på jobbet just nu. Han har ju semester så han latar sig bara nu, men det är ju det semestern är till för. För att inte tala om hur värdefull semestern är tillsammans med sina barn.

Kim Phuc

Hon springer, det är varmt... för varmt. Snälla hjälp mig, någon... hjälp mig. Hon är 9 år, hennes båda bröder dog i attacken från de amerikanska soldaterna. Hela hennes by är utplånad, hon har inget kvar, inte ens kläderna på kroppen. Nu springer hon för livet... Det bränner så, snälla hjälp!

Det heter napalm, men det vet inte Kim.

Bilden ville tidningsredaktörer i USA inte publicera 1972. Anledningen var att Kim var naken!

Semesterplaner

Semestern närmar sig och planer på vad man vill göra läggs på hög. Då gäller det att sätta sig ned, ta ett djupt andetag och fundera över vad som är viktigt.

Halva huset blev målat förra sommaren, så resten bör få en strykning i år. Vi avsätter en vecka för målning. Dalecarlia Cup är viktig för mig. Brukar sitta i sekretariatet som ideellt arbetande funktionär och tycker det är jättekul. Första veckan av semestern tillbringas således på Sportfältet i Borlänge bland fotbollspelande ungdomar.

De två första veckorna är alltså fullbokade, men det är först efter dessa veckor semestern börjar för då får även min fru semester. Förhoppningsvis kommer vi att tillbringa många sköna dagar vid vår stuga i Äppelbo görandes ingenting särskilt.

Första helgen i augusti åker vi på en liten semestertripp till Helsingborg. Emmy ska spela en fotbollscup tillsammans med övriga Forssa BK F93 så hela familjen åker ner för att heja och semestra. Förra året var det Anna som spelade en cup i Norrköping. Helsingborg lockar denna sommar med allsvensk fotboll, Eva Rydberg på Fredriksdalsteatern eller kanske en tur till Vallarnas Friluftsteater i Falkenberg där Dag-Otto får roa oss. Annars är det trevligt att bara gå omkring och titta.